Jag har ett foto på mig och en vän. Det är taget för många år sedan. Kanske är vi nio år gamla där vi står, framför skolans trappa, och poserar i våra blommiga skolavslutningskläder framför hennes pappas kamera. Jag med en vit bomullshatt och hon med huvudet på sned. Vi har hela sommarlovet framför oss och förmodligen spenderade vi större delen av det tillsammans. Ibland när jag ser på oss kan jag undra om det märktes redan då hur olika vi skulle bli.

Idag sitter jag i en etta där jag med lite tur kan gömma undan dammsugaren under hatthyllan. Hon bor i en trea där till och med övernattande gäster får en egen säng. Jag snubblar över mina på väg från kylskåpet till soffan om morgonen. Hon har koll på sina preferenser när det gäller hundköp. Jag piper förtjust åt de flesta annonser om katter till salu på blocket. Jag kallar skämtsamt en vän för min flickvän. Hon funderar på bröllop. Jag suckar över min oförmåga att diska undan efter maten. Hon har en sambo att skämtsamt pika för sådana later. Jag uttalar pluraländelsen. Hon har runda l. Jag jagar en tvåa i innerstaden. Hon bygger ett hus på landet med rum för barn. Även om jag inte ännu kallar räv för oäv blir min satsmelodi allt mer östgötsk. Hon har flyttat ännu lite längre norrut och ibland slår ångermanländskan igenom.

Jag har ett foto på mig och en vän. Det är taget för många år sedan. Kanske är vi nio år gamla där vi står, framför skolans trappa, och poserar i våra blommiga skolavslutningskläder framför hennes pappas kamera. Jag med en vit bomullshatt och hon med huvudet på sned. Fulla av förväntningar inför sommarlovet. Ibland när jag ser den bilden kan jag undra om någon visste redan då hur olika vi skulle bli. Eller kanske att vi trotts alla olikheter skulle vara vänner än.

Ni vet att jag bara gör det för att det stör er. Jupp, jag tycker om att irritera folk. Alltså kommer här en lista. Whoho!

Hur bor du: Halvvägs under jorden i Norrköping. Än så länge i alla fall.

Brukar du komma i tid: Tid är bara något de har hittat på.

Hur lång är du: Tre äpplen hög, alltså något högre än en standardsmurf.

Kan du laga mat: Jawhol! Bakar ibland också. Det ni!

Vad jobbar du med/pluggar du: Grafisk Design, typ. Eller Layoutare och skribent blir väl kanske mer rätt …

Vad har du på dig just nu: Jeans och t-shirt.

Har du någon fobi: Är av någon anledning vansinnigt rädd för björnar … Har inte träffat någon ännu dock.

Hade du en bra kväll igår: Jo den gick väl an.

Vilket är ditt senaste inköp: Räknas krubb så är det en ask tomater, en röd paprika och en Cherry Coke. Annars en grym sjal på Indiska.

Din favoritdryck på morgonen: Te, punkt.

Var fick du dina senaste pengar ifrån: Farbror Staten, eller rättare CSN.

Har du sovit i din egen säng inatt: Jupp. Gott sov jag också.

Vad hade du sönder senast: Hum … Vad kan det ha varit … Hackade sallad nyss … Gills det?

Vem snackade du med senast: Mitt shoppingsällskap

Varm favoritdricka: En riktigt god latte är sällan fel.

Favoritdricka när du är riktigt törstig: Vatten. Gärna med lite lime i.

Alkoholhaltig favoritdricka: Beror lite på tillfälle, men jag säger sällan nej till lite whisky, eller öl. Vin är också gott, rött alltså. Och rom! Oj då …

När gjorde du senast något riktigt dumt: Ganska mycket känns ju mycket mindre dumt efter ett tag än just när man insåg att det var något dumt man gjorde. Typ.

Saknar du någon just nu: Jadå.

Vad ska man göra för att få dig irriterad: Typografera illa. Eller vara korkad. Jag hatar korkade människor, de får mig att bara vilja gå fram till dem och ruska om dem och … Hum … ja … just det. Nästa punkt.

Någon jag stör mig på: Grannen och hans/hennes satans borrande!

Intressen: Sånt som gör livet värt att leva.

Senaste person du kramade: Fick en glad-sommar-kram av kollegan igår.

Senaste person du ringde: En hotellägare i Motala, för en telefonintervju. Hotell Nostalgi verkar för övrigt vara ett riktigt mysigt ställe.

Senaste person som ringde dig: Mitt shoppingsällskap som inte kom in.

Vad drack du senast: Cherry Coke. Ja, det låter äckligt, but I lööööv it.

Vill du ha barn: Jovars. Man kan ju testa i alla fall. Jag menar, det är väl öppet köp på dem?

Längtar du till din nästa födelsedag: Inte mer till den än till någon av de andra söndagarna i augusti.

Har rakat dina ben någon gång: Har påven en lustig mössa?

Är du sugen på något nu: Hehe, you bet I am.

Hur många koppar kaffe dricker du en vanlig dag: Beror på vilka som är på kontoret och när. Ibland försvinner kaffet på något underligt sätt innan jag hinner ta … Men oftast två koppar.

Använder du hudkräm: Använder det? Jag dyrkar det!

Attraheras du av män med skägg: Mmmm, skägg … Fast rätt skägg på rätt ansikte!

Micro-pop eller poppa själv: Poppa själv. Mer utmaning då. Är kastrullen för liten? Hade jag i för mycket olja?

Brukar du baka: Nej. (Nu blev ni allt förvirrade va!)

Röstade du i det senaste valet: Ja.

Är du nöjd med ditt liv som det är nu: Ja, jag får ju skylla mig själv på alla punkter, så varför klaga.

Vilken låt lyssnade du senast på: Har “Var ligger landet där man böjer bananerna” som ringsignal. Annars var det nog något med Melissa Horn

Har någon annan sovit i din säng inatt: Lite kvalster och så ligger det säkert där.

Vad tycker du är äckligt: Kräks. Och massproduktion.

Har du pengar på mobilen: Nej, det blir så svårt att svara om den ligger under en hög med pengar. Dessutom tycker jag inte om kontanter.

Är ni irriterade nu? Tror ni att ni lärde er något nytt om mig? Nej, just det. Lite tid fördrev det i alla fall.

Det är inte det att jag inte funderar. Det är inte det att jag inte kommer på saker att skriva här. Det är inte heller det att jag inte till och med ibland lyckas formulera precis det som bör stå här. Det är inte det att jag har tappat lusten att skriva. Det är bara det att inget av det infaller när jag faktiskt sitter vid datorn. Så tills dess att det gör blir det helt enkelt lite glesare mellan posterna här.

Om de ger dig ett linjerat papper, så skriv på tvären.

~Albert Einstein

På skolan är det lätt. Där går vi alla klädda som vi vill. Korta kjolar, djupa uringningar, vida byxor, ärmar som släpar i backen. Allt är rätt och inget är fel. På en arbetsplats blir det desto klurigare och de senaste månaderna har jag gång på gång insett att både det ena och det andra av mina plagg nog inte passar sig. Men hur kort får kjolen vara och hur djupt skurna toppar kan jag ha? Var går gränsen för att vara “den lättklädda praktikanten”? Problemet blev inte mindre när “ryssvärmen” kom på besök. Lite för många av mina sommartoppar tycks visa en del och min älskade kortkorta jeanskjol fick mig att tveka. Det gör jag inte längre.

I måndags fick jag nämligen klart för mig att jag ligger i lä. Inte för att jag tagit på mig den lilla kjolen ännu, men ändå. Vid mötesbordet satt nämligen min kollega i en kort klänning ringad både bredare och djupare än jag någonsin skulle våga gå ut med. Dels för att mina bröst, om än av normalstorlek, är för stora, och eftersom ringningen inte tillät att man bar bh under skulle de små gynnarna tämligen omgående smita. Dels eftersom jag helt enkelt skulle känna mig naken. Att hon hade ett par tjocka leggins som skylde hennes ben såg jag inte förrän jag tillslut insett att hennes klänning inte hamnat snett utan skulle sitta precis som den satt, och dubbelkollat detta ett antal gånger. Summan av kardemumman blir alltså att när den utlovade värmen kommer mot veckoslutet kan jag lugnt ta på min min kortkorta kjol. Det är, som min twittervän sa, bara att tutta och köra.

Jag hoppas dock att hon inte har fler klänningar av den typen. Tuttchock i konferensrummet är mer än vad jag klarar av innan morgonkaffet. Visst, jag tycker att man ska få klä sig som man vill. Men kvinnan var ju fem millimeter från att flasha chefen. På en måndag! Hur ska resten av veckan gå om den börjar på det viset, jag bara undrar.

Vissa har det. De kan kallt vänta och greppa ögonblicket när det flyger förbi. De lyckas ofta med att skapa smidiga lösningar för att de törs bida sin tid istället för att köra på första bästa möjlighet. Frågan är bara: Har jag det? Visserligen vet jag att det mesta ordnar sig. I värsta fall har jag dessutom vänner som bedyrar att de hjälper mig om min plan inte går i lås. Alltså tänker jag ta reda på hur det står till med isen i min mage på det enda sätt som går, genom att testa. Imorgon åker jag tidigare från Linköping och vandrar in till min hyresvärd för att i grevens tid säga upp min lägenhet. Vill det sig illa är jag bostadslös första september. Om jag inte fegar ur imorgon vill säga. Ice, ice baby.

Solen skymtade i morse när du hälsade mig i grönskande vår. Nu hänger molnen tunga över slätten, men det gör inget. I ett slag stiger fru Fortuna in och baddar ömt alla sår. Du är min nu. Raska steg på bekanta gator i en välkänd dans. Sommarskor mot kullersten som ingen annan stans. Du är min nu. Andetag för andetag, av verklighet. För där jag står möts tiden. Här möter flickan som var jag kvinnan av en ofödd dag. Här flätas rymden samman i  en makramé av siden. Du är min nu. Ibland får man gå åt andra hållet för att komma dit man ska. Ibland får man göra tvärt emot för att göra som man sa. Ibland är det man strävar efter inte det som man vill ha. Ibland blir alltihop på något sätt rätt bra. Du är min nu. Och där jag står i vårens grönska, där möts tiden. Där flätas livets väv i looper, i min makramé av siden. Du är min nu.

För snart fyra år sedan hoppade jag av min första utbildning. Visst, jag kallade det ett studieuppehåll, men såhär i efterhand har jag svårt att se att jag inbillade mig att det fanns någon väg tillbaka. Det var slut mellan mig och statsvetenskapen. Lite sommarjobb hade jag visserligen, men sedan famlade jag i blindo. En situation inte olik min nuvarande, en utbildning som avslutas och ett hopp ut i arbetslöshetens hav på jakt efter frälsarkransen anställning. Jag ägnade augustis första veckor åt att packa upp i min nya lägenhet och skjuta på framtiden det stundande besöket hos en potentiell arbetsgivare. Hemifrån lät min mamma meddela att mormor var orolig. Vad ska hon göra nu då? För helt tryggt kändes det väl kanske inte att näst yngsta barnbarnet bestämt sig för att vara utan försörjning i en stad 60 mil bort. Så när arbetsgivaren ringde upp och sa att de hade jobb åt mig ringde jag hem och sa att nu kan du lugna mormor, jag har jobb.

Samma tanke dök för en sekund upp i mitt huvud efter dagens samtal med chefen på min praktikplats. Jag har räknat på det hela, och om du är intresserad så skulle jag vilja att du börjar jobba för oss i höst. Det finns bara ett svar på den frågan, i alla fall för mig. Så när jag åter sitter vid min dator och slåss med en gammal annons som ska göras om passerar tanken genom mitt huvud. Nu kan jag ringa mamma och säga åt henne att hon kan lugna mormor, jag har jobb. Lika snabbt slås jag av nästa tanke. Ingen behöver längre lugna mormor.  En tanke lika trösterik som tung. Visst finns det många att dela framgången med och nog uppskattar jag dem alla. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt, men ännu har jag inte riktigt vant mig vid den dystra eftersmak som den tanken lämnar där den går fram. Ingen behöver längre lugna mormor. Trygg i förvissningen att hon inte längre oroas för mig, för oss, kan jag ändå inte låta bli att känna att triumfen bär ett stygn av saknad. Denna och många av dem som följer efter den.

Om en vecka är det över. Så blev det bestämt. Om en vecka har jag praktiserat färdigt. Tanken var att jag skulle skriva mitt exjobb samtidig och nu inleda slutspurten. Så har det inte blivit. Istället har jag skrivit ansökningar till jobb. Med knapert resultat. Förmodligen lägger jag fram i augusti istället. Förhoppningsvis får jag ett jobb innan dess. Oavsett vilket närmar sig nu sysslolösheten.

Den kan te sig lockande när tiden är knapp och lediga dagar icke-existerande. Men just nu saknar den all dragningskraft. Jag vill inte vara ledig, jag vill känna pulsen, jag vill träffa människor, jag vill få något gjort. Så då kvarstår lösningen att be om mer praktik. Det finns nog att göra. Tillräckligt för att ha en praktikant, förmodligen inte tillräckligt för att betala henne. Frilansskribenten och inhoppande bildgurun har gett mig tummen upp. Övrigas åsikter är fortfarande höljda i dunkel.

Så i helgen får jag samla mod. Mod nog att be om ett kvartssamtal, att be om att bli granskad med lupp. Mod nog att fråga mina kollegor om jag har tillfört något, att fråga chefen om jag kan få stanna kvar. I helgen får jag fundera på en strategi. En strategi för att faktiskt få vettig feedback utan att allt blir spänt och jobbigt. En annan strategi för att fundera ut hur jag tigger mig till att få stanna kvar en stund utan att vara desperat, påträngande eller besvärande.

Om en vecka är det över. Så blev det bestämt. Om en vecka är det över. Förutsatt att jag inte gör något. Frågan är bara vilken strategi som är bäst och vart jag egentligen ställde den där burken med extra mod, för tillfällen då jag behöver ta livet i mina egna händer istället för att låta livet vara något som bara händer. Jag hoppas att den står nära kaffet.

Klockan är sent. Det är lördag kväll och jag sitter uppflugen i min soffa, försjunken i photoshop. Någonstans bland kuddarna låter min telefon meddela att någon har skickat mig ett sms. Inget förvånande med det. Inte förrän jag läser namnet på displayen. Mannen från förr har hört av sig igen. Mannen jag dejtade, mannen jag dumpade, mannen jag sedan dess sprungit in i då och då, mannen som aldrig tycks sluta se en möjlighet till en andra chans, eller är det kanske en tredje. Den enda människa från vilken jag ödmjukt tar emot att kallas bitch. Jag förtjänar det. Visst vet jag att han syftar på min obotliga kaxighet, att ordet är felvalt och han säger det med ett leende. Inte desto mindre är det sant i det här fallet. Jag har varit en bitch, i ordets sämre bemärkelse. Så jag ler tillbaka och tar emot. Det förvånar mig fortfarande att han pratar med mig, ännu mer förvånad blir jag över att han spontant hör av sig en sen lördag i maj. Lika fullt gör han det, och budskapet är detsamma. Inget avancerat, inget felstavat. Allt är begripligt och troligen är han nykter eller på sin höjd salongsberusad. Ett snabbt utbyte av korta sms med ett tydligt budskap.

Det är snart tre år sedan den där första dejten. Hur många Nej, vi är inte mer än såhär och ska inte heller bli som har yttrats sedan dess vet jag inte. Så en sen lördag i maj väljer han att åter igen påminna mig om att han finns, att han gillar att jag inte är någon man generar i första taget, att han fortfarande kan tänka sig att stå ut med mina egenheter. Han antar att jag fortfarande är densamma, men också att jag slutligen har ändrat mig. Oavsett om det handlar om hur hoppet aldrig överger människan eller om desperationen som visar sitt fula tryne igen så kan jag inte låta bli att ta det som en komplimang.

Han var aldrig fel, bara inte rätt. Under större delen av tiden har han inte varit alls. Så en sen lördagskväll i maj är han tillbaka. Bara för en stund och bara för att, misstänker jag, lämna bollen på min planhalva. Jag märker den med namn och nummer, ler åt den och låter den ligga bland de andra. Jag samlar på hans bollar. Det är säkrast så.