Fröken Tjernström

Jag ringer dig … inte

November 16th, 2009 | Fröken Tjernström

Får jag ringa dig? Orden på skärmen fick mig att fnittra tonårsförälskat. Han ville ringa mig! Mitt exakta svar minns jag inte, men från den stunden väntade jag på hans samtal. Det är snart tio år sedan han fick mitt hjärta att slå dubbelslag, och ännu har han inte ringt.

Jag stod i dörren, på väg att gå. Kanske var det här det slutade, kanske skulle vi ses igen, allt låg i den kommande dagens händer. Jag ringer dig, sa han, när jag gick. Vi träffades igen, men telefonen förblev tyst.

När jag stod där, mitt i röran som var min packning inför flytten till Glasgow, och såg mig förvirrat omkring så log han mot mig och sa: Jag får ringa dig i november och påminna dig om att ta på dig långkalsongerna så att du inte fryser. Jag skrattade och konstaterade att några långkalsonger vet jag inte ens om jag äger. Då ringer jag och säger åt dig att ta på dig mössan då, blev svaret. Nu har halva november gått utan påminnelser. Nog för att han bara drev med min förvirring, och det faktum att jag skulle kunna gå utan mössa men inte inse varför jag fryser, men jag är lika fullt övertygad om att påminnelsen om mössan inte kommer att komma.

Så när jag försöker reda ut vad som är problemet med den hotellbokning jag försökt göra och killen i supporten, efter 12 minuter av väntan och förvirring, ber att få ringa upp mig, hyser jag inga större förhoppningar om att få ett telefonsamtal. Det har gått snart tre timmar sedan jag la på och jag börjar bli tämligen säker på min sak. Kanske för att jag inte är helt säker på att han uppfattade mitt telefonnummer, eller att jag ens gav honom rätt nummer. Kanske för att linjen, som så ofta annars när det gäller brittiska supporter, var brusig och han talade snabbt. Men framförallt för att han är man, och män ringer inte upp. Sms, mail, msn och tweets, ja, men ringer, nej.