Dansgolvet är fyllt till bristningsgränsen, alkoholen flödar och min hjärna har inte längre något att säga till om när det gäller mina fötters rörelser. Vid ett tillfälle stannar jag till och försöker hitta takten i musiken, men inser att kommunikationen mellan mina öron och fötter sedan länge slutat gå via hjärnan. Så jag låter fötterna göra som de vill, och höfterna följer med. Vi står mitt på dansgolvet, jag och min vän. Det är en köttmarknad av det slag du bara hittar en sen lördagskväll. Snart står någon bakom mig, jag ser honom inte, men jag känner hur han följer mina rörelser. Jag lyfter mina händer mot håret och på en sekund är hans händer på mina höfter. Min vän ger mig en menande blick och jag skrattar tillbaka. Vi dansar så en stund, tills jag bestämmer att hans hungriga händer har fått nog. Vi går därifrån, lämnar honom bakom oss. Jag vänder mig aldrig om för att se vem han var. Det kan ha varit Guds gåva till kvinnan, den vackraste man jag någonsin sett eller Godzilla jag lämnade bakom mig, jag orkar inte bry mig. En mindre förflyttning på dansgolvet. En låt, två låtar, ny man. Nära, följsam och snart är också hans händer på mina höfter. Musik, salsahöfter, händer. Det är en köttmarknad och jag är till salu. Han vill känna lite på flickan framför honom innan han köper. En parningsdans, en fylleritual. Jag och min vän ler menande mot varandra innan vi lämnar dansgolvet och ännu en man.

En stund senare är det dags igen. På dansgolvet. Ännu en man som dansar upp nära. Hans händer på mina höfter ber mig att vända mig om. Den här gången gör jag det. Vi står ansikte mot ansikte, det är mörkt, alkoholen gör bilden dimmig och någonstans över hans axel kan jag se min vän, hon rör sig bortåt. Vi rör oss fortfarande i takt till musiken, på automatik. Han är alldeles nära, ett kvällshångel, ett lördagsligg, en engångsgrej. Hur lätt som helst, alldeles för lätt. Jag tar ett steg bakåt och går. Det är för lätt, för simpelt. Jag kommer att tröttna efter två kyssar, för hungriga händer på ett dansgolv gör inget för mig. För många killar på för många klubbar, i barer och på dansgolv har klämt på min rumpa, tafsat på mina lår. Hungriga händer på ett dansgolv berör mig inte längre, ni får ta hur mycket ni vill. Kanske om ni stannar upp och pratar med mig. Men ikväll finns bara hungriga händer på ett dansgolv, en köttmarknad. Så jag går hem ensam. Eller, riktigt ensam är jag inte för när jag kommer hem hittar jag ruter dam nedstucken i linningen på min tubtopp. Hur hon hamnade där minns jag inte riktigt, men ikväll är jag ruter dam, och jag är inte till salu på den stora köttmarknaden.

Så var det dags igen, studentfest. Ikväll tar jag och mina vänner på oss våra pimpade arbetskläder och ger oss av in i dimman på Trappan. Ikväll ska vi glittra, ikväll ska vi skratta, ikväll ska vi säga saker som Rökig, men ändå väldigt fruktig när vi iklädda våra overaller, med spelad kunskap snurrar våra glas med Caol Ila. Ikväll är kanske sista gången vi går på kravall. Ikväll ska vi fånga stunden, möjligheten. Ikväll ska ruset i våra huvuden sprida glitter till våra ögon. Ikväll ska vi skratta, höga på livet. För att vi vill, för att vi kan, för att livet kräver det. Ikväll ska vi fånga den berömda dagen och kyssa den så innerligt att dess knän veknar. Ikväll ska vi glittra som tomtebloss. Imorgon är vi utbrända och vårt glitter ligger som sot runt våra fötter, men ikväll ska vi brinna. För att vi kan, för att möjligheten fortfarande är vår ännu en stund, för att vi om många år ska kunna säga; Minns du den där kvällen. Ikväll är vi alla tomtebloss.

Vi vill alla så gärna kalla oss själva för ärliga. Det är en ädel egenskap, den gör oss pålitliga och älskvärda. Långt ifrån alla lyckas dock. Inte sällan urskuldar vi negativa, sårande och nedvärderande uttalanden med att vi faktiskt bara är ärliga. Vi uttrycker vår åsikt, och det måste vi ju få göra. Själv är jag löjligt duktig på att vara diplomatisk. Det är kanske inte vad jag skulle välja … Det sitter i sedan barnsben, viljan att inte stöta sig, i ett litet samhälle i en liten klass. Jag tycker inte som du, men snälla, snälla, snälla, tyck om mig ändå. Andra levererar sina åsikter med en tydlig underton av hur-fan-kan-du-tycka-så, eller vad-i-helvete-tänkte-du-egentligen, utan en tanke på att någon just uttryckt sitt hjärtas åsikt eller handlat i självbevarelsedrift, eller rent av kärlek. Det du tycker är helt enkelt fel och det är inte mitt problem att du är för korkad för att inse det. Kom inte och prata om mitt tonfall, jag uttrycker bara min åsikt, och enligt den har du fel. Exemplen på hur vi väljer att uttrycka vår så kallade ärlighet är många, men långt ifrån alla är just ärliga.

Kanske är det därför vi blir så förvånade när vi väl stöter på någon som faktiskt bara är ärlig. Någon som inte handlar efter en dold agenda, som inte säger emot för att demonstrera sin överlägsenhet, som inser både sina egna tillkortakommanden och styrkor och inte ser någon anledning att dölja något av dem. Helt enkelt någon som delar med sig av sin åsikt just som den är, deras åsikt och inte en värdering av människorna omkring dem och deras åsikter. Nej, så tycker inte jag …

Jag har en sådan vän. Till en början var det ovant, att någon uttryckte sin åsikt rakt av utan att ta hänsyn till om någon inte höll med. Inte för att hon var oresonlig, nedvärderande eller dömande, utan bara för att hon inte försökte anpassa sin åsikt till någon annans. Så småningom har jag lärt mig att det är en av hennes främsta egenskaper. Inte sällan får vi enas om att vara oense, och det är helt okej. Att vi inte är överens betyder inte att vi inte tycker om varandra och i slutänden vet jag också att det hon säger är det hon menar. Ärligt, rakt och okonstlat, så som vi gärna vill se oss själva. Så när hon under en lunch yttrar orden: Jag är ingen ödmjuk person, och vännen på andra sidan bordet kvider av skratt, stämmer jag också in. Inte så mycket för det hon säger som för att hon åter igen visar prov på sin rättframhet och självinsikt. Hennes åsikt är framlagd, fri att diskuteras. Det är inget personligt, och jag har insett att de gånger jag tar det personligt ligger problemet snarast hos mig själv. Nej, hon är kanske ingen ödmjuk person, men hon är något som så många andra gärna vill vara, men sällan lyckas med; en genuint ärlig person.

Jag är en nörd, sa han och såg på mig. Det lät ursäktande, förklarande. Som om han förväntade sig att jag skulle avsluta samtalet. Efter en kväll med vänner, lekar, öl och stim hade vi hamnat i en soffa på ett av stadens uteställen. Involverade i ett lära-känna-dig-samtal hade världen runtomkring tonats ut och de övriga i sällskapet slutade så småningom att tilltala oss. Så kom hans erkännande, han var en nörd. Jag vill minnas att jag log, att det slog mig att det inte var första gången jag stängde världen ute tillsammans med en nörd. Är vi inte alla det? löd mitt svar.

För så är det, vi är alla små nördar. Vi har alla något som vi helst ägnar vår tid åt, något vi kan prata om i evigheter, något som får oss att brinna. För det är väl det som är definitionen på en nörd, någon med en passion, en besatthet. Kanske är det lättare att se nörden i killen som med ett djupt allvar i blicken och en förolämpad underton i rösten förklarar att: Det är en wookie! När jag i ett ögonblick av oförsiktighet råkat kalla Chewbacca i Star Wars för den där brölande pälshögen. Inte desto mindre är coola tjejen med koll på mode, trender och kändisar en nörd, en modenörd.

Oavsett vilket är de fantastiska. Nördar är underbara. Få saker är så härligt inspirerande som att höra någon prata om vad det än kan tänkas vara med en oförställd passion i rösten. Vår förmåga att brinna för något gör mig varm i själen och varje människa som gör det ger mig ytterligare hopp om livet. Så när någon säger att han är en nörd reser jag mig inte upp och går. Nej, istället tar jag mitt ölglas, sätter mig till rätta och hoppas på att få höra mer. För en nörd som delar med sig av sin vetskap är en av de bästa saker jag vet.

En teori bland många. Vill minnas att den presenterades för mig och mina vänner under en kurs i nationalekonomi för några år sedan. The tragedy of the commons talar om att de resurser som är gemensamma inte kommer att nyttjas i enlighet med vad som är bäst för kollektivet utan efter vad som bäst gynnar individen. Allmänt vatten blir utfiskat eftersom alla fiskare vill ha så mycket fisk som möjligt och marken mellan tomterna i ett bostadsområde förblir oklippt eftersom nöjet av det klippta gräset inte väger upp ansträngningen med att klippa det. I det senare fallet brukar det också talas om nånannanism, varför ska jag klippa gräset när någon annan lika gärna kan klippa det. När jag satt där och lyssnade var det just denna typ av resurser jag tänkte på, allmänningar, hav och allt annat som kan tänkas tillhöra ett vuxet, ansvarstagande liv. Antingen hade jag fel eller så lever jag nu ett vuxet och ansvarstagande liv, för jag har insett att min tvättstuga är just en sådan resurs. En av de där platserna på jorden där ingen vill ta på sitt ansvar att se till att allt är i sin ordning. Om det beror på nånannanism eller att mina grannar helt enkelt aldrig utsatts för fenomenet tvättstuga och därför står helt handfallna inför vad de finner där låter jag vara osagt. Däremot är jag vid det här laget mer än lovligt leds på att städa upp efter andra och känner ett tryckande behov av att i alla fall förklara det mest grundläggande. So, here it goes, tvättstuga 1.0.

#Det är inte bara det stora facket, du vet det där mitt fram på maskinen, just det, facket som snurrar, som har en fyllnadsgräns. De små facken har det också. Det finns något som heter; för mycket tvättmedel!

#Om du, förmodligen, har fyllt på med för mycket tvättmedel, torka ur facket efter dig. Jag skiter ärligt talat i vad du gör med det, bygg en staty, försök käka det, ge det till din mamma i födelsedagspresent (hon blir säkert glad att få veta att du i alla fall hittat tvättmedlet), men lämna det för i helvete inte till mig. Du får säga vad du vill, jag ser det inte som en present!

#Ovanstående gäller också sköljmedelsfacket. Speciellt om du envisas med att använda nått jäkla aprikossköljmedel. Torka ur resterna! Jag vill inte öppna och hitta något som mest liknar resterna från en lungsjuks hostattack flytande i sköljmedelsfacket.

#På tal om sköljmedelsfacket, när du ändå är igång: Torka ur ordentligt! Du vet det där svarta i hörnen? Ja, just det som ser ganska äckligt och slemmigt ut! Det är äckligt och slemmigt och det beror på att du inte gjort rent förut! Nej, det kan inte räknas som extra krydda, det är och förblir snusk!

#När du är klar med torktumlaren, töm fuktuppsamlaren. Ingen aning om vad det är? Trodde du att den lilla fuktuppsamlarälvan blåste kläderna torra och tog med sig all fukt till älvornas land där de alla tömde sin fukt i en stor grop för att anlägga en magisk sjö för att avhjälpa världssvälten? Nej, tänkte väl det. Fukten i dina kläder tar vägen någon stans. Detta någonstans är ett begränsat utrymme, tömmer du det inte kan det hända att tumlaren stannar efter halva programmet för nästa användare. Nej, nästa användare ska inte behöva kolla om du gjort det du ska, du är gammal nog att ta ansvar för en torktumlare.

#Nej, det heter inte luddfilter för att det är ett filter av ludd. Det samlar upp luddet så att du ska slippa jaga rätt på det i hela tumlaren. Filtret har gjort sitt jobb, nu är det din tur att göra ditt. Seså, hepp, hepp, TÖM FILTRET!

#Verkar något av detta oklart eller ologiskt? Läs instruktionsboken. Busenkelt. Jag lovar, det är tufft att läsa instruktionerna, det är så de riktigt coola gör det. Skulle du råka vara dyslektisk eller så kan jag gärna ge dig en demonstration, just nu är jag till och med villig att dansa en liten så-beter-man-sig-i-tvättstugan-dans för att få dig att fatta grejen.

Tycker du att jag är dryg? Kanske borde jag hålla käft och städa tvättstugan? Kanske är det så att det är precis vad jag gör. Tyvärr gör ju inte du det och här kommer chocken: Jag är inte din mamma! Men eftersom du tycks ha bestämt dig för att vara en bortskämd snorunge har jag inget annat val än att ta på mig den rollen. Således är du så god och lyder ovanstående råd. Kommer jag på dig med att slarva en gång till kommer jag att kölhala dig! Och nej, jag tänker inte vänta tills det blir varmare i vattnet.

Det är några år sedan nu, en kall och tidig vintermorgon. Jag stod i en busskur på Linköpings Resecentrum och väntade på bussen som skulle ta mig till jobbet. Visserligen hade det nog gått fortare att cykla, men snön, den tidiga timmen och faktumet att jag hade råd fick mig att unna mig den varma bussen. Det var en liten tröst, för jag visste att ju kallare det var utomhus desto kallare skulle det vara i köttfabriken som jag skulle till. Nackdelen var dock just detta, att behöva byta buss, att stå ute i kylan och huttra i en sovande stad. Just denna morgon var jag dock ensam i busskuren, i alla fall för stunden. Så jag tog mig tillfälle att betrakta min omgivning genom glipan mellan mössan och halsduken. Nakna träd och ett nedsläckt väntrum. Så fick jag syn på den, en liten klisterlapp på busskurens ena vägg. Jag mins inte exakt vad den sa eller vem som var avsändaren, men budskapet var främlingsfientligt. Mitt i morgonens dämpade belysning skar den mig i ögonen. Den fick mig att bita ihop käkarna ännu lite hårdare och muttra tyst för mig själv. Sabla dumheter, allt kan de verkligen förstöra. Jag lät blicken vandra vidare, men den lilla klisterlappen ville inte lämna mina tankar ifred. Så nådde min irritation en gräns. Nej, jag kan inte hindra dem, inte ensam i alla fall. Nej, jag kan inte argumentera med dem, de gömmer sig bakom små klisterlappar. Men en sak kunde jag i alla fall göra den morgonen och det gjorde jag. Jag vände mig om, tog av mig min vante och knåpade bort klisterlappen från busskuren och slängde den i närmsta soptunna. En liten gärning, en liten seger, en liten revolt. Så log jag för mig själv. Förmodligen bekom det inte klisterlappens ägare alls, men alla som stod i den busskuren den morgonen slapp i alla fall se klisterlappens ruttna budskap. En liten gärning en kall vintermorgon, men ändå kändes den viktig. Mitt lilla sätt att säga ifrån, inte bara där alla ser och hör, i det stora, utan också i det lilla.

Har haft en trevlig dag med en vän i Linköping, lunch, fika och timmar av prat. När jag sitter på Campusbussen på vägen hem och tittar ut genom fönstret på de mörka landskapet kommer den över mig igen, en välbekant lust att sätta mig på en buss eller ett tåg med okänd destination. Den dyker upp ibland, lusten att resa, inte för resmålets skull utan för att sitta där och se världen passera utanför. Det är inte den gamla vanliga lusten att se nya platser, min längtan efter att uppleva utan snarare en lust till flykt. Jag vill inte ens se platsen där resan skulle sluta, bara sitta i ett fordon i rörelse med blicken fäst i fjärran.

Den dyker upp ibland, när livet tränger på, när kvällarna är mörka och ensamheten tom. För så är det nu, verkligheten ligger på lur runt hörnet, mörk och odefinierbar som Morran och utbildningens sista termin har levererat sina krav. Kvällarna är mörka, marken täckt av slask och himlen envist grå. Dessutom har mannen från förra året väckt en slumrande längtan efter någon att komma hem till, men lägenheten är envist tom varje kväll. Visst vet jag att det hela blir lättare om jag ger mig i kast med livet, hugger in på högen av uppgifter och börjar jaga efter praktikplats. Men där jag sitter, uppkrupen i min soffa, verkar resan mot det okända lockande. En flykt till en plats där ingen bryr sig om jag sitter på en bänk och betraktar min omgivning en hel dag, en plats där kraven är avlägsna och förväntningarna saknas. En flykt.

Den är tillbaka igen, längtan efter flykten. Men jag vet, jag kommer inte att göra det den här gången heller. Jag kommer att beta av punkterna på listan en efter en, tills den gnagande känslan i magen och lusten att kliva på en buss sakta drar sig tillbaka. För egentligen vill jag ju uppleva det, allt det som skrämmer, allt det jag vill fly ifrån. Kanske just för att det skrämmer, kanske just för att jag vet att det lurar en egokick på andra sidan, att jag kommer att vara hög på livet när jag klarat av det. Ändå är den tillbaka, lusten att färdas mot ingenting, att lägga mil efter mil mellan mig och min verklighet. Ännu ett tag kommer den att stanna. Hur länge har jag ingen aning om. Jag vet bara att valet åter igen faller på att kämpa emot lusten, för att göra verkligheten lydig, kvällarna ljusa och ensamheten mindre ensam.

Idag dog min mormor. Handarbetenas mästarinna, kaktanternas härförare, min ummamomma. Det är två år och sju månader sedan min pappa ringde och väckte mig en söndagsmorgon. Mormor har haft en stor hjärtinfarkt, mamma är på väg in på sjukhuset nu, de tror inte att det är långt kvar. Men det var långt kvar. Hon blev bättre, men aldrig bra. För att sedan bli sämre igen. Så idag kom samtalet som jag väntat på i två år och sju månader. Nu har mormor somnat in. Det finns massor av saker att säga, om henne, om livet, om döden och om hur skönt det är att hon inte längre ligger i en säng på ett vårdboende och väntar. Men allt blir till klyschor och hon förtjänar bättre än så.

Jag önskar att jag kunde sitta här och yla: Vem ska nu baka mina araksbollar?! Att hon hade fått sluta med flaggan i topp, bland kakor och broderier. Istället vet jag att svaret på frågan länge har varit jag. Så jag tar fram receptet och inser åter igen att den första ingrediensen är en sockerkaka. Minns med ett leende den dagen jag satt i hennes kök och skrev av det.

-Vad då: en sockerkaka? undrade jag.
-Ja, du bakar en sockerkaka och sedan smular du ner den i smeten, svarade hon, som om det var den självklaraste sak i världen att baka en kaka bara för att mosa ner den i en annan kaka.

Kalla mig kak-konservativ, men jag tycker fortfarande att det är en smula märkligt att ha en kaka som ingrediens i en annan kaka. Hon däremot såg inget underligt i det. Kanske för att det är så alla gör araksbollar, kanske för att hon bakat dem så många gånger åt mig och mina kusiner att hon tog det för självklart.

Idag dog min mormor och kvar är alla vi andra med högar av minnen. Det finns mängder av saker att säga, att berätta. Men just idag låter jag det vara och nöjer mig helt enkelt med att säga som Mattis i Ronja Rövardotter. Mormor, du fattas mig!

Det var väl dömt att hända förr eller senare. Jag råkar ju vara en av alla dessa människor som faktiskt tycker att organisationer som Amnesty, IM (Individuell Människohjälp) och Greenpeace gör bra saker. Dessutom har jag ju vid upprepade tillfällen tänkt att jag borde sätta mig ner och välja ut i alla fall en organisation att stötta lite. Trots allt handlar det om 50 kronor i månaden. Alltså en öl mindre på krogen varje månad. Det skulle inte bara barnen i Afrika utan också jag må bra av. Kanske är det också därför jag irriterar mig på alla värvare på stan. Inte bara för att de stör min shopping (jag vet att det är vettigare att ha värvare än att göra grisdyr reklam, det är en bra strategi, men jag ogillar det ändå, på ett rent personligt plan) utan också för att de pillar på den ömma punkt som detta faktiskt är. Egentligen har jag råd och jag tycker att det är viktigare att rädda människor än att jag får en öl till. Förmodligen var det det som slutligen blev mitt fall.

Det hände igår. Jag hade just lagt pengar på ett nytt träningskort och tre flaskor glögg, dessutom var jag på väg in på Systembolaget för att köpa lite vin. Då avbröt han mitt dagdrömmande, en värvare från IM. En av alla dessa män som inte tar ett nej. “Kan jag i alla fall få informera lite?” Jag visste väl redan då att det var kört, men jag stannade ändå. Han var snygg och vältalig, pratade engagerat om barnen i Zimbawe och egna erfarenheter från Laos. Retoriken satt som en smäck. “Jag gör det här för att göra en bra grej, egentligen jobbar jag på sjön.” “IM använder inte massreklam, en banderoll på ett hus kostar flera hundra barns utbildning...” Etos, patos och logos, som på ett litet pärlband. Argumenten var vattentäta och i ärlighetens namn orkade jag inte göra mer än tama försök att inte låta mig fångas. För sanningen är den att har jag råd att gå på Systembolaget har jag råd att ge honom 50 kronor. I evigheter eller bara i någon månad, det återstår att se.

Det är lite samma sak som den dag jag öppnade dörren för mannen från Radiotjänst. Jag hade duckat under deras radar ett tag, jag hade varit student och 500 kronor i kvartalet svider mer än piskan. Men jag hade sagt att när jag började jobba skulle jag börja betala, för jag tycker om public sevice, även om jag ogillar betalningsformen. Så stod han där en kväll och ringde på. Jag brukar skylla på att han såg ut som en ledsen John Cleese, att han ju kunde vilja något annat. Givetvis insåg jag vad han ville, men jag orkade inte fortsätta i stealth mode. Det gjorde mig inte så mycket att betala. Just då jobbade jag och såg ingen mening att smita ifrån en avgift som jag faktiskt hade råd att betala. Så var det även igår. Visst, jag jobbar inte, men vill jag att dessa organisationer ska finnas så får jag väl betala för dem. Det är det lilla jag kan göra, för jag tvivlar på att barnen i Malawi behöver en snygg blogg.

(Sedan kan man ju tycka att det borde varit Amnesty jag gick med i, med tanke på min fina vän som värvar åt dem. Hennes klokhet och söta nuna borde räcka som argument för deras sak, i alla fall för mig. Jag tror dock att det får stå kvar på att-göra-listan en stund till, i alla fall tills jag har ett jobb.)

Det var en kampanj som SJ drev för inte alltför länge sedan, den inre resan. Vackra vyer och reflektioner av resenärer som ser Sverige genom ett tågfönster. Jag tror att jag slutligen har gjort den, den inre resan.

Strax innan klockan sju i morse visade termometern i mina föräldrars köksfönster på nära – 29 grader. Inne i centrala Sundsvall var det något mildare, kanske bara -25. Så länge jag tordes stod jag inne i stationshuset och samlade mig inför mötet med kylan. Åtta minuter innan avgång tar jag ett djupt andetag och möter luften utanför. Kylan skonar mig inte. Medan jag går nerför perrongen rullar X2000-tåget in. Resenärerna samlas, sträcker sig efter handtagen, vill in, men tåget står stumt, fortsätter neka oss tillträde. Kölden biter, det känns som att någon försöker tvinga in järnrör i mina knän underifrån. Jag väntar bara på att de ska börja skallra. Så lyckas någon få upp dörren till vagnen bredvid och folk strömmar in i tåget. Upptryckt mot elementet försöker jag återfå kroppsvärmen och bläddrar förstrött i Kupé. Så hörs rösten ur högtalaren. Vi står kvar på perrongen på grund av ett tekniskt fel. Jag tittar upp och inser att vi skulle ha åkt för tio minuter sedan. Snart är felet åtgärdat, men då kommer ett mötande tåg. När tåget rullat förbi oss har ett nytt fel uppstått. Fyrtio minuter senare får vi veta att toaletterna endast fungerar i två av tågets fem vagnar. Trött tänker jag att jag kan leva med obekvämheten att inte ha fullt antal toaletter jämfört med att vara nästan en timme försenad. Sedan lutar jag mig åt sidan och somnar.

Ett försenat tåg är inte prioriterat. Ett tågmöte följer ett annat och vi går nog aldrig för full maskin. Minuterna läggs till varandra och när jag vaknar till i Söderhamn inser jag att beräknad ankomsttid till Uppsala är strax innan tåget egentligen ska vara i Stockholm. Vintervita, kalla landskap passerar utanför mitt fönster och en ovanligt söt liten flicka vandrar runt i vagnen med en fascination som bara finns hos ett litet barn. I Gävle kliver en tjej på med destination Arlanda. Hon inser att vi kommer att komma dit samtidigt som hennes plan lyfter. Det är som det är, säger hon medan hon undersöker sina möjligheter att boka om flighten. Det är som det är, tänker jag och ser hur snön ligger jämn och orörd över fälten runt Uppsala. Det är redan för sent att hinna med mitt anslutande tåg och jag kan inte göra annat än att sitta där jag sitter, så det gör jag.

I Uppsala vägrar en av dörrarna att stängas, strejkar i kylan. Vi anländer till Stockholms Central ungefär en timme och fyrtio minuter sena. Jag tar min packning och går in på reseshopen. På min ersättningsbiljett har slutdestinationen råkat bli Linköping och för en stund överväger jag att sitta kvar på tåget. Att låta Linköpings Resecentrum välkomna mig hem som så ofta förr. Skicka iväg ett sms till en vän och fråga vad som händer ikväll. I väskan finns både tandborste och finklänning så allt är möjligt. Ja, en liten stund avväger jag att fortsätta till staden som jag misstänker kan vara min plats på jorden. Är inte kaxig nog att uttala tanken, livet är för ombytligt, så jag avfärdar min plan.

Står inne på Centralstationen tillsammans med en klunga andra resenärer. Alla med blicken fästa på tavlan med avgångstider, alltför många tåg går från spår 10 och regionaltåget som står inne verkar inte vara på väg. Jag inser att nattåget från Narvik är på väg in, cirka fem timmar försenat. Det är som det är. Två minuter innan avgång spårändras tåget som ska avgå innan mitt från spår 10 till spår 11. Samtidigt blir mitt tåg utan spår. Tio minuter innan avgång blir också det spårändrat.

Perrong 11 är full med folk. Några ska på tåget till Göteborg, andra väntar som jag på Malmötåget. Så hörs rösten i högtalarna. SJs X2000-tåg till Malmö Köpenhamn är spårändrat … Jag och kvinnan bredvid mig utväxlar blickar, för en sekund förenade i en tanke; Nej, vi har ju just tagit oss hit, ni spårändrade ju nyss! … till spår 11. Vi andas ut och ler lite hastigt, jag och kvinnan bredvid. En fullständigt främling som jag aldrig kommer att se igen. Så är hon borta i mängden.

Tåget kommer, sent, tåget avgår, sent. Den främsta anledningen: översvämning i bistron. Vi utväxlar leenden runt bordet jag sitter vid. Översvämning i bistron, vi har upphört att förvånas. Inte heller det här tåget verkar gå på full hastighet. Jag ser nya, fast gamla, landskap passera utanför fönstret. Jag är drygt två timmar försenad, men jag orkar inte engagera mig i det. SJ har åter igen, helt olovandes, tagit två timmar av mitt liv. Två timmar jag inte kommer att få tillbaka. Å andra sidan kan jag helt enkelt strunta i att se på tv i två timmar någon annan dag. Det är som det är. Jag är sen, men till skillnad mot andra gånger då jag varit försenad sitter jag lugnt och stilla och betraktar. Jag har inga sarkasmer kvar, inga dråpliga saker att säga om SJ, inget bittert gnäll. Det är som det är.

Det är då det slår mig, det är det som är den inre resan. Till slut har jag kommit dit. Jag har förlikat mig. Jag sitter på ännu ett försenat tåg och det är inte mer med det. Det är ingen idé att förvånas, uppröras eller gnissla tänder. Det är som det är. Det var kanske inte det de avsåg med kampanjen, men hit har min inre resa tagit mig. Hej SJ, ni har upphört att förvåna mig, jag blir inte upprörd längre! I alla fall inte idag.