Jag var 15 år och hade ganska nyligen upptäckt chattandes vackra värld. Större delen av kvällarna spenderades på mIRC, ansluten via ett modem som blockerade vår telefonlinje och genererade en telefonräkning som mina föräldrar inte direkt uppskattade. Snart skulle den dagen komma då räkningen hade dubblats mot det vanliga och mitt chattande skulle identifieras som källan till det onda, men ännu satt jag uppe tills timmen var sen.

Det var då jag träffade honom, på någon av mIRC’s många kanaler. Jag minns inte vad han hette eller vad vi pratade om, men det visade sig att han bodde i staden inte långt ifrån mig. Det handlade väl aldrig om någon förälskelse, men väl ett spirande intresse. Så när han sa att hans fotbollslag skulle vara med på en inomhuscup den kommande helgen tvingade jag med mig en vän dit. Som förklaring när mina föräldrar frågade angav vi oskyldigt att vi bara skulle kolla på pojkar som spelade fotboll. Tror faktiskt inte att jag nämnde pojken jag träffat online. Pappa körde oss dit, förmodligen i tron, eller i alla fall förhoppningen, att det var fotbollen vi var intresserade av.

Jag vill minnas att vi försökte verka coola när vi rörde oss genom hallen. Smarta som få hade vi också räknat ut att om vi satte oss på läktaren istället för att faktiskt ställa oss på löparbanorna runt fotbollsplanerna så skulle vi kunna se honom utan att han såg oss. Denna plan baserade sig på att han berättat för mig att han var 1.87 meter lång. (Det kan hända att mitt minne sviker mig här, men jag är rätt säker på att det var just så lång han var.) Detta hade vi kommit fram till var sjukt långt, alltså måste han vara den längsta killen och synas jättebra på håll. Ni kan ju själva lista ut hur bra det gick. Vi kunde inte riktigt avgöra vem av killarna som egentligen var han, jag hade inte modet att gå närmare och riskera att han såg mig, han fick aldrig veta att jag var där och hela historien rann tämligen omgående ut i sanden. Under flera år efter det skrattade dock jag och mina vänner åt det lilla äventyret, och åt vår naiva tro att någon som var 1.87 meter skulle sticka upp ur mängden som en flaggstång på ett fält.

Jag har alltid varit ett fan av uttrycket äta bör man, annars dör man. Inte så att jag hotar folk med döden om de inte käkar upp vad jag lagar, eller att jag har missat den lilla detaljen att vi alla kommer att dö ändå. Mer så att jag tycker att det där med mat är en bra grej, till och med en fantastisk grej ibland. En god middag, i gott sällskap kan vara höjden av lyx. Därför trodde jag aldrig att dagen då jag glömde att äta skulle komma. Jag hade fel.

Okej, det är en definitionsfråga. Jag åt en tallrik gröt till frukost, jag tog en kaffe på stan, när lussebullarna var färdiga åt jag av dem och jag rundade, som oftast, av dagen med en kopp te och en frukt. Men när jag, på tok för sent, kröp ner i min säng igår kväll och kände magen kurra slog det mig: Jag glömde att äta middag! Inte så att det hade varit krångligt, jag hade bara behövt värma lite rester. Det blev helt enkelt inte av. Ibland förvånar jag till och med mig själv. Idag tänker jag i alla fall äta middag. Mest för att; äta bör man, annars får man somna hungrig, och det är jag inte något fan av.

Idag är det första advent, och hemma sitter folk, i alla fall de som vill det, med lussebullar och glögg. Jag och en av mina sambos har ännu en söndag misslyckats med vårt lussebak. Jag vet inte vad det är, men vi får inte degen att jäsa. Om det beror på torrjästen, det glutenfria mjölet eller att vi är två sopor låter jag vara osagt. Dessutom verkar folk här inte ägna sig åt det där med att julpynta hemma. I alla fall inte så att det syns ut mot gatan. Summan av det hela är alltså att julstämningen är ganska obefintlig (-Vad då ganska obefintlig? Så kan man ju inte skriva, antingen är den obefintlig eller så är den det inte! – Ja, jag vet, men det skiter jag i, så håll käften) och jag är en sådan som tycker att hela den här grejen med jul, glögg, pepparkakor och en hel massa ljus är väldigt mysig. Därför pyntar jag på det enda stället jag kan pynta just nu, bloggen. Jaha, det får hon väl göra, tänker ni. Men varför har hon lagt dit tre, rätt fula och illa photosohpade bilder på sig själv som tomte? Tja, svaret är enkelt: För att jag kan. Givetvis skulle jag ju kunna göra något snyggt också, men det skulle ju inte störa folk lika mycket, eller hur?

Tidigare bloggpost ska på inget sätt tolkas som att jag, i egenskap av högst medioker salsadansare, inte vill bli uppsalsad av en man med stolt hållning och en blick så intensiv och het att den nästan är fastnaglad i mina ögonbottnar, tills knäna är gelemjuka och den enda utvägen är sängvägen. I alla fall om vi inte båda vill dö av kåtslag.

Tänkte bara klargöra detta.

Det är ganska många år sedan nu, som jag och mina vänner, i brist på bättre, såg Dirty Dancing II. Filmen finns det inte så mycket att säga om, men dansen, åh dansen. Mjuka höfter och sensuella blickar, vackert, vackert, vackert. Vi var fast, alla fyra. I ett sällan skådat konsensus bestämde vi oss för att lära oss att dansa salsa. Så blev det också. Vi fick med oss en av våra killkompisar och under ett antal söndagar nötte vi grundsteg och turer.

Hösten därefter bestämde jag och samma killkompis oss för att ytterligare fördjupa våra kunskaper på området, och anmälde oss till en fortsättningskurs. Någon gång halvvägs genom terminen meddelades det att vi som gick kursen, och de som gick nybörjarkursen, skulle få billigare inträde till en salsakväll på en av stadens uteställen. Det var där jag såg dem. I ena änden av dansgolvet stod de, bitvis skymda av alla som virvlade omkring, i bjärt kontrast till våra tränare, som dansat tillsammans i evigheter och förmodligen också tävlat, ett medelålders par. De kunde ett steg, grundsteget. Inga turer, inga snurrar. Då och då lyckades de på något sätt byta plats, jag vet inte hur. Det de utförde liknade knappt salsa, knappt dans alls, men det spelade ingen roll. Det sken om dem. Under hela tiden de stod där, ett, två tre, paus, fem, sex, sju, paus, framåt och bakåt, medan våra tränare rörde sig över golvet i en mäktig symbios, utstrålande den sexuella energi som bara kommer från vissa danser, såg de varandra i ögonen och log. Världen runt omkring dem bekom dem inte, att de bara kunde salsans tråkigaste steg bekom dem inte. De dansade med varandra, och det var allt de behövde.

Några månader senare avslutades terminen med ett klubbmästerskap. Där såg jag dem igen, i nybörjarklassen. Fortfarande kunde de inga andra steg, eller vågade sig i alla fall inte på att prova något annat offentligt, men fortfarande hade de samma leende. Det spelade ingen roll att de var utklassade, så länge de var det tillsammans. Så ibland när jag tänker på salsa som eldigt, sexigt och passionerat, tämligen övertygad om att det ligger högt på listan över perfekta förspel, brukar jag påminna mig om dem, och om att ibland ligger glädjen i dansen inte i dansen som sådan utan i vem man dansar med. Ibland kan det räcka med att dansa illa och i otakt, så länge man gör det tillsammans.

Jag vaknade en morgon i någon annans säng. Han sov bredvid mig, men så nära väggen han kunde komma. När jag rörde mig vaknade han och kikade sömndrucket på mig. -Jag går om du vill, viskade jag. Men han svarade nej, varför ska du göra det, det är ju inte ens ljust ute. Så jag somnade om. Först långt senare insåg jag att svaret var: För att jag hellre sover ensam än med någon som föredrar att ligga tätt intill en vägg istället för tätt intill mig.

Igår använde min kusins man ordet ballhållare i en kommentar. Ordet kittlade fantasin. Det förtjänar ett inlägg, tänkte jag. Men när jag satte mig ner för att skriva det möttes jag av ett dödsbud i mitt twitterfeed. Ballhållaren fick stå åt sidan för tankar om livets varande och icke varande. Idag blandades det novembergrå med frustrationen över icke-konstruktiv kritik. Men åter igen hittade jag ett dödsbud i mitt twitterfeed. Ännu en gång inte någon som stod mig nära, inte någon jag kan påstå mig känna. Däremot någon som stod nära någon som är nära mig. En väns mormor somnade inatt. En av de där tanterna jag brukar hoppas att jag får bli som, en tant som reser, som har åsikter, som ser till att bostadsrättsföreningens portkod alltid är ett historiskt årtal, en tant som lever tills hon dör. Just en sådan tant, och mycket mer.

Bland statusuppdateringarna på min facebook visade döden också sitt dystra anlete. Mitt bland fester och skoluppgifter fanns Vila i frid morfar och Tåget min man sitter på körde just på en människa. Någon har gått en match mot ett tåg, och förlorat. Eller kanske vunnit vad vet jag. Hur som helst tycks den här veckan vilja påminna om livets inneboende skörhet, om dess förgänglighet snarare än dess förträfflighet. Så jag sitter tyst en stund och låter mig påminnas om allt det där jag så lätt glömmer. Imorgon kanske jag filosoferar över ballhållare, men idag är jag klyschigt filosofisk igen. Idag tänker jag det slitna och påminner mig själv om att suga märgen ur själva livet, bara för att jag fortfarande kan.

Ibland är det lätt att glömma. Att ni finns på riktigt och inte bara i mitt twitterfeed. För det är ju så jag känner de flesta av er där, som fyndiga formuleringar, pytte poesi och intensiv ironi på max 140 tecken. Varje gång jag fäller upp min skärm eller uppdaterar sidan finns ni där, med vardagsbetraktelser, uppviglingar, värme, humor och en och annan länk. Ni är små fyrkantiga avatarer som skickligt krymper ner er visdom till 140 tecken och delar med er av den till mig. Men ni bor inte i min dator. Det känns så, men det gör ni inte. Ikväll blev jag påmind om det på det allra otrevligaste sätt. Ikväll blev jag påmind om att ni alla i allra högsta grad lever och existerar bortanför min skärm. Jag blev påmind om det för att en av er slutade göra det. Igår slutade kvinnan som jag endast känner som just_tea att existera, både på min skärm och bortanför den. Hon och hennes 8-åriga dotter omkom i en bilolycka. Hon är borta, och med henne den värme och humor hon spred omkring sig. Jag har inte slängt käft med henne tillräckligt många gånger för att kalla henne min vän, jag kan inte säga att jag kände henne. Jag är inte en av dem som sörjer en vän ikväll, men jag är en av dem som sörjer att jag aldrig kommer att få chansen att lära känna henne bättre. Hon var en av dem som förgyllde min, och många andras, vardag, och hon är saknad. Jag har inga vackra sanningar att berätta för er om henne, utom att världen nu är lite fattigare. Så jag lämnar er med den slitna påminnelsen att ta hand om varandra, både online och i det analoga livet, att inte ta varandra för givna, och med den video som var en av mina första kontakter med just_tea. Pölsa från bruket, singel och sökande. Tack Tea!

Trodde ni att jag bara skulle göra tre saker om jag var man för en dag? Nej, självklart inte. Nog för att jag kan vara lat, men när jag väl har chansen skulle jag ju givetvis utforska till tusen. Så här kommer lite annat jag brukar tänka att jag skulle passa på att göra om jag vaknade upp som testosterondriven en morgon.

Rätta till den på offentliga platser. Tydligen känner man som man något form av behov av att rätta till sitt könsorgan i tid och otid. Jag vet inte varför, ibland funderar jag ärligt på om det bara är för att ni vill att vi ska veta att ni har ett. Vissa placerar lite diskret handen i fickan och genomför ommöbleringen, medan andra helt ogenerat stoppar handen innanför både byxor och underkläder och rotar runt rejält för att placera paketet på ett tillfredsställande sätt. Ibland avslutar den senare kategorin det hela med en snygg höftknyck också, bara för att skaka allt på plats. Detta är, och förblir ett mysterium för mig. Det enda jag vet är att om jag skulle trycka ner handen i byxorna och rätta till saker skulle samtliga i min omgivning storstirra, och rynka på ögonbryn och näsa. Ett antal skulle nog också tämligen omedelbart sluta prata med mig, och det är säkert att anta att jag skulle få minst tre tämligen osmickrande smeknamn på köpet. Så även om jag inte kommer känna att jag behöver rätta till något alls under min dag som man skulle jag göra det ändå, av ren princip.

Testa Frigo-kalsonger. I anknytning till föregående aktivitet kan det ju också vara värt att utvärdera om Frigo-kalsongerna gör livet enklare. Vet jag att de funkar kan de ju dessutom utgöra potentiella julklappar eller födelsedagspresenter till framtida pojkvänner. Skulle dessutom Herr Wildenstams beskrivning av dem visa sig riktig kan det ju tänkas att de blir ett framtida “Inte just nu älskling jag har huvudvärk”. För jag har en känsla av att “Inte just nu älskling, men ta på dig Frigo-kalsongerna en stund så kanske vi kan göra det sedan” skulle mötas av lite mindre knot. Det är ju trotts allt something in it for him too, som kanske gör väntan lite lättare.

Olla saker. Det verkar ju faktiskt helt sjukt kul. Dutt! Ni vet, sådär Yrrol-style. Dutt! Att mutta saker är ju ett mindre projekt och kräver inte sällan minst sagt akrobatiska positioner och en gymnasts vighet. Alltså ger jag upp det redan innan jag har försökt. Samma sak med brösten, det går inte att dutta med dem. Men ett medelstort manligt organ är ett ypperligt duttinstrument. En enkel manöver, inte svårare än kissa utomhus manövern, och sedan: Dutt! Nej, men ojdå! Hihi. Dutt! Storartat.

Verkar jag totalt vrickad nu? Tja, så är det förmodligen också. Men ännu en stund kan ni ju vara lugna, lär ju inte bli man imorgon i alla fall. Kanske på onsdag dock …

Fina flickor fiser inte, och om de mot förmodan skulle göra det så luktar det sommaräng. Det har man ju hört några gånger, men det blir inte sant för det. Eller? Självklart är det sant. Vi är fyra flickor i ett kollektiv. Fyra små rum, ett kök och en toalett. Vi är fyra flickor, och vi har en doftspray på toan. Så när vi skiter, då luktar det banne mig bär och sommaräng på toaletten sedan. Ha!