Värvad
Det var väl dömt att hända förr eller senare. Jag råkar ju vara en av alla dessa människor som faktiskt tycker att organisationer som Amnesty, IM (Individuell Människohjälp) och Greenpeace gör bra saker. Dessutom har jag ju vid upprepade tillfällen tänkt att jag borde sätta mig ner och välja ut i alla fall en organisation att stötta lite. Trots allt handlar det om 50 kronor i månaden. Alltså en öl mindre på krogen varje månad. Det skulle inte bara barnen i Afrika utan också jag må bra av. Kanske är det också därför jag irriterar mig på alla värvare på stan. Inte bara för att de stör min shopping (jag vet att det är vettigare att ha värvare än att göra grisdyr reklam, det är en bra strategi, men jag ogillar det ändå, på ett rent personligt plan) utan också för att de pillar på den ömma punkt som detta faktiskt är. Egentligen har jag råd och jag tycker att det är viktigare att rädda människor än att jag får en öl till. Förmodligen var det det som slutligen blev mitt fall.
Det hände igår. Jag hade just lagt pengar på ett nytt träningskort och tre flaskor glögg, dessutom var jag på väg in på Systembolaget för att köpa lite vin. Då avbröt han mitt dagdrömmande, en värvare från IM. En av alla dessa män som inte tar ett nej. “Kan jag i alla fall få informera lite?” Jag visste väl redan då att det var kört, men jag stannade ändå. Han var snygg och vältalig, pratade engagerat om barnen i Zimbawe och egna erfarenheter från Laos. Retoriken satt som en smäck. “Jag gör det här för att göra en bra grej, egentligen jobbar jag på sjön.” “IM använder inte massreklam, en banderoll på ett hus kostar flera hundra barns utbildning...” Etos, patos och logos, som på ett litet pärlband. Argumenten var vattentäta och i ärlighetens namn orkade jag inte göra mer än tama försök att inte låta mig fångas. För sanningen är den att har jag råd att gå på Systembolaget har jag råd att ge honom 50 kronor. I evigheter eller bara i någon månad, det återstår att se.
Det är lite samma sak som den dag jag öppnade dörren för mannen från Radiotjänst. Jag hade duckat under deras radar ett tag, jag hade varit student och 500 kronor i kvartalet svider mer än piskan. Men jag hade sagt att när jag började jobba skulle jag börja betala, för jag tycker om public sevice, även om jag ogillar betalningsformen. Så stod han där en kväll och ringde på. Jag brukar skylla på att han såg ut som en ledsen John Cleese, att han ju kunde vilja något annat. Givetvis insåg jag vad han ville, men jag orkade inte fortsätta i stealth mode. Det gjorde mig inte så mycket att betala. Just då jobbade jag och såg ingen mening att smita ifrån en avgift som jag faktiskt hade råd att betala. Så var det även igår. Visst, jag jobbar inte, men vill jag att dessa organisationer ska finnas så får jag väl betala för dem. Det är det lilla jag kan göra, för jag tvivlar på att barnen i Malawi behöver en snygg blogg.
(Sedan kan man ju tycka att det borde varit Amnesty jag gick med i, med tanke på min fina vän som värvar åt dem. Hennes klokhet och söta nuna borde räcka som argument för deras sak, i alla fall för mig. Jag tror dock att det får stå kvar på att-göra-listan en stund till, i alla fall tills jag har ett jobb.)
Tags: Alkohol, Funderingar, Män, Pengar, Radiotjänst, Välgörenhet