Vandrar Kungsgatan upp på väg från praktiken till Hemköp för att köpa våffelmix, denna mest våffliga av alla daga. Jag kan nästan känna doften av vuxenlivet där det ligger på lur, en bitterljuv doft med en svag underton av choklad. Omöjlig att deffiniera, lätt undflyende och oundvikligt påtaglig. Så möter jag henne, kvinnan i permobilen med en 33 centiliter Carlsberg i handen. Klockan är inte ens 16 en onsdagseftermiddag i mars och hon rullar gatan fram och dricker öl. Inte på det vis som avslappnade sommarflanerare lustfyllt glider genom staden utan så som de som tagit livets smällar och funnit sig i sin lott. Det är då det slår mig; framtiden, det så kallade vuxenlivet, kommer att komma. Inget är bestämt och dörrarna är fortfarande lika öppna som för några år sedan. Jag kommer fortsätta att följa känslan i magen, doften av choklad och ljudet av skratt, för det har tagit mig rätt än så länge. Förvisso vet jag fortfarande inte riktigt var jag är på väg, men jag vet vad jag inte ska bli. Jag ska inte bli kvinnan som dricker öl en onsdag klockan 16. För den dörren är stängd, dit ska jag inte gå, och jag har alla förutsättningar att aldrig behöva gå dit. Så blev livet efter examen med ens inte lika skrämmande längre. Jag vågade mig till och med på att tänka att det kanske blir bra när jag vandrade in på Hemköp med Lasse W i lurarna och fyllde på mitt uttömda te-förråd.

Igår fick vi äntligen besked om vad som tycktes om vår rapport om varumärket Posten. Först kom en hel hög med kritik. Och med hög menar jag något som får Kebnekaise att se ut som något en mullvad åstadkommit i en potatisåker. Sedan avslutades det hela med att vi på grund av diverse avdrag “bara” fick betyget 4+. (Ärligt talat, vad fan ska man med + till?! Det kommer aldrig synas i något betygsdokument och drar man upp det på en anställningsintervju eller liknande framstår man ju bara som en 5 åring, förlåt jag menar någon som är 5 år och 3 månader *visar med fingrar* Nej, + är bara en liten klapp på huvudet eller ett sätt att tala om att man bara nästan räckte till. Inget annat!) Vi konstaterade att detta endast kunde ses som ett mindre mirakel. Hurra, hurra och skål för oss.

Men så var det ju det här med att toppa redan på en måndag. Mirakelmåndag… Ja visst, men sen då? Toppentisdag, skulle inte tro det. Hade vissa förhoppningar om date med fin pojke, men han hade redan planer så istället ser det ut att bli date med praktikrapport. Nedköp! Imorgon går ett av veckans bästa pass på Friskis. Det har inte blivit något av med det de senaste veckorna för mig. Hade siktet inställt på imorgon, men istället har jag drabbats av FF-möte. Nedköp! Som tur är har jag en del trevligheter inplanerade mot slutet av veckan. Håller tummarna för dem.

Lampan ovanför min badrumsspegel gick sönder i veckan. Jag har inte orkat byta den, dels för att jag trodde det var ett lysrör, och jag har inga sådana hemma, och dels för att jag är lat. Igår tog dock T tag i saken (det visade sig vara två vanliga glödlampor, bra där mej!) så nu lyser lampan som aldrig förr. Eller, förmodligen har den lyst så bra förr men det var innan jag flyttade in. Dessvärre innebär denna nyvunna lyskraft också att det blir smärtsamt tydligt hur skitigt mitt badrum är.. Antar att det inte är mycket annat att göra än att städa… Skulle ju i och för sig kunna skruva ur en av lamporna också… Men det verkar lite otacksamt..

Fick långväga besök igår. Lite spontant sådär, med Pappa Grappa middag och vin och skvaller. Precis som en fredagskväll ska vara. Nya rapporter att avlägga och gamla minnen att le åt. Tänk så lätt det är att glömma första gången man åt tacos, och tänk så bra det är att ha någon som kan påminna en om det ibland. Tack för titten Jossi.

Nu ska jag se en film från Bruge med T, det ni!

Det där med träning är inte lätt. Även om man kommer igång och tränar regelbundet tar det emot att gå iväg ibland, det regnar, man är trött, det är något bra på TV, passet är ju inte så kul egentligen och så vidare. Och sanningen är den att alla pass har sina utmaningar. På vissa pass är det någon rörelse man inte kan, som den där styrkeövningen som alltid ger mig en vansinnig kramp i låren, på andra pass är man bara för att man känner att man måste och själva tristessen är en utmaning. Idag insåg jag vad som är utmaningen med aerobicpasset, den korta tjejen som jag alltid lyckas hamna brevid! Okej, nu har det brunnit för Maria, tänker ni. Men icke då. Det är nämligen så att man rör sig en hel del i sidled under passet och eftersom hon knappt når mig till bröstet så har hon också kortare ben än mig. Kortare ben betyder kortare steg så om jag inte ser upp så snubblar jag över henne. Dessutom är vi ju också ett gäng glada ammatörer så ingen av oss (inte heller jag) håller oss på någon form av linje. Detta gör ju också att jag inte har någon aning om var hon egentligen befinner sig, så när jag minst anar det är jag bara någon decimeter från att bli skallad i solarplexus.

Hur kom jag då fram till detta kan man undra. Jo, idag var hon inte där och det gick, som Tommy skulle ha sagt, glimrande! Jag som alltid trott att mina svårigheter med aerobic berodde på att jag saknar taktkänsla och är totalt odansant. Tänk så fel man kan ha… eller?

Woho! eller vad man nu säger om man bor i Skottland. Får helt enkelt ta reda på det. Samtidigt som jag funderar ut var jag ska bo, hur man billigast kommunicerar från Glasgow, vad grejen med wiskey egentligen är, vilka kurser jag helst vill läsa, vad jag ska göra med min lägenhet här och alla mina saker och hur i helvete man egentligen packar för att bo i ett annat land i en hel termin. Men det är kärt besvär för jag ska äntligen få chansen att plugga i Skottland! Ja, om inte University of the West of Scotland säger nej förståss, men då ska jag ju göra bort mig rejält. Så: WOHO!

På något sätt har jag lyckats missa att Thåström släppt nytt. Det är inte okej! Måste genast åtgärdas. Finns det på Spotify? Sedan måste jag genast ta reda på var han egentligen turnerar. Ska jag ändå ta en egosommar kan jag ju inte missa möjligheten att se mannen, myten och legenden live. Är det någon som vet var och när han spelar???

Gjorde av någon anledning lite quizes på Facebook idag. På frågan: Vilken svensk är du? (jag, dög tydligen inte som svar) blev svaret Pippi Långstrump. Något mer roande är kanske resultatet av “Vilken typ av terrorist är du?”

Du har visst inte riktigt valt sida men har tankar om att störta flera kontinenter med våld och har redan börjat producera hemmagjorda kolsyrebomber. Du jobbar på ett dagis och skänker pengar till fattiga men du har baktankar och försöker rekrytera unga pojkar på din arbetsplats med hjälp av klubbor och salta bomber. Din framtid är ovis men chansen är stor att du blir en smällfet glad kamrat.

Så nu vet ni. Se upp!

Hej, har du lust att komma över på en pizza och lite sex… öh, en film menar jag?

Nej, jag vet inte varifrån det kom. Men lite sällskap skulle ju inte sitta fel. Fast nu upptäckte jag just att 5an sänder Timrå-HV71 så jag är nog inget trevligt sällskap ett par timmar framåt.. Forza Timrå!

Kvällens raggningsreplik för er som ska ut och svira:

Jag skulle se bra ut på dig.

Hade gött!

Imorse när jag gick till skolan var det grått och lugnt med lite snö här och var från gårdagens snöfall. Under tentan kunde jag ana solen över Norpan och på taket mitt emot rann det vatten. Så när jag kliver ut i det fria efter tre timmar juridiskt ordbajs möts jag av hemlängtansväder. Det är blött på marken, en kylig mildhet i luften och lite sol mellan molnen. Min termometer säger 0 grader, ändå tänker jag på vår. För hade det här varit i norr hos mamma och pappa så hade det varit vårväder. Härligt, påskigt, kladdigt vårväder. Det är lite svårt att förklara om man inte sett det, men det är något speciellt med snö som smälter i vårsol. Efter månader av kyla och vitt så blir det lera och fågelsång. Även om leran är döden för mina älskade mockaskor och det egentligen är långt till knoppning och grönt gräs så är det härligt. Så förlösande och befriande med porlande vatten lägst promenaden eller att bara sitta på en snöhög i smatten och låta vårsolen måla mitt bleka vinteranlete i en färg som kan liknas vid mänsklig hudton. Precis som er så ser jag ett marstrist och blött Norpan, men om jag blundar kan jag känna doften av norrlandsvår och höra hur katten med varsamma steg ger sig ut på äventyr efter månader sovandes i fåtöljen. För det är sant som det sägs; man kan ta norrlänningen ur norrland men man kan inte ta norrland ur norrlänningen.