Fröken Tjernström

Mitt smaksinne lever ett eget liv

October 26th, 2009 | Fröken Tjernström

Jag har aldrig gillat havregrynsgröt. Tråkigt, intetsägande och föga tilltalande. Hemkunskapslektionen då jag och min kompis på något outgrundligt sätt lyckades förvandla vår gröt till något som mest av allt liknade förkylningsslem hjälpte ju inte upp saken. Länge vägrade jag att äta det. Hellre en miljon mackor än en tallrik havregrynsgröt. Annan gröt har jag gärna ätit, men havregrynsgröt har alltid varit grötsorternas svarta får.

På senare år har jag kommit att acceptera havregrynsgröten som ett nödvändigt ont. Är planen att vara ute i skogen med en hög barn, vars energi aldrig tycks sina, står man sig inte länge på lite limpa. Nej, då är det havregrynsgröt som gäller.

Så för en vecka sedan fick jag plötsligt för mig att jag var sugen på havregrynsgröt. Helt oväntat och ganska omotiverat. Lät saken bero, lagade annan mat, sov på saken. Förnuftet sa: Du tycker inte om havregrynsgröt. Smaksinnet sa: Lite havregrynsgröt skulle sitta fint. Så alldeles nyss slog jag till. Jag lagade havregrynsgröt med äpplen i. Helt lyckad blev den ju inte, saknades en del salt och sådant, men jag dog inte, jag tror till och med att jag kommer att göra det igen.

Pang, jag äter havregrynsgröt. Från en dag till en annan har mitt smaksinne bestämt sig för att havregrynsgröt är gott. Kanske inte jippie-havregrynsgröt!-gott, men i alla fall en fullständigt godkänd lunch. Lite så gick det till när jag började dricka öl också. På måndag gillade jag inte öl, på torsdag gjorde jag det. Antar att det är en av livets små källor till spänning, jag vet aldrig när jag kommer att börja gilla något jag inte gillat tidigare. Lite kroppens sätt att påminna mig om att inte rista alla mina åsikter i sten. Skönt, jag behöver någon som påminner mig om det ibland.