Fröken Tjernström

Archive for February, 2010

• May 2012|
• March 2012|
• February 2012|
• January 2012|
• November 2011|
• October 2011|
• July 2011|
• April 2011|
• March 2011|
• January 2011|
• December 2010|
• November 2010|
• October 2010|
• September 2010|
• August 2010|
• July 2010|
• June 2010|
• May 2010|
• April 2010|
• March 2010|
• February 2010|
• January 2010|
• December 2009|
• November 2009|
• October 2009|
• September 2009|
• August 2009|
• July 2009|
• June 2009|
• May 2009|
• April 2009|
• March 2009|
• February 2009|
• January 2009|
• December 2008|

Det som finns kvar att säga

February 2nd, 2010 | Fröken Tjernström

När vi var tio, eller kanske tolv år gamla dog min kompis mormor. Efter begravningen frågade jag henne om hon sagt något och hon svarade att hennes avskedsord till sin mormor var; Tack för alla de goda köttbullarna. Jag mins att jag tänkte att det verkade så lite, att det borde finnas mer att säga. Som så mycket annat från barndomen har orden fallit i glömska. Nu står jag där själv och inser att hon hade rätt. Visst finns det massor av minnen att berätta om, men det jag egentligen har kvar att säga till min mormor är det hon sa. Kanske inte just tack för köttbullarna, men tack för allt du var för mig, tack för allt jag fick av dig. Så tack mormor, för allt det som ett litet barn tar för givet, men som jag lärt mig att inte alla har turen att få. Tack för att du har varit den bästa mormor en liten flicka kan ha. Du fattas mig.

En strålande start

February 2nd, 2010 | Fröken Tjernström

Krälar upp ur sängen, morgon igen. Ögonen är rödsvullna och ansiktet vintertorrt. Försöker envist att blinka bort skräpet som fastnat på min vänstra lins, helt utan resultat. Inser ännu en gång att mina linsvanor ger optiker mardrömmar, linsen är långt över en månad gammal och borde ha bytts för länge sedan. Petar ut den vänstra. Slänger. Sticker in pekfingret i höger öga, utan resultat. Linsen sitter där och vägrar släppa. Grottar runt i ögat, gnuggar. Resultatlöst. Stänger ögat och gnuggar på ett sätt som i vanliga fall får linshelvetet att knöla ihop sig till en liten boll i ögonvrån, alltid vid de mest opassande tillfällen. Inget resultat. Öppnar ögat och attackerar igen. Och igen. Fruktar för en sekund att det lilla fanskapet har växt fast. Då lyckas jag flytta ner den till ögonvrån. Blinkar till och ska precis peta ut den … nej … men … vad fan. Den är tillbaka på plats igen och proceduren börjar om.

Tillslut får jag fatt i den. Den släpper från ögat lika villigt som en sugfisk från sin favoritsten och lämnar efter sig en känsla av att jag just trimmat mitt synorgan med ett sandpapper. Jag suckar och letar reda på ett par nya linser i badrumsskåpets innandöme. In med den högra. Äntligen lite fukt, även om mitt mörbultade öga inte direkt jublar av lycka. Men å andra sidan, jag föredrar när mina ögon håller klaffen. Plockar fram vänsterlinsen, kikar så att den är okej och för fingret mot ögat. Drar ut det igen och där på fingertoppen sitter linsen. Upprepar. Samma resultat. Finns det mer än ett sätt att stoppa i en lins? In med fingret. Linsen sitter kvar. In med fingret. Tappar linsen i handfatet. Fan. Sköljer av den. Upprepar. Efter otaliga försök fäster den tillslut motvilligt på mitt svidande öga. Jag ser ut som att jag gråtit i timmar och något som ska ta två minuter har tagit en kvart. Suckar och går ut i köket för att göra en kopp te.

Kramar koppen med mitt morgonte och läser bloggar samtidigt som jag ber till koffeinguden. Fnittrar tröttförtjust åt en man som påstår sig vara trött nog att besvara frågan; Är mjölk vit? med: Ööhhhhh…. Daimglass? Någon är tröttare än jag. Underbart. Släpar mig till skolan, försenad. Stirrar med mina rödsvullna ögon på övriga gruppmedlemmar. Slår mig ner i ena änden av bordet med en duns. Börjar fabulera ihop en artikel om en 28-årig barista från Gävle som ska tävla i VM i Latte Art och besvarar varannan fråga med; Ööööhhh … Daimglass? tills åtminstone en av mina vänner allvarligt överväger att äta daimglass till lunch.

Imorgon ska jag vara på skolan vid 06:30. Längtar redan.

Psst! Vill du ha cred för ditt visa uttalande så säg till.

Vi har bestämt att din erfarenhet inte är värd något för andra

February 1st, 2010 | Fröken Tjernström

Idag fick jag ett mail från en kille som läser på samma program som jag, men ett år under mig. Han undrade en massa saker om hur det varit att plugga i Skottland. Jag tittade på min vän på andra sidan bordet, min kompanjon i skottlandsnatten. Det slog oss båda att idag var sista dagen för ansökan om utlandsstudier. Det slog oss att förra året hölls det informationsmöten då vi fick träffa dem som varit på utbyte innan oss, förra året fick vi mailadresser till dem så att vi kunde fråga dem om saker. I år var det andra bullar. I år hade en kille fått tag på våra mailadresser via en gemensam vän.

Vi frågade en av våra lärare om det hållits något informationsmöte för andraårsstudenterna. Han visste inget och ville inte ta på sig något. Så vi mailade en studievägledare med ansvar för detta. Svaret blev nej. Det hade inte hållits något sådant möte, för att de ansåg att det inte hade behövts i år. De ansåg att det hade information nog.

Jag suckade djupt. Visst, de vet vilka kurser som bör läsas, vilka papper som bör fyllas i och med lite tur vem som ska kontaktas för mer information. Vi som faktiskt varit där vet dessutom hur du smidigast tar dig till skolan, var det finns trevliga fikaställen och vad som gömmer sig bakom kursnamnen. För att inte tala om att vi har lite koll på saker att upptäcka och vet att om du vill ha en whisky och lite skotsk stand-up comedy ska du gå till Uisge Beatha. Okej, du kommer bara förstå hälften av vad de säger, för de pratar skotska, fort som fan och du är berusad, men det spelar mindre roll. Lita på Ginger Maria from Sweden, hon vet. Dessutom har vi tumme med en hyresvärd som mer än gärna låter er hyra en lägenhet mitt i City Center.

Men vad är väl en bal på slottet. Inte kan väl årets utbytesstudenter vilja ta del av våra lärdomar. För i ärlighetens namn, varför ska de lära av våra misstag? Har de verkligen nytta av att slippa gå en dust mot gas- och elbolag? Nej, tydligen måste de lära sig själva. I rättvisans namn, i svenskhetens namn, i idiotins namn. Nu har någon bestämt att det vi lärt oss inte är av värde för någon annan. Inte kan väl nästa omgång utresande studenter ha någon som helst nytta av våra erfarenheter. Nej, nej, allt de behöver veta står på hemsidan. Fem power point slides och tre länkar. För i rättvisans namn ska ingen dra nytta av någon annans erfarenheter.

De gångna tre och en halv månaderna av mitt liv har bedömts, granskats och funnits irrelevanta för andra. Spring och lek lilla flicka, men kom inte hit och tro att dina lärdomar betyder något för någon annan. Vi är det stora universitetet och vi vet allt. News flash: Det gör ni inte, så ge dem åtminstone min mailadress så att jag kan berätta det.