Fröken Tjernström

Jag minns att jag fann citatet underligt när jag första gången såg det, någon gång under mina tidigare tonår. Det verkade som ett tydligt tecken på dålig självkänsla. Föga funderade jag över det faktum att jag i egenskap av, inte helt ful, tonårsflicka faktiskt inte upplevt det tillstånd som Goethe talar om. (I alla fall inte sedan förälskelsen gjorde entré i mitt liv.) Jag säger inte att jag var så snygg att alla killar tittade trånande efter mig när jag vandrade gatan fram, men var jag inte kär (vilket jag trotts allt var ganska permanent) så fanns det någon som var intresserad av mig. Därför var det inte förrän alldeles nyligen som det slog mig att det ligger en sanning i hans ord. För jag tycker om att vara förälskad, oavsett om det handlar om en liten släng av beundran eller att falla handlöst, och jag tar det som en komplimang om någon är förälskad i mig, oavsett vad jag känner för personen i fråga. Så när jag inte har förälskelse i mitt liv kan jag inte undgå att notera att jag saknar det. Det skänker det där lilla extra, oavsett om det handlar om besvarade känslor eller inte. En släng av förälskelse får oss att må lite bättre. Följdaktligen måste jag därför ge Goethe rätt, jag känner mig inte riktigt frisk, kanske för att jag för tillfället lider brist på förälskelse i mitt liv. Tyvärr föreskriver inte Goethe någon bot, och vanliga brustabletter lär ju knappast hjälpa. Nej, jag får helt enkelt vänta ut min oförälskelse på samma sätt som man väntar ut en förkylning.