Fröken Tjernström

Det var en gång

December 22nd, 2009 | Fröken Tjernström

Det är svinkallt när vi kliver ur bilen. Termometern säger -16 grader, och jag tror den. Raska steg mot dörren, mamma slår koden och vi kliver in i värmen. Den möter oss nästan omedelbart, doften av gamla människor, doften av vård. Vi går genom korridoren till rummet näst längst ner. Innan vi kliver in tar jag ett tyst, djupt andetag. Det är fyra månader sedan jag träffade henne nu, fyra månader av en resa som bara går åt ett håll. Då trodde jag att jag sa adjö, men idag ska jag träffa henne igen. Vi kliver in i rummet där hon bor. Hon ligger i sängen, så liten att hennes 15 kvadratmeter lilla rum ser stort ut. Hon har på sig en klänning som jag minns från min barndom. Om jag blundar kan jag se henne sitta i sitt kök i den klänningen. Den påminner om vem hon var, om de omsorgsfullt virkade dukarna och de skickligt broderade tavlorna, om kakorna som alltid fanns där och om hur hon hade koll på oss alla. Idag är hon liten och trött, det var länge sedan hennes händer hade kraft nog att baka en kaka och ännu längre sedan hennes ögon såg väl nog att virka en duk. Hon ser oss inte där hon ligger, och hon hör oss inte heller så i en halv sekund kan jag betrakta rummet. Det lilla fyrkantiga rummet, fyllt med julpynt och bilder på barn, barnbarn och barnbarnsbarn, det är hennes värld nu. I en halv sekund kan jag betrakta henne. Den lilla kvinnan under den blå filten, i skarp kontrast till de bilder jag har när jag som liten sitter i hennes knä. I en halv sekund kan jag ge mig själv att ta in det jag ser, att lägga den här bilden av henne till min samling, innan jag kliver in i hennes dimmiga synfält och säger: Hej mormor!