Det är 14 grader varmt och sol ute. Så vaknar frågan; hur viktigt är det egentligen att diska? Måste jag förbereda pitchen så mycket? Det är ju trots allt hur mycket skönare som helst att sitta i parken. Det finns helt klart dagar då man önskar att man inte valt en utbildning där allt måste göras med hjälp av en dator. Jag antar att jag inte har så mycket annat att välja på än att skriva stödord och längta till framtida ledigheter.

Våren lockar, väcker drömmar om sommar, om sjungande fåglar, ljumma kvällar med vänner och öl och allt annat som gör sommaren till sommar. Då händer det. Alla planer på att plugga, träna, få nog med sömn eller göra vad som nu kan vara nyttigt, klokt och hälsosamt flyger sin kos till förmån för det som känns bra, det som är somrigt. För sådana är vi nordvarelser, sommartörstandet. Så när dagarna blir långa kryper vi ut och lever livet, unnar oss små vardagssynder och vi gör det med ett leende på läpparna. Det är vår, det luktar sommar och jag syndar. Äter på Trappan istället för att träna och bloggar istället för att plugga. Och det tänker jag fortsätta med. Något ska man ju leva på när vintermörkret tränger sig på igen.

Ibland, lite överraskande fast ändå väldigt logiskt, mitt i ett hav av deadlines och allmänna funderingar, så kan det hända sig att det rätt vad det är bara känns riktigt bra. Ibland, när man inte trott det fast man borde ha vetat, trots stressen och förvirringen, så smyger det sig på, rätt vad det är så är man för en stund precis där man ska vara. Ibland, som en överraskning fast ändå inte, rätt vad det är, så är det bara som det är. Som en liten reality check, så att man inte glömmer vad det är man håller på med. Rätt vad det är så är det jäkligt bra att bara vara jag.

På väg hem från Friskis igår hoppade jag in på ICA för att inhandla lite matprylar och en engångsgrill till kvällens happening. När jag står där i kön och känner doften av tändvätska stiga från korgen får jag syn på en kvinna mittemot. Hon hade en svart jacka i ett material som såg ut som fejklack. Då slog det mig; vilken tur att jag inte har någon form av sjukdom som gör att man får tics. I mitt fall skulle detta givetvis leda till att jag ventilerat alla mina bisarra tankar och associationer högt, gärna med armen utsträckt, pekandes på personen jag ironiserade över. Naturligtvis skulle inte hela tankekedjan skrikas ut. Det skulle istället bli mer som i Scrubs, när JD driver iväg i fantasier och sedan kommer tillbaka till världen och högt uttalar sin konstiga slutsats. Jag har dock inte lika livlig fantasi som JD så mina slutsatser skulle nog bli lite mer förståeliga, men lika fullt olämpliga att skrika ut. Så medan tanten med jackan lämnar butiken och jag staplar varor på bandet tackar jag who ever made me för att jag inte har tics. Det skulle helt enkelt inte bli bra!

Våriga, vackra värld
Varmt välkomnande vårdagar
Väldigt värmande vänner
Virilt valsande valmo
Varande vaksam väntan
Vekt vädjande vardagar
Vandrande vänlighet
Värmande verklighet

Tänk alla problem vi har. All tid vi lägger på att bry oss om än det ena och än det andra. Saker som vi inte har med att göra egentligen. Vi lägger oss i där vi inte ska ha näsan och spenderar tid på att ha åsikter om saker vi borde skita i. För ärligt talat, om människor är nöjda med hur de har det, vilka är vi att döma. Framförallt, varför ska vi göra det? Är det inte bättre att helt enkelt acceptera hur folk väljer att leva sina liv och se till att göra sådant som är vettigt. För trots allt kan det vara bättre att hålla klaffen ibland. Ja, jag sa det, det är inte alltid bäst att säga vad man tycker (även om det väldigt ofta är det). Ibland ska man bara behålla sin näsa i ansiktet. Helt ärligt, är folk nöjda kanske saker är som de ska.

Eller har vi så lite vettigt att göra med vår tid att vi måste engagera oss i vad andra gör? Brinna för en fråga som inte är en fråga, i alla fall inte en fråga för oss. Det är synd om människorna, som har så många bekymmer. Det är synd om människorna, som inte inser att hälften av dem inte är bekymmer. Det är synd om människorna, som inte är så glada som de skulle kunna vara. Det är tur för mig att jag har någon som fäller ner min skärm ibland och påminner mig om att det finns annat att göra. För det är synd om mig också, jag sitter också och har åsikter om saker jag inte har med att göra. Istället för att göra det bästa jag kan med mitt eget liv. Så det är tur för mig att jag vet att det är synd om mig… eller så är det bara tur för mig.

Trots all god planering som sa att jag hade hur lång tid som helst på mig att skriva min interaktionsdesignsrapport så satt jag, som bekant, natten innan inlämning och skrev den. Precis som jag riskerar att sitta natten innan pitchen och utveckla mitt koncept. Jag vet att jag inte lär mig optimalt genom att göra så och att jag missar de saker som gör det så bra det kan bli. Men idag fick jag feedback på rapporten. Några missar (som jag ju vet om) men trots allt en 4a. Jaha, men då så, det gav mig ju verkligen incitament till att börja i tid nästa gång! NOT! Det blir ju inte bättre. Jag måste verkligen skaffa mig elstötsmanicken!

Så var det dags igen, för skola alltså. Första föreläsningen idag, och vips har jag en hög med saker som väntar på att jag ska rycka upp mig och göra dem. Ljuva liv. Jag har dessutom en planering. Det har jag alltid. På något sätt blir det alltid så att jag fastnar med något annat, idag var det spel på Facebook. Jag hoppas (och är rätt övertygad om) att T inte läser här. För jag tror att detta kommer att bita mig i rumpan då. Men på något sätt vet jag redan att jag kommer att plugga mig vansinnig dagen innan deadline trots all min fina planering. Jag vet inte varför, kanske är det så att jag gillar det, eller så borde jag skaffa någon form av pryl som ger mig elstötar när jag inte gör det jag ska, men så kommer det att bli. Kanske borde göra någon form av undersökning på bra anledningar till varför jag skjuter upp saker hela tiden. För gott folk, trots allt är god planering värdelöst om det inte finns någon som genomför det planerade!

Som den stalker jag är (det är väl det Facebook och bloggar är till för, att hålla ett öga på alla bekanta som man alltför sällan pratar med) kikade jag in på Tokas blogg i eftermiddag. Å allt jag kan säga är att det är fan inte lätt. Fast man önskar ju att det kunde vara det, eller hur. Det där med förhållanden alltså. Att det fanns en manual så att man slapp alla missförstånd och konstigheter. Det vore ju så mycket enklare om alla bara tänkte som jag gör. Självklart skulle det ju vara så mycket tråkigare och mer förutsägbart också. Men ibland skulle det vara förbannat praktiskt. Så enkelt om man slapp fundera på vad något egentligen betyder, för det betyder precis det jag tror. För faktum är att det kan göra vem som helst knäpp, i mitt fall knäppare (om det är möjligt). Så sitter man där och kan inte låta bli att tänka; Varför kan det inte bara funka, sådär smidigt som det gör för alla andra. Naturligtvis har man fel där också, det funkar inte felfritt för alla andra heller. Alla driver vi varandra till vansinne ibland. Fast det kanske är det som är poängen, att tycka om någon trotts vansinnet och all missförstånd. Eller så är vi bara korkade hela bunten.

Vad jag egentligen ville säga är; Toka, been there. Och ja, du har rätt att vara arg. För man har rätt att vara arg om någon gör en arg. Man har rätt att inte flina och säga att allt är bra. Man har rätt att säga; snälla gör såhär istället, för jag blir så arg och ledsen när du gör som du gör. Man har helt enkelt rätt att ställa krav. It takes two to tango. Det är en jäkla balansgång, men om vi inte blir lite arga då och då så kommer vi att trilla av. Men det är fan inte lätt. Det är tur för dem att de är söta de små liven.

För övrigt var det Risk-reunion igår. Att kanalisera våld och ondska via små plastarméer är alltid lika grejt. Bara för att publicera det i alla kanaler jag kan hitta så säger jag det här med: Christian det är 28 inte 27 ;)

Eller snarare the queen. Mästarinnan av ordbajs och ihopljugna examinationer har gjort det igen. Rapporten är avklarad. Nu ska jag sova några timmar innan jag tar tag i korrläsningen. För övrigt kan jag meddela att Arlas banan och lime fil smakar rätt underligt. Inte helt oväntat men man måste ju prova. Go’natt på er!