Igår fick jag ett sms från någon jag inte pratat med på länge. Jag trodde att jag för lika länge sedan hade försvunnit ur hans tankevärld och dessutom ur hans mobiltelefon. Så var tydligen inte fallet. Istället fick jag på juldagen ett sms som började med “Hej Gunnel” (nej, jag kallas inte, och har aldrig kallats för Gunnel), han önskade mig en god påsk, hälsade från alzheimershemmet, skrev under med faster Bertil och avslutade det hela med en ;). Jag tittade lite förvånat på skärmen. Riktigt varför jag fått detta förstod jag aldrig, men eftersom jag blev som jag blev svarade jag något lika förvirrat om bakade golv och blankskurade kakor. Efter det, tystnad. Mer än sex månader efter att vi senast sagt hej då, efter ett flyktigt möte på en fest vi båda var på, hör han alltså av sig. Anledningen till dessa underliga rader lär jag få vänta minst en månad till innan jag får reda på. Det är synd att jag är så nyfiken av mig.

Alla julklappsrim är inte bra och vissa av dem önskar vi verkligen inte se under granen. Dessa till exempel:

Eftersom du är så klen i din “hängning”
får du här en penisförlängning.

Farbror är gammal, det är bara så
han har lite svårt att gå ut och gå.
Till din tripp på stadens gator
får du här en ljusgrön rollator.

Din nuna är fulare än du kan förstå
dem som ser dig i ögonen är riktigt få.
Så för att vi ska kunna dig åse
får du här en papperspåse.

Hur din kille står ut är för oss en gåta
att ligga med dig, utan att gråta.
Så ge honom denna, han super dig snygg
nästa gång får du ligga på rygg.

Du tror du är cool i din nya snagg
men det var år sen du fick dig ett ragg
För att du ska få kittla en klitta
får du nu här en egen lösfitta.

Till släktens egna slampa har vi en gåva
du sent ska glömma, det vill vi lova.
Så luta dig framåt och tänk ej på saken
för nu ska Tomten ta dig i baken.

God jul på er, och om någon känner sig träffad, surt för er ;)

Det är svinkallt när vi kliver ur bilen. Termometern säger -16 grader, och jag tror den. Raska steg mot dörren, mamma slår koden och vi kliver in i värmen. Den möter oss nästan omedelbart, doften av gamla människor, doften av vård. Vi går genom korridoren till rummet näst längst ner. Innan vi kliver in tar jag ett tyst, djupt andetag. Det är fyra månader sedan jag träffade henne nu, fyra månader av en resa som bara går åt ett håll. Då trodde jag att jag sa adjö, men idag ska jag träffa henne igen. Vi kliver in i rummet där hon bor. Hon ligger i sängen, så liten att hennes 15 kvadratmeter lilla rum ser stort ut. Hon har på sig en klänning som jag minns från min barndom. Om jag blundar kan jag se henne sitta i sitt kök i den klänningen. Den påminner om vem hon var, om de omsorgsfullt virkade dukarna och de skickligt broderade tavlorna, om kakorna som alltid fanns där och om hur hon hade koll på oss alla. Idag är hon liten och trött, det var länge sedan hennes händer hade kraft nog att baka en kaka och ännu längre sedan hennes ögon såg väl nog att virka en duk. Hon ser oss inte där hon ligger, och hon hör oss inte heller så i en halv sekund kan jag betrakta rummet. Det lilla fyrkantiga rummet, fyllt med julpynt och bilder på barn, barnbarn och barnbarnsbarn, det är hennes värld nu. I en halv sekund kan jag betrakta henne. Den lilla kvinnan under den blå filten, i skarp kontrast till de bilder jag har när jag som liten sitter i hennes knä. I en halv sekund kan jag ge mig själv att ta in det jag ser, att lägga den här bilden av henne till min samling, innan jag kliver in i hennes dimmiga synfält och säger: Hej mormor!

Räkningsbetalardags igen. Komer hem från träningen, tuggar i mig en tallrik havregrynsgröt. Nejdå, det är ingen fara, jag kan gå ner till banken och fixa det. Stirrar på mitt trötta anlete i spegeln. Ja, £9.50 per person, jag går ner strax. Kliver ur överdragsbyxorna och tar på de snygga, nya jeansen. Hittar en annan tröja än hoodtröjan jag går till och från gymmet med. Lite mascara. Plockar åt mig pengarna och räkningen på köksbordet. Ner med högen av julkort i väskan. På med jacka och halsduk. En sista check i spegeln. Traskar ut ur lägenheten, redo för ännu en tvåminutersromans med den Snygga Bankmannen. Ut på gatan. Tar ut mer pengar i bankomaten. Fixar till luggen som blåser i vinden. Två steg till. Dörren, skylten. Vårt lokalkontor har stängt på lördagar. Vandrar ner till kontoret i centrum där personalen består av dräktklädda kvinnor i 30-års åldern. Betalar min räkning och vänder hemåt. Så var det med det. Dagens dos av Snygga Bankmannen inställd på grund av humana arbetstider. Tröstar mig med en Dark Cherry Mocca på Starbucks.

Vi bestämde oss för att lyxa lite idag, det är trotts allt vår sista helg i Glasgow, så vi gick ut och åt. Efter lite vandrande hamnade vi på en irlänsk pub och när hamburgarna var slukade satt vi kvar en stund och smuttade på varsitt glas whisky. Någon började spela i pubens bakre delar och stämningen var precis sådär mysig som den kan bli på en pub. Så nådde den mig, mitt i ett samtal, ett bekant stycke musik. Det tog någon sekund innan jag kunde identifiera det han sjöng, Elton Johns I guess that’s why they call it the blues. Det är ett antal år sedan nu, men en gång i tiden gick den varm på min CD-freestyle. När ingen såg, eller i alla fall ingen hörde, sjöng jag med, med eftertryck. Jag hade köpt hans Love Songs, och jag älskade den. Det låter kanske sappy idag, men då var det höjden av vackert. En sanning om framtida kärlek, smekfullt levererad till tonerna av ett piano. Ja, nog sjöng han var enda överväldigande känsla som mitt tonårshjärta kunde tänka sig. Fast om sanningen ska fram så kan jag inte låta bli att ryckas med lite än idag. För när raderna: Time on my hands// Could be time spent with you// Laughing like children// Living like lovers// Rolling like thunder under the covers når mina öron kan jag inte låta bli att, nu som då, tänka att visst vore det förträffligt. Att spendera lite tid under täcket med någon, skrattandes som ett barn, skapandes lite thunder. Fast just för stunden finns ingen time on my hands och ingen you att spendera den med. Så idag gör jag som jag gjorde när jag var tonåring och lyssnar på Elton. Idag får han sjunga om det och jag fortsätter med mitt pysslande med en nostalgisk glimt i ögonen.

Det är ingen myt. Det är inte något som vi hittar på för att klappa oss själva på axeln. Det är poppis att vara svensk. Kanske av helt fel anledningar, det vet jag inte. Vad jag däremot vet är att jag och min vän fick ta emot lördagkvällens största jubel när vår nationalitet blev känd. Där satt vi, med varsitt glas whisky och varsin öl, och log åt hur uppvärmaren drev med publikens härkomst i väntan på det första stand up numret. Så fick han syn på oss där vi satt och frågade varifrån vi kom. Sweden. Jublet var ögonblickligt. Vi fick dessutom motta tack för att vi givit världen IKEA, eller rättare möbler i platta paket, och när det framkom att jag är singel ägnade sig uppvärmaren åt lite match makeing. Dock var Brian från England upptagen, men han kunde tänka sig att stöta lite på mig för att göra sin tjej avundsjuk så han garanterat fick ligga med henne. Jaha, jo. Ginger Maria from Sweden var alltså en hit. Tyvärr fick jag väl inte ut så mycket av det, kanske är jag för dålig på att utnyttja det. Betala för min egen dricka fick jag i alla fall göra. Hur som helst kan jag ju muntra upp mig själv med det faktum att i Sverige kanske jag är en i mängden tjejer, men i Skottland är jag Ginger Maria from Sweden. Det ni!

Jag tror att det börjar bli dags nu. Jupp, definitivt. Det är dags för deadlinestress. Enda skillnaden denna gång är att det inte kommer att hjälpa mig om jag sitter uppe hela natten. Skissandet, kladdandet och experimenterandet blir knappast bättre, eller mer relevant, om jag gör det i 24 timmar i sträck. Lika fullt är det dags att lägga in slutspurtsväxeln nu. Till mitt stora förtret har tycks jag ha tappat bort den. Större delen av eftermiddagen har jag stirrat tomt på det dokument som ska presentera mina bokomslag på fredag. Fortfarande är det lika intetsägande och bristfälligt som tidigare. Inte mycket att göra när klockan slår sent, men jag när en förhoppning om att imorgon är dagen då det händer. Om inte annat får jag se till att det händer, med kaffe. Visserligen har jag bara snabbkaffe, men det gör sitt jobb. Mina damer, herrar och eventuella individer som inte känner sig hemma med någon av dessa definitioner, från och med imorgon blir jag koffeinmaskin. Då går jag in i den fas då kroppens två främsta drivmedel är koffein och vilja. Förhoppningsvis hänger huvudet med, förmodligen på autopilot. Svårare än så är det inte, för den 18:e december ska var enda uppgift vara inlämnad och var enda klapp köpt. Då tar det här äventyret slut. Fram tills dess är det slutspurtsmode som gäller. Första deadline på fredag. Let the shakings begin!

Det är bara en liten sak. Knappt ens en sak, mer en liten krumelur. Ett komma. Ja, jag vet, jag ska inte leka språkpolis. En gång i tiden kanske jag kunde kaxa mig när det kom till svenska, språk och hur man egentligen ska uttrycka sig, men någon stans på vägen förlorade jag mig i den akademiska svenskan. Ni vet den svenskan där man inte får skriva man och dessutom ska använda så långa meningar som möjligt för att egentligen inte säga speciellt mycket alls. Jag har förädlat ordbajsandets konst och lärt mig att använda ord som adekvat och implementeringsprocess, utan att för en sekund fundera på om det finns ett enklare sätt att säga det jag vill ha sagt. Någon stans där, bland fina ord och insprängda, evighetslånga bisatser, glömde jag bort en hel del grundläggande språkregler. Så nej, jag kan inte längre sticka ut hakan när det handlar om att uttrycka sig i skrift. En liten ska kommer jag dock ihåg, det är bra att använda skiljetecken.

Punkt är finfint. Det är en bra början. Vill man dock skriva lite längre meningar, kanske peta in en bisats, kan det vara trevligt med ett komma eller två. För i helvete! Om du läser en mening högt och inser att du stannar upp mitt i, prova med att peta in ett komma. Du gör dina läsare en tjänst om du ser till så att de slipper snubbla över orden och kippa efter andan när de läser din text. Visst, kommatering kan vara svårt. Jag har inte heller full koll på mina komman. Men om dina texter alltid saknar komma, men är rika på bisatser, är det dags att kolla över vad du gör. Annars kommer Voldemort och tar dig! Jag lovar.

Dagens mest normala konversation:

-Öron och får har förvånansvärt lite gemensamt.
-Aj, fan.

Tja, vad ska man säga, så är det ju. Jag hade bara inte funderat på det tidigare. Att jag funderade på det, och att min kombo inte funderade på om jag hade käkat svamp när jag konstaterade fakta, har, tro det eller ej, sina logiska förklaringar. Dock ser det mycket roligare ut taget ur sin kontext. Alltså förklarar jag inte mer än så.

Det är en man i min lägenhet. Två till och med, men en av dem är faktiskt rätt trevlig att vila ögonen på. Inget ont om den andra, men medelålders män är inte min kopp te, ännu. Tyvärr är ingen av dessa män här för att träffa mig, nej, de har en date med min toalett. Jupp, den slutade att spola idag, så nu har vi två rörmokare här. Eller snarare en rörmokare och hans lärling. Min fundering är nu som följer: Hur kidnappar man en rörmokarlärling? Heter det ens kidnappa om personen i fråga inte är ett kid? Rörmokarnappning? Kan man åka fast för sådant? Det är inte direkt en lätt uppgift eftersom mannen i fråga just stod vid mitt handfat (ja, vi har handfat inne på rummen), och vid detta handfat ligger det mesta som tillhör min morgon- och kvällsrutin. Alla kvinnliga vapen är blottade, från hudkrämer till smycken. Dessvärre har jag inte använt mig av alltför många av dem idag. Jaha, du har alltså alla dessa prylar och produkter, men ser ändå ut sådär? Inte direkt ett idealt läge, som inte direkt blir bättre av att jag sitter, rufsig och trist, vid min dator och glufsar i mig en stor bulgursallad. Inte någon stans på horisonten kan jag skymta ett lämpligt tillfälle att droppa ett What are you doing later tonight? och eftersom jag inte lever i en porrfilm är väl sannolikheten också rätt låg att hantverkaren svarar You. Lika fullt kan jag ju inte låta bli att undra om det är okej att vara 25 och anta rollen av den desperata hemmafrun som …

Ååååååh, DÄR gick de. Så, det var alltså dagens dos av spänning. Lika bra att dra och träna. De skulle ju trots allt komma tillbaka någon dag och fixa de två felande kranarna.