Det finns en kategori av män som, av någon underlig anledning, tror att det är ett accepterat beteende att daska främmande flickor på rumpan på krogen. Jag kan för mitt liv inte förstå varför. Det enda de uppnår är just det, de daskar någon på rumpan. En och annan av oss blir dessutom upprörda och irriterade. Mer än så är det inte. Under en period för några år sedan blev jag till och med så frekvent daskad/klämd/tafsad på rumpan att jag slutade att reagera. Eller, jag slutade åtminstone att visa att jag reagerade. Jag ansåg helt enkelt att någon som var så korkad att han trodde att det var ett acceptabelt beteende inte förtjänade min uppmärksamhet och energi. Inte desto mindre irriterade det mig.

Det är ett korkat beteende. Att anta att man har rätt att ta på en människa man aldrig träffat, aldrig talat med, hur man vill. Respektlöst och korkat. Lika fullt händer det och för någon vecka sedan undrade jag och en vän åter igen varför. Samtalet följde samma mönster som oftast. Vad tror de att de uppnår? Det är ju inte så att man blir överlycklig, kastar sig i hans armar och förklarar att han är Mr Right. Det är inte ens så att man vill ligga med någon som gör så! Där tog samtalet en annan vändning. Fan, det borde man göra, utbrast jag. Nästa idiot som daskar mig på rumpan ska jag banne mig dra med in på toaletten och surprise knulla. Jäklar vad förvånad han ska bli!

Sedan dess har jag inte varit ute. Helgerna har tillbringats med annat. Ikväll är det dock dags igen. Ikväll ska jag och mina vänner åter ut i nattens värld. Så jag antar att jag får stå vid mitt ord. Om någon idiot bestämmer sig för att daska mig på rumpan ikväll får han ligga. Då får han det straff han förtjänar.

Jag gör det igen. Det var länge sedan sist, men jag gör det igen. Jag vet inte hur det går till eller varför jag gör det. Likafullt händer det. Det är inte okej, det borde inte hända, men jag gör det igen. Förnuftet säger att jag gör det igen, ändå kan jag inte låta bli. Jag borde inte, borde inte, borde inte, men jag kan inte låta bli. Det vore lika fel att låta bli, att sitta stilla, att låta det passera. Jag vet inte varför jag gör det. Det är inte okej. Det är inte okej. Det är inte okej. Men jag gör det igen. Jag trodde att jag lärt mig, jag trodde att jag slutat, jag trodde att jag var bättre än så. Ändå gör jag det igen. Fan!

För några veckor sedan såg jag en teckning på Godtyckliga gatan. En man som jobbade på Scan. Han påminde om människor jag mött under den tid jag jobbade på ett bemanningsföretag. Inte bara för att han jobbade på Scan. Människor som väntar på att livet ska hända. Som om det skulle överfalla dem, överraska dem, hoppa fram bakom en buske en tidig morgon på väg till ännu ett skift på fabriken. De väntar, för en dag kan livet hända.

Så härom dagen slog det mig. Jag är på väg dit. Skjuter det jag måste ta tag i framför mig. Prokrastinerar som det så vackert heter. Låter dagarna passera, för det kommer ju snart en ny. Sticker huvudet i sanden och blundar för de läskiga dagar som kommer när examen väl är i hamn. Fortsätter jag kommer jag en dag att stå där, med hygienkläderna på igen, bland korv och köttfärs. Det är dags att krypa fram ur min håla nu. Det är dags att skaffa lite stake.

Nej, jag har ingen aning om vad jag ska skriva mitt exjobb om. Jag har inte en susning om var jag ska bo. Men det kommer garanterat inte att lösa sig om jag bara sitter här. Alltså är det dags nu. Dags att massmaila potentiella praktikplatser. Dags att hänga på ams hemsida dagligen. Dags att utvärdera vad jag egentligen tycker om Borås och Järfälla. Dags att ta över kommandot igen. Kanske hamnar jag på Scan igen jag också, men det ska fan i mig inte vara för att jag sitter här handfallen och låter allt det jag jobbat för glida mig ur händerna. Livet ska hända mig. Det tänker jag se till.

Någon som har en praktikplats i 5-7 veckor åt mig? En PR-byrå, en tidning, ett magasin? Någon som behöver en originalare eller så? Gärna i Norrköping-Linköpings-regionen.

Pst! Fler briljanta tekningar finns på www.godtyckligagatan.se och det kommer nya varje dag. Skitbra!

För någon vecka sedan twittrade någon att Enligt ryktena så låter @SJ_AB tärningen avgöra vad de ska skylla på: signalfel, växelfel eller falafel. Jag kunde inte låta bli att dra på smilbanden och när mammas tåg var en halvtimme sent i fredags var jag inte sen att skicka iväg ett: Senaste i raden av felmeddelanden från @SJ_AB : bomfel. När kommer falafel? Idag fick jag svar på tal. SJ talade om att :) Vi serverar inte falafel på tågen – däremot en massa annat gott: http://bit.ly/ZYs9T

Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite synd att det inte serveras falafel på tågen. Detta av två, inte allt för komplicerade, anledningar.

1. Falafel är gott. Även jag som karnivor gillar att sätta tänderna i en falafelrulle med vitlöksås eller en falafelsallad med färska grönsaker. Jag har inte utforskat SJs vegetariska utbud i någon större utsträckning, så jag kan egentligen inte uttala mig. Mitt enda argument är att falafel är gott. God mat är god service, och sist jag kollade var SJ ett företag som siktar på just god service. Alltså bör de servera falafel.

2. De flesta av oss som har åkt med SJ några gånger har vid det här laget hört talas om en uppsjö av olika fel som kan försena en resa. Är det inte signalfel så är det växelfel. Många av oss har också för länge sedan gett upp. Det handlar inte om utifall att något kommer att gå fel utan snarast när något går fel och vilket felet blir denna gång. Att ange en ankomsttid är inte lönt, desto roligare däremot att satsa lite pengar på vilken anledningen till förseningen kommer att bli denna gång. Vi bryr oss ärligt talat inte om det är tågmöte eller bomfel. Så kom igen SJ, servera falafel i er bistro och skyll på den. Det är ologiskt, svårförklarat och hjälper inte resenärerna ett dugg. Men i ärlighetens namn, vi blir inte klokare av att ni talar om att vi står stilla på grund av signalfel heller. Vi blir faktiskt mest irriterade på att det alltid är fel på signalerna. Falafel däremot är det svårare att bli irriterad på, falafel är ju gott (se punkt 1). Om inte annat så är det, i alla fall ibland, långt mer roande att höra att tåget står stilla på grund av falafel. Det hjälper inte ett dugg, tåget står fortfarande stilla och vi är fortfarande sena, men vi log i alla fall när vi fick veta det. Det kanske inte räknas som bra service. Men ärligt talat SJ, våra förväntningar på er är inte så höga längre. Överraska oss. Fram med falafel!

För övrigt kan jag också meddela att när syster konstaterade att de antingen inte förstått vad jag menat med min tweet, eller så hade de överlistat mig i dryghet lät svaret sig inte dröja. Vi har överlistat dig. Mitt i rådande tågkaos kan SJ, eller i alla fall SJs twittrare, kosta på sig att ha humor och driva med en uppkäftig twittrare. Helt rätt. Humor finns. Nästa steg: falafel.

Om någon från SJ nu skulle råka läsa detta: Nej, jag vet att ni inte kan skylla på mat när tåget är försenat, men erkänn, det vore kul.

EN MOR

En mor finns med från början
som källan till ditt liv.
Med kärleksfulla blickar
hon följer varje kliv.

Sen livets första måltid
har hon bjudit dig att smaka.
Hon ger dig av sin omsorg
utan krav att få tillbaka.

Hon tas så lätt för given
som lindring av besvär.
Och sällan blir hon tackad
och sedd för den hon är.

I livets alla skeden
förblir hon dock densamma…
Din alldeles unika
högt älskade mamma.

-Siv Andersson

Så är det, och i helgen kommer min och hälsar på mig. Lite mer offline, lite mer omhändertagen. Planen är att äta på Papa Grappa, gå på stan, fika och yoga. Ta det lugnt och bara umgås. Kanske ta en promenad med kameran över axeln. En typisk helg med mamma helt enkelt.

Ibland händer det på riktigt också, att saker stämmer lika väl som i en tv-serie. Konversationen som är lika lång som gatan vi går på eller hissen som kommer i just rätt tid. Idag hände det. Litet, irrelevant och ingen annan märkte. Likafullt var vårt meningsutbyte lika långt som gatan vi gick på.

Jag och min vän är på väg hem från skolan. Vi möter ovanligt många människor för att vara en fredag i Norrköping.
- Var kommer alla människor ifrån? undrar min vän.
Jag plockar fram min bästa klokt-litet-barn-röst och levererar svar.
- Från mammas mage.
Vi skrattar lite och jag konstaterar att det var lunchens lilla flipp, min vän håller med.
- Och därmed gör jag min sorti, säger jag, gör en lyfta-på-hatten-rörelse och viker av in på tvärgatan som leder till mitt hem.

Simpelt, löjligt och vältajmat. Inte direkt coolt, men det lämnade efter sig ett litet leende. Ibland, i korta snuttar, kan livet vara som i en välregisserad tv-serie. Resten av tiden är vi osynkade, levererar våra punch lines lite för sent och väntar på nästa ögonblick då det känns som att någon skrivit manus till vår tillvaro.

En eftermiddag som inte bär med sig ett pockande krav på pluggande. Just ikväll har jag inte ett designförslag, en layout eller en rapport som skriker efter min uppmärksamhet. De layouter jag fixar med är självpåtagna och städandet är av det nödvändiga slaget. Jag skulle kunna stressa och springa iväg till kårhuset för att avsluta kvällen med trubadur och öl, men ikväll är jag nöjd med att städa till tonerna av min senaste playlist. Kvällen till ära serveras gårdagens rester och utan stress kikar jag runt på Platsbanken. Hittar de mest mystiska jobb, känner modet sjunka för varje annons som kräver åratal av erfarenhet och en examen från Berghs. Ett vikariat på maximalt tio dagar eller en tjänst som kräver att jag ska kunna kommunicera väl med non-designers, utbudet är varierande och förundrande.

När jag blir vuxen ska jag … Det har gått från att ha varit en framtidsvision till att vara ett skämt. Nu är det ofrånkomligen här. Det är dags att bli vuxen nu. Dags att börja göra genomtänkta val. Det gör sig påmint på ett obehagligt sätt och jag känner mig mest förvirrad. Nu är hela, kanske inte världen men i alla fall, landet min buffé. Någonstans där vad jag vill och vad jag kan möts kan framtiden ligga på lur. Om jag bara kunde komma på vad jag vill. Om jag bara var säker på vad jag kan, vad jag egentligen har lyckats lära mig under de tre senaste åren. Hela landet är en buffé, ingen utom jag själv håller mig kvar här. Ändå drar jag mig lite. Här har jag kommit att känna mig hemma, här hittar jag, här har jag i alla fall några vänner kvar även efter examen. Likafullt kvarstår faktum: det är bara jag som håller mig kvar här. Så återstår den eviga frågan. Vill jag jobba i Järfälla? Vill jag bo i Borås?

Tar en fika med en vän, en vän som just nu inte sitter hårt fastspänd i höghastighetskarusellen som jag och mina klasskamrater åker med. Vi pratar om nutiden, framtiden och om ullsvin. Om jobbsökande, planer och grisar med päls. En liten stund av dagen som inte handlar om mig och mina måsten. Sedan är det tillbaka till verkligheten igen. Försöker få min portfolio att se vettig ut och funderar på grafiska lösningar till en förpackning. Inser att träningskläderna ligger i tvättmaskinen och mitt yogapass börjar om alltför snart. Rotar fram en mix av följsamma kläder som inte är smickrande på något vis och snart ligger jag på en lila yogamatta.

Ta djupa andetag, fyll lungorna med luft. In och ut. Svart, vitt och en dekorfärg borde räcka. Sätt dig upp, låt rörelserna följa din andning. Jobbansökningar, praktikplatser, produktdisplayer. Andas jag? Jo, det verkar jag göra. Ytliga korta andetag, inte alls i takt med det jag gör. Solhälsningar och jag tappar balansen. Inte i en underlig övning, tvistad runt min egen axel i alla plan, utan stående rakt upp. Andas ut och gå upp i Kobran. Kippar efter luft. Lösryckta funderingar om ex-jobb, praktikplatser och portfoliomaterial fladdrar genom mitt huvud medan jag försöker utföra övning efter övning. Letar efter djupandningen och balansen. Ryggkotorna lägger sig på plats och pulsen håller dubbla takten mot musikens basslag. Mjuk, avslappnande musik fyller rummet, men allt jag hör är basrytmen. Dunk, dunk, dunk, dunk. Jo, svart, vitt och en dekorfärg räcker. Hur skriver jag nästa ansökan? Kan jag tänka mig att bo i Borås? Djupa andetag. Dunk, dunk, dunk, dunk. Sitter i meditationsställning men hittar ingen ro. Öppnar ögonen för ett ögonblick och ser ett rum fullt med avslappnade människor, jag är inte en av dem.

Namaste. Sedan på med strumporna, på med kläderna och ut i vinterkvällen. Bredvid mig går min vän, hon sitter på samma expresståg mot framtiden som jag. Vi drivs av en ångestcoctail och dygnet har aldrig tillräckligt många timmar. I slutet av promenaden väntar fler måsten. Fler designförslag och fler jobbansökningar. Namaste är långt borta. När jag kliver innanför dörren inser jag att jag för tredje gången på ett dygn glömt att köpa toalettpapper. Det får vänta tills imorgon. Svart, vitt och en dekorfärg räcker. Dunk, dunk, dunk, dunk.

Så var det dags igen. Årets fluffigaste, rödaste, gulligaste dag är här. Tramsdagen framför andra. Dagen för alla som inte kan visa sin partner uppskattning annat än på beställning. Affärerna flödar över av gulliga nallar och sliskigt söta, romantiska kort och varje florist av rang erbjuder en uppsjö av olika rosarrangemang. Idag utväxlas inga spontana gåvor, inget Jag såg den här och tänkte på dig eller Jag vet att du behöver en så jag köpte den åt dig. Idag är en nalle, en bukett rosor och en chokladask det minsta du kan ge bort om du ska bevisa för din vän hur du känner. Imorgon räcker det med en puss.

Visst, jag är svag för söta nallar och rara formuleringar i ett kort på posten, eller för den delen i ett SMS. Men jag inser också nallarnas ringa funktion och jag vill absolut inte ha dem för att någon känner sig tvingad att köpa dem till mig. Vill någon ge mig nallar så ska det vara med ett Jag såg den här och tänkte på dig. Eller som mannen som kom hem till mig med en liten påse med värmeljus i. Du sa att dina hade tagit slut, så jag tänkte att jag tar med mig några ... Du hade ett problem, så jag löste det. Enkelt, rart och långt mycket mer uppskattat än en nalle inhandlad eftersom almanackan talat om att det är ett måste.

Kanske skulle en kväll på en restaurang, med mysig atmosfär och ett sällskap vars ögon jag inte kan sluta upp med att stirra in i, inte vara fel. Och när den goda maten är uppäten och våra ögonbottnar börjar skava av allt glittrigt stirrande följs det hela upp med en långsam promenad hem mot en rosfylld lägenhet och perfekt sex. Ja, det är så jag föreställer mig att alla nalleköpande alla hjärtans dag-firare spenderar sin kväll. Maten är perfekt, himlen stjärnklar och ingen kommer för tidigt. Oavsett vilket vill jag hellre ha en påse med några värmeljus, en gåva av omtanke inte av tvång, ikväll och alla andra kvällar.

Vi passade på att starta helgen med något så skönt som en stund i bastun ikväll. Med vi menar jag alltså jag själv och tre av mina vänner. Fyra flickor i en bastu. Värmen tvingade oss naturligt vis att springa runt utan en tråd på kroppen. Fast det gör ju inget, det är så mycket lättare att jämföra bröst då. Annars är det alltid någon som fuskar med push-up. När vi inte spankade varandra med enriset vi hittad utanför så utbytte vi sextips. Jag har verkligen lärt mig massor ikväll, fast jag är lite öm om rumpan. Nu känner jag mig i alla fall laddad inför helgen. Ska bara få bort det sista av den där massageoljan vi smorde in varandra med.

Eller?

Nej, i ärlighetens namn satt vi iklädda bikinis, knaprande på frukt och pratade om livet i stort och smått. Om det där med att bada bastu och om bra restauranger i Stockholm. Mina fördomar om dina fördomar om fyra flickor i en bastu får mig dock att tro att det inte var något du ville läsa om. Kanske har jag fel. Förhoppningsvis är det så. Kanske låter jag någon eller några styra min bild av saker lite väl mycket. Förmodligen är det så. Hur som helst har jag bastat ikväll och det var riktigt skönt.