Fröken Tjernström

Archive for February, 2009

• January 2012|
• November 2011|
• October 2011|
• July 2011|
• April 2011|
• March 2011|
• January 2011|
• December 2010|
• November 2010|
• October 2010|
• September 2010|
• August 2010|
• July 2010|
• June 2010|
• May 2010|
• April 2010|
• March 2010|
• February 2010|
• January 2010|
• December 2009|
• November 2009|
• October 2009|
• September 2009|
• August 2009|
• July 2009|
• June 2009|
• May 2009|
• April 2009|
• March 2009|
• February 2009|
• January 2009|
• December 2008|

Den glade motionären eller Vad gör min spegelbild egentligen?

February 11th, 2009 | Fröken Tjernström

Var på Friskis idag (förvånad någon? inte…. tänkte väl det). Det var rätt många på passet så slökorven jag hamnade naturligtvis på en plats längst fram vid ledaren. Inte direkt en plats jag gillar, men vad gör man. I vanliga fall står ju massa folk i vägen så man ser inte sig själv i spegeln. Det gör det hela mycket behagligt. Så länge man kollar på ledaren och beordrar kroppen att göra som atleten framför gör så måste man ju se lika smidig, rytmisk och kontrollerad ut som det man ser. Eller…? Idag stod jag framför spegeln och fick svaret: Nej! Jag har fortfarande en inåtroterad högerfot och jag är motoriskt efterbliven. Det tog inte lång tid innan jag övergick till att kolla på ledaren istället. Jäklar så mycket bättre jag såg ut då. I alla fall i min värld.

Hört på TV

February 9th, 2009 | Fröken Tjernström

“MacGyver- killen som kan bygga en palm pilot av tre jordgubbar och lite ståltråd”

Kände bara att jag måste dela med mig av saker som hoppar ur sarkastiska hallåor på Kanal 5 sådär 20 i 1 på natten. Nu vet ni. Gonatt!

One down…

February 9th, 2009 | Fröken Tjernström

Ibland ramlar bitarna bara på plats. Fast then again mitt motto är (allt som oftast): Det löser sig. Så jag är inte helt förvånad. Antar att det är något av en livsfilosofi, jag förväntar mig helt enkelt att saker och ting kommer att lösa sig på ett eller annat sätt någon stans på vägen. Inte så att jag sitter på mitt något knubbiga arschle och väntar. Menar bara att det finns lösningar på allt så jag förväntar mig inte att något ska vara olösligt.

Herregud, det där blev en hel massa svammel.. Vad jag egentligen ville förmedla är att jag äntligen fått tag på en praktikplats. Som på ett bananskal, ja men skicka ett mail och visa vad du gjort, tja, okej vi har plats för dig. Sweet! Nu ska jag fira detta genom att diska lite och krypa ner i min säng. For now, life is good!

Like music to my ears…

February 5th, 2009 | Fröken Tjernström

I alla filmer, eller i alla fall i de flesta, spelas det alltid vacker musik när paret för första gången går till sängs tillsammans. Ensamma stråkar som fyller luften med sköra vibrerande toner vilka ska få oss tittare att förstå att det är så de älskandes hjärtan sjunger till varandra. Eller hela orkestrar som demonstrerar sin kraft när de tu når ett gemensamt klimax (för det gör ju alla första gången). De finns dem av oss som själva provat att återskapa detta fenomen. Att ha sex till musik, eller som Gyllene Tider uttrycker det, ska vi älska så ska vi älska till Buddy Holly. Detta kan få mer eller mindre lyckade resultat. Själv är jag av den typen som antingen ignorerar musiken omkring mig eller verkligen lyssnar på den. Effekten av detta blir tyvärr att jag helt oförberett kan börja sjunga med i en strof eller säga: lyssna på det här, det är så bra!, något som sällan uppskattas av en partner. Därför har jag gett upp tanken på sex till den perfekta musiken. Visst, är musiken på, låt den vara det. Men glöm grejen med att leta reda på de levande ljusen, favvolåten och sängen beströdd med rosenblad. Det håller inte!

Men trots att man rensat sin stund i sänghalmen från både Buddy Holly och symfoniorkestrar så kan det förekomma andra akustiska föroreningar helt utom ens kontroll. För hur bisarrt blir det inte när man ligger där med benen i vädret och helt plötsligt hör; Jag hatar Snigel! från radion i rummet brevid, eller hur Hasse Aro pratar om stackars Helena som den 3 juni 2001 blev brutalt mördad i sitt hem… Helt plötsligt tränger de in i en synnerligen privat sfär och man vet inte hur man ska bli av med dem. För hur förhåller man sig egentligen till att grannens sänggavel börjar dunsa mot väggen (självklart i otakt med det man själv håller på med) eller att Tyra Banks förkunnar att you’re still in the running… lika tydligt som att hon själv stod i rummet och tittade på. I de flesta fall är det bara att skratta och hoppas på att ens partner kan tåla det. För en sak är säker, när Leif GW står i mitt sovrum och analyserar mördare, då vill jag inte vara med längre! Var går din gräns? Vilket ljud får dig att kvida av skratt oavsett om det är Mr Hunk 2009 du har mellan benen?

Bedside…

February 2nd, 2009 | Fröken Tjernström

Ligga i sängen och slösurfa, läsa bloggar och försöka ta reda på hur det egentligen ligger till med brevmonopolet. Ja, tack! So thank you dear router, ännu ett beroende i detta vårt avlånga i-land. Klarar jag mig utan, jo förmodligen. Men ärligt talat, det är inte alls fel att gå till sängs med en MacBook Pro!

Kommunikation

February 1st, 2009 | Fröken Tjernström

Vi människor tenderar till att definiera våra relationer med kommunikation. Hur ofta vi pratar, vad vi egentligen säger, hur mycket vi lyssnar på, vad vi mins av det, vilka ämnen vi diskuterar och så vidare. Sen finns det ju förstås andra former av kommunikation än den talade, ögonkontakt, beröring eller skrivna meddelanden. Alla dessa sätt talar på något vis om hur vi hör ihop. Interna skämt med kompisar, smeknamn, hur vi avslutar våra sms till varandra. Eller bristen på kommunikation, vad vi väljer att inte säga, vad vi inte delar med oss av, hur vi inte berör varandra och varför vi gör så. Vad betyder det, och hur vet vi att vår tolkning är den samma som avsändarens avsikt. Så logiskt, så svårt och så skrämmande. För vad är det egentligen som jag inte får veta, vad betyder handen på axeln och hur mycket tar någon för givet att jag själv ska fylla i tomrummet med. För att inte tala om hur farligt det kan vara att låta någon annan fylla i mina tomrum eller fylla de utrymmen som lämnats för tolkning. Hur mycket ska vi egentligen lämna öppet för tolkning och hur mycket ska vi acceptera att måsta fylla i själva?