Fröken Tjernström

I röd klänning

February 5th, 2010 | Fröken Tjernström

Är du alltid grå du? Orden rullade med ansträngning över min mormors läppar den sista gången vi sågs. Anledningen var att jag de två sensate besöken hade haft på mig samma grå kofta, och gången innan dess en grå tjocktröja. Det handlade inte om att jag tycker extra mycket om just den koftan, snarare tvärt om. Just därför hade jag lämnat koftan i Norrköping under höstens vistelse i Glasgow och när jag återvände, bara för att packa om, fick den följa med upp till mina föräldrar över jul enbart för att den var ren. Men sådan var hon, min mormor, hon tyckte om färg. Därför är det lika rätt för mig som det kan vara fel för andra att jag finner mig själv iklädd en röd klänning när släkten samlas utanför församlingshemmet idag. Ett lite speciellt val, för någon mycket speciell. Det är dags att säga ett sista adjö och idag är jag inte grå.

Prästen kommer och det diskuteras om hur vi ska gå och vem som ska gå först. När klockringningen börjar löser sig det hela på något sätt av sig själv. Vi passerar under klockstapelns vita valv och en skylt utanför berättar att idag begravs min mormor. Overkligt men verkligt. När vi rör oss över kyrkogårdens vinterlandskap fattar vinden tag i snön på trädgrenarna och låter den falla stilla, som ett vitt, tröstande glitter över vårt lilla tåg. Det är dags att säga adjö och min sista hälsning blir en röd klänning.