Fröken Tjernström
Ärligt talat
January 30th, 2010 | Fröken Tjernström
Vi vill alla så gärna kalla oss själva för ärliga. Det är en ädel egenskap, den gör oss pålitliga och älskvärda. Långt ifrån alla lyckas dock. Inte sällan urskuldar vi negativa, sårande och nedvärderande uttalanden med att vi faktiskt bara är ärliga. Vi uttrycker vår åsikt, och det måste vi ju få göra. Själv är jag löjligt duktig på att vara diplomatisk. Det är kanske inte vad jag skulle välja … Det sitter i sedan barnsben, viljan att inte stöta sig, i ett litet samhälle i en liten klass. Jag tycker inte som du, men snälla, snälla, snälla, tyck om mig ändå. Andra levererar sina åsikter med en tydlig underton av hur-fan-kan-du-tycka-så, eller vad-i-helvete-tänkte-du-egentligen, utan en tanke på att någon just uttryckt sitt hjärtas åsikt eller handlat i självbevarelsedrift, eller rent av kärlek. Det du tycker är helt enkelt fel och det är inte mitt problem att du är för korkad för att inse det. Kom inte och prata om mitt tonfall, jag uttrycker bara min åsikt, och enligt den har du fel. Exemplen på hur vi väljer att uttrycka vår så kallade ärlighet är många, men långt ifrån alla är just ärliga.
Kanske är det därför vi blir så förvånade när vi väl stöter på någon som faktiskt bara är ärlig. Någon som inte handlar efter en dold agenda, som inte säger emot för att demonstrera sin överlägsenhet, som inser både sina egna tillkortakommanden och styrkor och inte ser någon anledning att dölja något av dem. Helt enkelt någon som delar med sig av sin åsikt just som den är, deras åsikt och inte en värdering av människorna omkring dem och deras åsikter. Nej, så tycker inte jag …
Jag har en sådan vän. Till en början var det ovant, att någon uttryckte sin åsikt rakt av utan att ta hänsyn till om någon inte höll med. Inte för att hon var oresonlig, nedvärderande eller dömande, utan bara för att hon inte försökte anpassa sin åsikt till någon annans. Så småningom har jag lärt mig att det är en av hennes främsta egenskaper. Inte sällan får vi enas om att vara oense, och det är helt okej. Att vi inte är överens betyder inte att vi inte tycker om varandra och i slutänden vet jag också att det hon säger är det hon menar. Ärligt, rakt och okonstlat, så som vi gärna vill se oss själva. Så när hon under en lunch yttrar orden: Jag är ingen ödmjuk person, och vännen på andra sidan bordet kvider av skratt, stämmer jag också in. Inte så mycket för det hon säger som för att hon åter igen visar prov på sin rättframhet och självinsikt. Hennes åsikt är framlagd, fri att diskuteras. Det är inget personligt, och jag har insett att de gånger jag tar det personligt ligger problemet snarast hos mig själv. Nej, hon är kanske ingen ödmjuk person, men hon är något som så många andra gärna vill vara, men sällan lyckas med; en genuint ärlig person.
Fast – är det något jag har väldigt svårt för, så är det människor som prompt ska pracka på en sin åsikt och hävdar att de “bara är ärliga”. De brukar ha en tendens att klaga på sånt som andra gillar eller förolämpa, med alibit att de “bara är ärliga”. Det är ohyfsat, oartigt, klumpigt och ett riktigt dåligt beteende.
Absolut. Alldeles för många gör ju det, försvarar sig med att de är ärliga fast de egentligen bara vill trycka ner en lite. Blir man sedan arg får man höra att de ju bara är ärliga och kan man inte ta det får man skylla sig själv *fjortisfnys*. Mest bara omoget och som sagt dåligt beteende. Grejen med min vän är att hon inte levererar det så. Det underförstådda “Alla som inte tycker som jag är korkade” finns inte där, man är fullständigt välkommen att argumentera emot utan att bli dumförklarad. Sedan går hon ju inte runt och spyr ur sig sina åsikter bara för sakens skull, men frågar man, eller diskuterar något, så kan man vara säker på att hon menar vad hon säger. Lite chockerande ibland, men uppfriskande och framförallt skönt med någon som inte missbrukar “ärlighet” för att få trampa på andra.
Väl skrivet Maria! :)