Fröken Tjernström

Archive for February, 2010

• January 2012|
• November 2011|
• October 2011|
• July 2011|
• April 2011|
• March 2011|
• January 2011|
• December 2010|
• November 2010|
• October 2010|
• September 2010|
• August 2010|
• July 2010|
• June 2010|
• May 2010|
• April 2010|
• March 2010|
• February 2010|
• January 2010|
• December 2009|
• November 2009|
• October 2009|
• September 2009|
• August 2009|
• July 2009|
• June 2009|
• May 2009|
• April 2009|
• March 2009|
• February 2009|
• January 2009|
• December 2008|

Diagnos: Rubbad

February 12th, 2010 | Fröken Tjernström

En måndag för en tid sedan började jag och en twittervän att skriva ner alla de underliga beteenden som kan förekomma just denna veckodag. 140 tecken om förvirring och tabbar alla med avslutningen “Diagnos: måndag”.

På morgonen bokar du tvättid till samma eftermiddag, skitnöjd. På eftermiddagen inser du att du knappt har 1/2 maskin tvätt. Diagnos: Måndag

Det spelar ingen roll hur mycket socker, koffein och kolhydrater du trycker i dig, du är och förblir dödstrött. Diagnos: måndag.

Det slår dig plötsligt att livet skulle te sig så mycket roligare bara du hade ett penntroll. Diagnos: måndag

Du gör en kopp te. Och häller i en skvätt – filmjölk. Diagnos: måndag

Det är bara några exempel på underliga beteenden som kan förklaras med den välkända måndagsförvirringen. I alla fall var det vad jag trodde, tills jag idag, en torsdag, stod och stirrade in i mitt kylskåp. Jag letade efter något som jag glömt vad det var. Dock mindes jag att det hade med kastrullen med vatten jag just ställt på spisen att göra. Jag skulle koka pasta och för en stund övervägde jag att plocka ut en av de kvarvarande arraksbollarna ur kylskåpet. Tills det slog mig att det jag sökte var ett lock till min kastrull och att det låg i skåpet bredvid kylskåpet.

Inte många minuter senare stod jag och strök en skjorta på schäslongen till min soffa. Skjortan var skrynklig och jag orkade inte plocka fram strykbrädan. Det var då det slog mig. För min del handlar det inte så mycket om Diagnos: måndag som om Diagnos:rubbad. Eller kanske snarare om att; Jag existerar, därför kan jag inte bete mig som folk. Så enkelt är det, jag har Diagnos: måndag hela veckan, vissa dagar mer än andra.

———————————

Dagen efter

För att ytterligare bevisa min tes kan jag meddela att jag under förmiddagens laboration ägnade mig åt att sjunga Paul har köpt en badboll så fort InDesign jobbade och den lilla, färgglada, snurrande bollen som berättar att en Mac tänker dök upp på skärmen. För er som inte jobbar med tunga InDesign-dokument i vanliga fall kan jag meddela att det händer tämligen ofta. Uppskattningsvis har jag därför sjungit Paul har köpt en badboll i alla fall åtta gånger under den timme det tog för oss att sätta samman vår lilla bok. Diagnos: rubbad

Till alla er som hatar nya Facebook igen

February 10th, 2010 | Fröken Tjernström

Nu har Facebook uppdaterat sin design igen och genast börjar ni gasta. Ge oss tillbaka det gamla Facebook, det tyckte vi om! Nej, det gjorde ni inte. Ni gastade likadant vid förra uppdateringen, och uppdateringen före det. Faktum är att jag inte vet någon uppdatering då det inte klagats på den nya designen. Ni vill ha tillbaka det som är gammalt och invant, även om detta för inte alltför länge sedan var källan till era upprörda känslor. Är det så svårt med lite förändring? Är det så läskigt att något bekant blir nytt? Är det så jobbigt att lära sig att en funktion ligger till vänster istället för till höger? För så jäkla stor skillnad är det inte. Men, vad då? De har ju tagit bort logga ut knappen, jag hittar den inte! Vad i hela helvete! När loggade ni senast ut från Facebook? Det är väl bara att stänga fliken. Lär er surfa sabla miffon!

För övrigt ligger den under Account.

Nej, nej. Istället för att ge det lite tid, lära er hitta, så skapar ni “Alla vi som hatar det nya Facebook”-gruppen. Hur många sådana är ni med i nu? Eller återvinner ni kanske samma grupp vid varje uppdatering? Jag vet inte vad ni tror att ni uppnår med detta. Det kanske har gått er förbi, men de som bestämmer över Facebook lär knappast bry sig om en svenskspråkig grupp. Inte en engelskspråkig heller för den delen. De har nog lagt en och annan slant på utvecklingen av denna nya design och kommer inte att återkalla den. Förresten; går ni ur hata-nya-Facebook-gruppen när ni kommer på att även denna version fungerar helt okej eller är ni kvar eftersom ni vet att ni kommer att hata nästa uppdatering också?

Det mest tragiska i det hela är att det är Facebook vi pratar om här. Ett comunity, en plats på internet där vi delar bilder, korta tankar och spelar FarmVille. Många av mina vänner går med i grupper vars namn eller syfte är om inte korkat så i alla fall menlöst och spelar MaffiaWars och skickar kramnallar dagarna i ända, för att det är kul. Större delen av Facebook handlar om att tramsa runt, om att leka lite och att hålla kontakten på ett avslappnat sätt. Det är en digital lekstuga för alla som har tillgång till en dator. Ändå vill ni hata den nya designen. Buhu, pappa har målat om lekstugan fult *Kalle-Anka-gråt* Om det nu är så förfärligt att vara på Facebook efter omdesignen, varför är ni kvar? Det är ett comunity, en lekstuga. Gå och lek någon annan stans. Eller har ni gått och blivit Facebook-beroende?

Ärligt talat, det finns mängder med saker att faktiskt bli uppeldad över. Barnen i Afrika svälter fortfarande, även om det inte finns ett Facebookspel om det, vårdpersonalen har fortfarande usla löner och på Karolinska Universitetssjukhuset ligger svårt cancersjuka barn i gråmålade salar och kämpar för sina liv. Skaffa lite perspektiv. Hur stor roll spelar Facebooks utseende egentligen? Ta er ilska och gör något konstruktivt av den. Gör något som spelar någon roll. Skaffa ett fadderbarn, starta en kampanj mot alla orättvisor eller donera era gamla tv-spel till barnen på Karolinska. Men sluta hata Facebook. Eller fortsätt, men ha då den goda smaken att avsluta era konton där. För det är vi som driver den här världen framåt och vi som ska göra den bättre än vad den har varit. Det kommer inte att gå utan att göra förändringar, och hur ska det gå till om ni inte ens kan acceptera att något så oviktigt som Facebook förändras?

En liten tanke bara.

Varning för ras

February 9th, 2010 | Fröken Tjernström

Överallt på stan finns de, skyltarna om varning för rasrisk och kranbilarna står uppställda här och var för att knacka ner istappar och rädda oss från fallande snö. De senaste dygnen har jag hört i minst två skämt om dessa “Varning för ras”-skyltar. Ett av dem syftade fyndigt på låten av allas vår Lasse Winnerbäck.

Idag är en av alla de dagar då det finns tusen och åter tusen saker att säga, men ändå inga ord. Det mesta kom upp som en verbal uppkastning under en kvällspromenad med en vän. Resten håller jag för mig själv. Nej, idag vill inga ord riktigt tjänstgöra. Så jag använder någon annans. Idag får Lasse Winnerbäck föra även min talan.

Det är varning för ras
Gå så försiktigt du kan
Dina ögon kan krossa min värld
som stenar mot glas
Varning för ras

Till Sjumilakliv

February 9th, 2010 | Fröken Tjernström

Skriv

Vad som än händer: Skriv!
Om orden lämnar dig
som flyttfåglar på väg mot ett främmande land
Skriv!
Skriv om orden som lämnar dig!

Om orden fattar eld
Skriv med det brinnande språket!
Om mörkret rusar in i din kropp
Skriv om ljuset som väntar därute!

Tiden är sekundsnabb
i gräset som växer om natten
Också detta ögonblick
bär sina fjärilsvingar
historiens oändliga tyngd
och din egen

Skriv!

Peter Curman

För att jag inte heller vet vad jag ska skriva idag. Hittade den i en diktsamling för unga människor när jag var 14 år. Brukar ha den som en påminnelse, som en mental post-it.

Det luktar man

February 8th, 2010 | Fröken Tjernström

Vi har suttit ett tag och diskuterat vår layoutmall när jag och en vän bestämmer oss för att hämta en av skolans gratistidningar för att ha något att utgå ifrån. Vi kliver ut ur vårt grupprum. Utanför står studenter i spridda grupper och samtalar, uppenbarligen på rast. Jag tar ett andetag och känner en milt bekant doft stiga upp i min näsa. Det tar inte ens en sekund att kategorisera den. Sedan utbrister jag: Det luktar man här, underbart. Min vän börjar skratta och jag inser vad jag just sagt. Jag har ingen aning om när jag satte ribban så lågt. Men jag är helt säker på att det förr åtminstone har krävts en faktisk man och inte bara förnimmelsen av en för att få mig att utbrista: Underbart. Tror bestämt att det är dags att höja standarden.

I efterhand

February 7th, 2010 | Fröken Tjernström

Såhär i efterhand har det slagit mig.
Det svåra var inte att komma över dig.
Det svåra var att komma över att vi,
trotts viljan och försöken,
passade så illa in i mönstret
för varandras drömmar.

Lolitote nonosostotalolgogi

February 7th, 2010 | Fröken Tjernström

Sositoteror ocochoh kokolollolaror popå I lolovove sospoproråkok idodagog igogenon. Äror inontote enons bobakokisos. Dode poproratotaror omom popåhohitottotadode sospoproråkok ocochoh jojagog kokunondode sosjojälolvovkoklolarortot inontote lolåtota bobloli atottot soskokrorivova etottot inonlolägoggog popå rorövovarorsospoproråkoketot. Nonäror jojagog vovaror lolitotenon kokunondode jojagog poproratota dodetot foflolytotanondode etottot totagog, momenon nonu äror dodetot lolitote sosvovårorarore. Unondodroraror vovemom sosomom kokomom popå dodetot, dodetot lolåtoter joju inontote rorikoktotigogtot koklolokoktot. Dodetot soseror inontote rorikoktotigogtot koklolokoktot utot hoheloleror. Dodesossosutotomom äror dodetot jojobobbobigogtot atottot soskokrorivova popå. Vovaror dodetot nonågogonon sosomom ororkokadode loläsosa dodetottota?

För er som inte fattar finns nyckeln till det sofistikerade rövarspråket här.

I röd klänning

February 5th, 2010 | Fröken Tjernström

Är du alltid grå du? Orden rullade med ansträngning över min mormors läppar den sista gången vi sågs. Anledningen var att jag de två sensate besöken hade haft på mig samma grå kofta, och gången innan dess en grå tjocktröja. Det handlade inte om att jag tycker extra mycket om just den koftan, snarare tvärt om. Just därför hade jag lämnat koftan i Norrköping under höstens vistelse i Glasgow och när jag återvände, bara för att packa om, fick den följa med upp till mina föräldrar över jul enbart för att den var ren. Men sådan var hon, min mormor, hon tyckte om färg. Därför är det lika rätt för mig som det kan vara fel för andra att jag finner mig själv iklädd en röd klänning när släkten samlas utanför församlingshemmet idag. Ett lite speciellt val, för någon mycket speciell. Det är dags att säga ett sista adjö och idag är jag inte grå.

Prästen kommer och det diskuteras om hur vi ska gå och vem som ska gå först. När klockringningen börjar löser sig det hela på något sätt av sig själv. Vi passerar under klockstapelns vita valv och en skylt utanför berättar att idag begravs min mormor. Overkligt men verkligt. När vi rör oss över kyrkogårdens vinterlandskap fattar vinden tag i snön på trädgrenarna och låter den falla stilla, som ett vitt, tröstande glitter över vårt lilla tåg. Det är dags att säga adjö och min sista hälsning blir en röd klänning.

Resa mot känd destination

February 4th, 2010 | Fröken Tjernström

På ett tåg, igen. Någon har passat på att ta min fönsterplats och somnat där. Idag har jag inte energin att väcka honom bara för att kräva min rätt. En annan dag kanske, men inte idag. Jag slår mig ner på platsen bredvid och somnar snart jag med. Vaknar av att huvudet glidit bakåt i en obekväm ställning. Visste inte ens att det gick, tvärt emot den sedvanliga hakan-mot-bröstet-positionen. Tjugo minuter sena till Stockholm. Vi stannar till på stationsbron. Det är spårbrist på Stockholms Central, meddelar rösten i högtalaren och jag har lust att skrika åt dem att det är idioter, det kan inte ta slut på spår. Men jag är tyst.

Långsamt rullar tåget in på Centralen. Snabbt som en iller tar jag mig ut. Zig-zagande mellan saktfärdiga resenärer och underhållsfordon. För en stund funderar jag på om det går fortare att hoppa över två barn i sexårsåldern än att gå runt dem. Världens långsammaste tjej tar upp min beställning på Burger King. Hon verkar sakna förståelse för att mitt tåg går om tolv minuter och att jag inte har en aning om från vilket spår. Jag upplyser henne inte heller. Elva minuter. Hon staplar brickor, jag trummar med fingrarna mot resväskans handtag. Tio minuter. Fler brickor. Nio minuter. Min mat kommer. Hon räcker mig den pliktskyldigast och jag pilar iväg. Spår 18b. Score, dit är det nära. Folk som rör sig i samma riktning som jag verkar dock inte känna samma brådska. Med en vana jag inte visste att jag hade rör jag mig mellan och förbi dem. Inser att månader av slalom mellan axelhöga pensionärer i Ayr och planlöst vandrande shoppare i Glasgow har satt sina spår. Centralen, du har mött din överman.

Tåget rullar iväg och tjejen på andra sidan gången frågar tågvärden om det är tio i nio vi ska anlända till Sundsvall. Om Gud är god, blir svaret. Jag äter min nyförvärvade skräpmat och gör ett försök att plugga. Snart sitter jag dock sovande i samma underliga ställning igen. Vaknar till i Söderhamn. Folk som passerar min plats pratar norrländska. Även om jag, lättpåverkad som jag är, har förlorat mycket av det som en gång var min dialekt känns det tryggt. Det är en trygg plats jag är på väg till, en plats där det pratas norrländska.

Jag hasar mig upp för att gå på toaletten. Sovandet har smetat ut min mascara och slitit håret ur sin snodd. Det blåa ljuset gör att den lätt lutade spegeln visar något som mest ser ut som en välklädd heroinist i fyra månader in i en graviditet. Jag suckar. Den här resan saknar något av den tillfredsställelse som jag brukar finna i att sitta på ett framåtrusande tåg. Kanske beror det på anledningen till den, kanske på att sömnbristen, skakningarna och snabbmaten gör mig illamående. Jag tröstar mig med att vi är i tid till Sundsvalls Central och sätter mitt hopp till söndagens återresa.

Lättköpt och billig

February 3rd, 2010 | Fröken Tjernström

Efter tre och en halv timme i en buss kom vi i förmiddags trötta fram till SCA i Värnamo. Vår värd beklagade att han inte lyckats få tag i några frallor åt oss, men utlovade att vi strax skulle få kaffe och en liten chokladbit. Dessutom skulle vi få gratis lunch och lite fika på eftermiddagen. Jag tittade leende på min vän. Han sa alla de rätta orden, kaffe, fika och gratis lunch. Hon såg på mig med kaffesug i blicken. Och choklad, alla de magiska orden. Så brister vi ut i ett stilla skratt. Jag är för billig! Hon kunde inte annat än att hålla med. Så sent som förra veckan föll vi för lockelsen med gratis baguetter och gick på en kvällsföreläsning. Samma dag gick vi till skolan en halvtimme innan vi började för att få gratis kaffe och kakor. Vi är helt enkelt inte svårövertalade när det lockas med gratismat.

Det är inte det att jag inte tycker om att laga mat. Även om mitt minimala kök inte direkt inbjuder till några större utsvävningar så tycker jag faktiskt att det är roligt. Till råga på allt brukar det kunna bli riktigt gott och mig veterligen har jag ännu inte matförgiftat någon. Trotts detta är jag en sucker för gratismat. Ger du mig choklad blir jag glad, lockar du med en gratis macka till din lunchföreläsning ökar sannolikheten att jag dyker upp. Vad kan jag säga? Jag är en student med en fulltecknad vardag, att slippa laga mat då och då underlättar. Dessutom är det ju alltid trevligt att se någon annan slava i köket som omväxling.

Kanske är det inte bara vägen till mannens hjärta som går via magen. Sannolikt är dock att jag, i egenskap av snål student, är lättköpt och billig.