Fröken Tjernström

En strålande start

February 2nd, 2010 | Fröken Tjernström

Krälar upp ur sängen, morgon igen. Ögonen är rödsvullna och ansiktet vintertorrt. Försöker envist att blinka bort skräpet som fastnat på min vänstra lins, helt utan resultat. Inser ännu en gång att mina linsvanor ger optiker mardrömmar, linsen är långt över en månad gammal och borde ha bytts för länge sedan. Petar ut den vänstra. Slänger. Sticker in pekfingret i höger öga, utan resultat. Linsen sitter där och vägrar släppa. Grottar runt i ögat, gnuggar. Resultatlöst. Stänger ögat och gnuggar på ett sätt som i vanliga fall får linshelvetet att knöla ihop sig till en liten boll i ögonvrån, alltid vid de mest opassande tillfällen. Inget resultat. Öppnar ögat och attackerar igen. Och igen. Fruktar för en sekund att det lilla fanskapet har växt fast. Då lyckas jag flytta ner den till ögonvrån. Blinkar till och ska precis peta ut den … nej … men … vad fan. Den är tillbaka på plats igen och proceduren börjar om.

Tillslut får jag fatt i den. Den släpper från ögat lika villigt som en sugfisk från sin favoritsten och lämnar efter sig en känsla av att jag just trimmat mitt synorgan med ett sandpapper. Jag suckar och letar reda på ett par nya linser i badrumsskåpets innandöme. In med den högra. Äntligen lite fukt, även om mitt mörbultade öga inte direkt jublar av lycka. Men å andra sidan, jag föredrar när mina ögon håller klaffen. Plockar fram vänsterlinsen, kikar så att den är okej och för fingret mot ögat. Drar ut det igen och där på fingertoppen sitter linsen. Upprepar. Samma resultat. Finns det mer än ett sätt att stoppa i en lins? In med fingret. Linsen sitter kvar. In med fingret. Tappar linsen i handfatet. Fan. Sköljer av den. Upprepar. Efter otaliga försök fäster den tillslut motvilligt på mitt svidande öga. Jag ser ut som att jag gråtit i timmar och något som ska ta två minuter har tagit en kvart. Suckar och går ut i köket för att göra en kopp te.

Kramar koppen med mitt morgonte och läser bloggar samtidigt som jag ber till koffeinguden. Fnittrar tröttförtjust åt en man som påstår sig vara trött nog att besvara frågan; Är mjölk vit? med: Ööhhhhh…. Daimglass? Någon är tröttare än jag. Underbart. Släpar mig till skolan, försenad. Stirrar med mina rödsvullna ögon på övriga gruppmedlemmar. Slår mig ner i ena änden av bordet med en duns. Börjar fabulera ihop en artikel om en 28-årig barista från Gävle som ska tävla i VM i Latte Art och besvarar varannan fråga med; Ööööhhh … Daimglass? tills åtminstone en av mina vänner allvarligt överväger att äta daimglass till lunch.

Imorgon ska jag vara på skolan vid 06:30. Längtar redan.

Psst! Vill du ha cred för ditt visa uttalande så säg till.