Vill väva historier i mörkret. Av ord och av ditt skratt. Klä dagen i färger och ge den till dig. Locka dina ögon att glittra. Göra det som varit till lite mer. Men timmen är sen och mina viskningar vänder vid din mjuka örsnibb. Du har somnat nära och i natten värmer din andedräkt min nakna axel. Det finns inte längre plats för några ord. Så jag ligger tyst i mörkret och förälskar mig i dina andetag.

Jag har glömt den där blicken som jag drunknade i. Jag har glömt de där händerna som fick hela min varelse att vibrera. Jag har glömt hur din hud blev till sammet mot min och hur dina ord vävde filtar av drömmar att svepa in mig i innan jag somnade. Inte ens om jag försöker kan jag känna det. Men när en man går förbi med din after shave kan det fortfarande hända att min värld stannar till för en sekund.

Samma ord i samma situation. Får en helt annan betydelse för att de nu trillar över någon annans läppar. Märkligt, mäktigt och inte alls oangenämt.

Vill jag falla och flyga, omtumlas, omdanas, omskapas. Känna världen skälva och se allt ur ett annat ljus. Förföras, förnyas, förgöras. Se ny mening i dagen och ett vackert skimmer i sommargrönt gräs som fortfarande bär spår av dina nakna fötter. Vill jag skakas i grunden och beröras på djupet. Ta allt till det yttersta för att nå det innersta. Smaka livet ånyo som vore det skapat just idag, just av dig, just för mig. Dansa i vinden, på molnen, till vår egen melodi. Bli större, mer och bättre. Sväva högre än förr för att falla aldrig så hårt och med skrapade knän svära ed på att allt varit värt det. För varje morgon har jag sett sanningen, svaret och vägen i din blotta uppenbarelse. Vill jag omprövas, upplysas och överrumplas av en riddare, räddare, reko kille som kliver in i mitt liv vid rätt dag, på rätt tid. Bara för att göra mig till allt det jag alltid önskat att jag kunnat vara. Vill jag det?

Mest av allt vill jag nog ha någon att luta mitt trötta huvud mot när jag sitter på badkarskanten om kvällen och borstar tänderna. Men vad vet jag? Jag har haft fel förut.

Den besynnerliga känslan när man plötsligt inser att man inte minns det man en gång trodde att man skulle minnas livet ut.

Då, när det hände, när orden sas och pulsen rusade, susade i öronen och sprängde i huvudet, då, då trodde jag att jag alltid skulle minnas just det. Nu minns jag bara slutet, inte början. Om jag tänker efter så borde det ha varit en lördag, efter mörkrets inbrott och filmens slut. Eller var det kanske i reklamen? Såg du mig i ögonen eller såg du ner? Viskade du? Talade du med stadig stämma eller darrade din röst? Kanske slog mitt hjärta för hårt för att jag skulle märkt någon skillnad ändå.

Jag vill minnas att jag har klätt den stunden i stora känslor och stora ord. Men de har fått lämna plats för något annat. Kanske kommer jag att minnas det livet ut, kanske har det redan lämnat plats för nästa minne. Jag kan ha kallat den stunden för omvälvande, omtumlande, vacker och skrämmande. Men hur jag än försöker kan jag inte minnas om du låste min blick i din, eller om du tog skydd av mörkret för att våga. Jag vet att min vän kom med insiktsfulla ord och råd. Att jag uppskattade det hon sade. Men inte heller det minns jag. Kanske lärde jag mig av det ändå.

Jag vet att jag har gett den tiden äran för mycket av det jag är idag. Sagt att den förändrat mig, förfinat mig, skänkt mig mod. Ändå kan jag inte längre minnas. Bara en vag förnimmelse av stora känslor och viktiga tankar, som en doft i vinden. Och kanske spelar det ingen roll att jag står här och inser att jag inte längre minns det jag trodde att jag alltid skulle minnas. Så länge det faktiskt hände. Men det är en underlig känsla när man sträcker sig bakåt för att minnas det som en gång var viktigast i världen bara för att inse att det har tynat bort som snö om våren.

Om jag hade väntat den kvällen. Inte skyndat in i något som inte fanns där, bara för att jag ville komma vidare. Vad hade vi kunnat bli då? Om jag bara stannat upp och tillåtit dig att inte vara lösningen. För det var du inte. Inte då och nog inte nu heller. Men jag ville så gärna falla att jag knuffade oss båda. Ner i leran. Om du skrapade dina knän fick jag aldrig veta. Men min självbild fick sig en törn. Om jag hade väntat den kvällen. Inte låtit dig vara ett försök till flykt, ett medel för bekräftelse och ett plåster på ett oläkt sår. Vad hade vi kunnat bli då?

När du skrattar åt något jag just sagt kan jag inte låta bli att tänka precis så. Att vi kunnat skapa något fint om tiden fått säga sitt. Kanske hade vi haft världen för våra fötter om jag hade väntat den kvällen. Kanske hade vi kunnat göra något bra av allt det som ändå finns kvar. Men mitt emellan oss står sagan om den stygga flickan. Om plåstret, om leran, om flykten. Och två steg bort står jag och ler. Precis så nära törs jag komma. Det är säkert två steg bort. Där kan jag inte vara den stygga flickan mer. Men om jag hade väntat den kvällen, vem vet vad vi hade kunnat bli då.

Det finns mycket att säga. Om våldet, om ondskan, om hatet och kärleken och om morgondagen. De senaste dagarna har informationen, analyserna och känslorna kommit i en strid ström. Nyhetssändningarna avlöser varandra, twitterflödet tycks rinna över och de överlevande berättar den ena fasansfulla historien efter den andra. Så kommer den tysta minuten. Stunden då vi inte ska leta fler bilder, mer information, nya analyser. En liten stund i tystnad.

SJ stannar sina tåg. Liseberg tystnar. Till och med det evigt babblande Twitter tar en paus. I fem minuter bestäms det. En efter en postar hashtagen #forNorway och tystnar. Så också jag. Så vänder jag blicken bort från datorn och ut genom köksfönstret. En ambulans susar förbi med påslagna sirener. Det gör de ofta, men just idag känns den lite extra. Som en påminnelse om att rädslan, smärtan och kanske döden finns runtom oss. För dem i ambulansen är den extra påtaglig just nu. Så hör jag honom. Han cyklar med sin pappa på gatan utanför. De cyklar bredvid varandra och hans far har handen på hans rygg. Han sjunger en engenpåhittad sång och hans glada, högljudda stämma letar sig in genom mitt köksfönster som står på glänt. Vad han sjunger om vet jag inte men han sjunger det så som bara en sommarledig pojke som just lärt sig cykla kan göra när han ger sig ut på äventyr. Han sjunger med hela den livsglädje som kan bo i ett barn och i den skarpa kontrast till den sorg och bestörtning som råder blir han ett löfte. Livet går vidare. Och inte nog med det, när livet går vidare innehåller det inte bara dystra dagar av världen efter Utøya den innehåller glada, sjungande barn på äventyr.

Ett besked. En baby. En dag spenderad i den lilla svarta, på jobbet. En Bossesglass. En tankevurpa. Ett glas champagne, på arbetstid. Ett photo shoot. En tejpad bh. En himla massa kvar att göra innan deadline. Å ena sidan. Å andra sidan. Och en himla massa däremellan. Mer än en sak har hänt signifikant nog att sätta rubriken för idag. En såndär dag med en himla massa i helt enkelt.

För övrigt gillar jag verkligen ordet signifikant.

Du var arg härom dagen. För att alla pratar om reaktorn, men ingen om människorna. Jag älskade dig då. Litegrand. Sådär som man gör när skalet spricker och blottar ett uns av mänsklighet. När en gnutta medlidande och passion lyser igenom där cynismen brukar härska. Som man inte kan låta bli att göra när likgiltighetens dimmor dansar undan och blottar empati och intelligens. Du var arg och jag var tyst. Det var bäst så. För snart pratar ingen längre om reaktorn, eller människorna, och då är det nog säkrast att du inte vet vad jag såg härom dagen.

Ett år av sorg och saknad. Det brukar ju heta det, så här ett år efteråt. För det är just vad det är, ett år sedan. Idag är det ett år sedan min mormor dog. Men inte ens med bästa vilja kan jag beskriva det som ett år av sorg och saknad. Ett år av avslut och nya starter. Ett år av förväntan och besvikelse. Ett år av nya vanor och små spontanresor. Ett år av oväntade vändningar och nya planer. Om någon sagt för ett år sedan att det var här jag skulle komma att vara nu hade jag nog inte trott dem. Så är det allt som oftast. Och visst har jag hunnit tänka många gånger att det här skulle jag vilja berätta för mormor. Visst finns det saker som har hänt som det känns underligt att hon inte vet, många. Men ett år av sorg och saknad? Nej. Jag har varit alldeles för upptagen med att vara en person hon skulle kunna vara stolt över för att låta sorg och saknad färga min tillvaro under ett år. Och på inget sätt kan jag tänka mig att hon skulle kunna vara besviken på det.