Det slår mig ibland hur olika livets lotter faller. Att det jag kämpar med är en barnlek för dig, och det jag tar för givet kan vara någon annans högsta önskan. Idag slog det mig igen, när jag stod i köket och hackade ihop en middagssallad. Ja, ja det var just det som slog mig, att jag hackade sallad och min kompis just vandrade ut ur lägenheten tillsammans med sin pojkvän, som är på besök, för att fira hans födelsedag med en god middag ute. Hon hade pojkvän och en god middag på gång och där stod jag, singel med en fisk som luktade lite suspekt. Så kom jag, som så många gånger annars när just orden livets lott dyker upp i mitt huvud, att tänka på ett telegram som min mamma och hennes arbetskamrater skickade till en arbetskamrat som skulle gifta sig:

Olika falla livets lotter,
när du står brud tvättar vi potter.

Förklaras bör kanske att min mamma vid den tiden jobbade som undersköterska på stadens sjukhus, och att pottor på dialekt blir potter. Sannolikt var alltså att de faktiskt tvättade pottor, eller bäcken, medan deras arbetskamrat gick nerför altargången. Hur som helst brukar det sätta mina funderingar i perspektiv. Visst hade det varit trevligt att ha en pojke att gå ut på middag med, men så illa är det ju faktiskt inte nu heller. Om inte annat så behöver jag ju inte skura pottor.

Vi närmar oss huvudentrén på det hus som utgör vår del av Campus Ayr. Redan innan vi kliver ut genom dörrarna börjar vi rota i våra väskor. De stora fönstren har nämligen avslöjat att i världen utanför vår krokisal regnar det. Med en djup suck öppnar jag den inre av de två dörrarna och gör en mental snabbladdning, det är minst 20 minuters promenad ner till busstationen. 20 minuter i hällregn och blåst. Så tar jag steget ut i den gråa eftermiddagen och fäller upp mitt paraply. Genast blir jag lite lättare i sinnet, lite gladare och lite mer positivt inställd till den vandring som väntar, för mitt paraply är rött med vita prickar. Klarrött med glada, vita prickar, stora som femkronor, närmare bestämt.

En gång hittade en vän en stekpanna som utvändigt var röd med vita prickar. Hon log och sa att om jag hade en sådan stekpanna skulle jag nog vara lite lyckligare. Jag log tillbaka, men föga anade jag hur rätt hon hade. För när jag fäller upp mitt röda paraply med vita prickar blir det lite lättare att vara jag i regnet. Det spelar inte så stor roll att det är köpt på H&M för £4 och lika stabilt som ett Jenga torn. Jag vet att det kommer att gå sönder, men fram till den dag då det händer ska jag vara lite gladare under mitt röda paraply.

Idag fick jag veta att interner fyller 40 år. För 40 år sedan skickade två datorer ett meddelande mellan varandra, och på den vägen är det. Internet är i medelåldern, men inte gammalt på länge än.

Någon stans i takt med utvecklingen, och mitt eget milda internetberoende, har jag glömt bort de där allra första trevande kontakterna med internet. Hur vi på mellanstadiet fick sitta vid en av skolans datorer och skicka mail. Till vem vi skickade kommer jag inte ihåg, kanske till varandra, alla elever i kommunen hade ju trotts allt en egen mailadress. Det bestående minnet är dock hur vi sitter där, vid dessa underliga maskiner, och försöker förstå vad de vill oss, samtidigt som vår halvt fossila lärare ska instruera oss. Hon visste knappt mer än vad vi gjorde, och såhär i efterhand skulle jag gissa på att hon aldrig använt internet till något annat än just att maila. Många år senare hittade jag mitt gamla skolmailkonto, där låg faktiskt ett antal inkomna mail från en tjej som jag av någon anledning försökt mailväxla med. Jag svarade på hennes mail, säkert ett år för sent, men något svar kom aldrig. Kanske ligger kontot kvar, kanske inte.

Så sakteliga började vi i alla fall förstå oss på internet, använda det i vårt skolarbete och på vår fritid. Vissa av mina vänner hade till och med internet hemma, dock inte jag. På skolan fick vi personliga login för att kunna använda oss av deras datorer. Ofta fick vi också höra att vi inte fick göra något olagligt eller ladda hem program och spel och installera på skolans datorer. Eftersom vi alla hade personliga login så kunde it-killarna ju se vem av oss som gjort det, så vi skulle inte slippa undan. Med dessa förmaningar i färskt minne sitter jag och en kompis vid en av bibliotekets datorer för att kolla mailen. Jag vill minnas att vi var lite oroliga för att vi ägnade oss åt icke-skolrelaterade saker på en av skolans datorer. Precis när vi har skrivit in hotmail.com kommer en kille i parallellklassen fram till oss och säger flinande: Skriv hotmale.com istället. Vi konstaterar att det är rättstavat så som vi har skrivit det och han svarar att visst är det så, men det är roligare att skriva som han föreslår. Så vi gör det. Unga, blonda och nyfikna skriver vi www.hotmale.com i adressfältet och trycker på enter. Att ingen av oss inte redan där förstod vad som komma skulle övergår mitt förstånd. Strax där efter fylls skärmen av bilder på nakna män, för självklart var det en bögporrsida vi hade hamnat på. Förbrilt försökte vi att få sidan att sluta ladda, tryckte på stopp, tryckte på bakåt, försökte stänga ner den, men Netskape Navigator tickade på. Killen från parallellklassen skrattade åt vår blåögdhet och vi svor över hans existens, samtidigt som vi försökte sitta så att ingen omkring oss skulle se vad vi hade på skärmen. Tillslut lyckades vi bli av med de förhatliga bilderna och logga in på hotmail, men irritationen över att ha gått i fällan och oron över att it-killarna skulle komma på oss satt kvar. Vi skulle snart fylla 14 år och tanken på att förklara för våra lärare varför vi kollat på bögporr på en av skolans datorer skrämde. Pinsamt i kvadrat och kubik var vad det var, eller åtminstone tyckte vi det då.

Idag, över 10 år senare, gick jag faktiskt in på sidan igen. Bara för att se vad som faktiskt fanns där och om den ens fanns kvar. Utan minsta oro för repressalier skrev jag in adressen, för idag är jag inte längre rädd för att någon ska bestraffa mig, eller någon annan för lite internetporr. Sidan fanns kvar, och de nakna männen. Vad som däremot inte fanns kvar var den 14-åriga flickan som under skamsna fnissningar smet ut ur biblioteket, men hennes oro för vad som egentligen lurade ute på det stora internet, hennes respekt för it-killarnas allseende öga, och hennes blåögda utforskarlust får mig fortfarande att le.

I wanted a life, but I settled fo living. -Mr Polly

Jag hoppas att jag aldrig blir som Mr Polly. Ibland åker jag dit lite, men aldrig länge. För jag vill inte bli som Mr Polly, jag vill vara vaken hela livet.

För er som undrar vem Mr Polly är: The history of Mr Polly, by H.G. Wells

Jag är ingen storstadsbo, jag är nog knappt en stadsbo. Visst vill jag ha nära till en stad, men jag vill inte bo mitt i den. Det känns smidigt i Norpan, att allt ligger nära, och det är praktiskt här. Men det gör mig lite tunnare, lite mindre, lite tröttare. Så i jul, när jag har kommit hem, landat i Sverige, varit till Norpan och vänt, tagit tåget till norr, då ska jag ställa mig en stund i, den förhoppningsvis djupa, snön, titta upp mot den tysta, mörka stjärnhimlen och bara andas. Dra djupa andetag av frisk, kall vinterluft. Stå mitt i tystnaden och bara vara den lilla lantis som jag är.

Det är en myt att det alltid regnar i Skottland. Fast det hade ni nog redan listat ut. Att regn är något som faller är också ett påhitt. För i Glasgow faller inte regnet, det existerar, det hänger, på ett mycket bokstavligt sätt, i luften. Även om det regnar så är det inte säkert att det hjälper med ett paraply, för dropparna hänger liksom där och väntar på en när man vandrar förbi. De är inte heller med nödvändighet så stora att man registrerar dem som regn, förrän man kommer hem och ser sin blöta uppenbarelse i spegeln. Nej, i Glasgow faller inte regnet särskilt ofta, utom idag, då föll det från alla håll och gjorde hela staden till en vattenpöl.

Jag har aldrig gillat havregrynsgröt. Tråkigt, intetsägande och föga tilltalande. Hemkunskapslektionen då jag och min kompis på något outgrundligt sätt lyckades förvandla vår gröt till något som mest av allt liknade förkylningsslem hjälpte ju inte upp saken. Länge vägrade jag att äta det. Hellre en miljon mackor än en tallrik havregrynsgröt. Annan gröt har jag gärna ätit, men havregrynsgröt har alltid varit grötsorternas svarta får.

På senare år har jag kommit att acceptera havregrynsgröten som ett nödvändigt ont. Är planen att vara ute i skogen med en hög barn, vars energi aldrig tycks sina, står man sig inte länge på lite limpa. Nej, då är det havregrynsgröt som gäller.

Så för en vecka sedan fick jag plötsligt för mig att jag var sugen på havregrynsgröt. Helt oväntat och ganska omotiverat. Lät saken bero, lagade annan mat, sov på saken. Förnuftet sa: Du tycker inte om havregrynsgröt. Smaksinnet sa: Lite havregrynsgröt skulle sitta fint. Så alldeles nyss slog jag till. Jag lagade havregrynsgröt med äpplen i. Helt lyckad blev den ju inte, saknades en del salt och sådant, men jag dog inte, jag tror till och med att jag kommer att göra det igen.

Pang, jag äter havregrynsgröt. Från en dag till en annan har mitt smaksinne bestämt sig för att havregrynsgröt är gott. Kanske inte jippie-havregrynsgröt!-gott, men i alla fall en fullständigt godkänd lunch. Lite så gick det till när jag började dricka öl också. På måndag gillade jag inte öl, på torsdag gjorde jag det. Antar att det är en av livets små källor till spänning, jag vet aldrig när jag kommer att börja gilla något jag inte gillat tidigare. Lite kroppens sätt att påminna mig om att inte rista alla mina åsikter i sten. Skönt, jag behöver någon som påminner mig om det ibland.

You have got the most beautiful eyes, sa han, med eftertryck. Visst, han ville säkerligen bara ligga och han var inte alls den sortens kille som jag skulle ligga med (en hel del för gammal för mig och dessutom med en guldring runt det vänstra ringfingret), men jag kunde inte låta bli att känna mig smickrad. För han gjorde det ändå med en viss stil. Låt vara att han var full, men han grabbade inte tag i min rumpa och han stirrade inte på min byst, han talade om mina ögon.

Idag såg jag ännu en video vars illa förklädda syfte var att se bröst. Visserligen såg man kanske inte så mycket som vissa skulle önska, men ändå. Tydligen var den värd att sprida vidare. Bröst är viktiga grejer förstår ni. Själv kunde jag inte låta bli att vara tacksam över nattens komplimang. För det är skönt att råka på någon som inte klämmer och glor, någon som inte förväxlar en handskakning med en bröstklämning, någon som stannar upp en stund och betraktar mitt ansikte innan de ser på min kropp. I slutänden är det nog ändå honom jag är ute efter, kanske inte just mannen från inatt, men en kille som snarare berör än klämmer. Det är fortfarande de som får min uppmärksamhet. I havet av daska-rumpan-killar letar jag fortfarande efter han som är mer fascinerad av mina ögon än mina bröst. Ibland glömmer jag bort hur sällsynta de kan vara, de kanske till och med är en illusion. Därför ångrar jag lite att nattens komplimang gick mig förbi, att jag snarare undvek den än njöt av den. Även om jag inte ville ha mer än komplimangen insåg jag inte förrän idag hur länge sedan det var jag fick en komplimang istället för en dask på rumpan.

You have got the most beautiful eyes, sa han. Thank you, I’ll keep that in mind, svarade jag, som den otacksamma flicka jag är. Men idag tog jag mig lite tid att suga på karamellen. Han ville säkerligen bara ligga, men han gjorde det i alla fall med en viss stil. Så jag kunde inte låta bli att känna mig smickrad, om inte annat bara för att han inte klämde mig på rumpan.

Det är lite som när man flyttar in i en ny lägenhet (eller säkert ett nytt hus också, men jag har inte gjort det någon gång ännu), det är lite rörigt och förvirrat och lådor överallt. Så får det vara här också ett tag. Jag jobbar på det. Det är ju trotts allt meningen att jag ska kunna sånt här. För tillfället får det dock se ut såhär. Det är en process och en liten resa som förhoppningsvis ska sluta där jag vill. Just idag blir det dock inte bättre än såhär. För nu har jag lyckats förstå lite av wordpress, och det får räcka. Det kommer en hemsida senare. Nu ska jag ge mig ut på Glasgows gator för att äga Glasgows barer. Det är trotts allt lördag och jag har annat för mig än att tämja min blogg. Eller … det är i alla fall vad jag vill tro.

-Fan ta dig, sa jag till honom den natt det blev klart att vi två inte hade en framtid ihop. Jag hade ju precis blivit bra på att vara singel när du dök upp, nu måste jag börja om från början igen.
-Skitsnack, svarade han. Alla singlar är miserabla.

Varje gång jag av någon anledning minns den konversationen bestämmer jag mig på nytt. Må vara att jag kan vara miserabel, fattig med rubbad dygnsrytm, tjejen som äter knäckebröd till middag klockan elva på kvällen, för att affären är stängd och kylskåpet tomt, men jag tänker inte vara det för att jag är singel. Om inte annat för att tävlingsmänniskan i mig förbjuder det, han ska inte få vinna, han ska inte få ha rätt. Om inte annat för att den stolthet jag har förbjuder det, jag tänker inte bli en av alla de tjejer som repeterar “jag vill ha en pojkvän” som sitt eviga mantra. Om inte annat för att min självrespekt förbjuder det, jag behöver inte en kille för att tycka om mig själv. Så varje gång jag av någon anledning minns den konversationen bestämmer jag mig för att miserabel, det får han vara för sig själv, jag ska ha kul.