Av någon anledning ville du inte vara så gammal som du faktiskt var. Du brukade säga att du var 23. Halvt på skämt, halvt som någon slags förnekelse, tror jag. Som om du trodde att livet sprungit ifrån dig och att du måste hejda det. För om du var 23 så behövde du inte leva upp till de krav som ingen ställt på dig. Du sa att du fyllde 23 och jag sa ingenting. För jag visste att du var äldre än mig och jag hade redan passerat 24 år.

Du tog åt dig varje gång som jag retsamt pikade dig för att du gjorde saker som äldre män gör. Du kallade mig skitunge med en rå hjärtlighet och levde livet med något av den brist på framförhållning som man kan kosta på sig när man är 23 år. Men för varje gång som du blundade, varje gång som du sa att du var 23, blev jag lite säkrare på att jag inte ville vara det. Jag var klar med att vara 23 år. Det var okej. Så för varje gång du greppade efter en passerad ålder blev jag lite äldre i mina egna ögon. Jag var klar med 23, beredd att ta mig an strax-under-30. Jag tyckte om att du var några år äldre än mig, det gjorde inte du.

Jag har sagt så många gånger att du inte är gammal att jag tillslut kände mig jämngammal med dig. I ditt försök att hindra livet från att springa ifrån dig har jag börjat springa ifrån mitt. Det är länge sedan jag såg dig nu. Jag antar att du sitter med någon annan och är 23 år ikväll. Jag har lämnat din noja åt dig. Men jag kan inte skaka av mig känslan av att jag är äldre nu än vad jag borde vara. Jag möter män på stan, ser på dem, tänker att de är snygga, i min ålder. Så slås jag av insikten. Det är de inte alls. Jag tänker; Han är ju inte så mycket äldre än mig. Men när jag tittar lite närmre så inser jag att det skiljer säkert tio år mellan oss. För att du alltid fyllde 23 har jag tappat känslan för om det bör stå 26 eller 32 på min nästa födelsedagstårta.

Ändå kan jag inte låta bli att tänka att jag hellre har det som mig. För att du alltid fyllde 23 kan jag se fram emot att fylla 30. Kanske är jag lite desorienterad, men jag klöser mig inte fast vid något som sedan länge passerat. För att du alltid fyller 23 kan jag inte låta bli att tycka lite synd om dig, att hoppas att du en dag hittar något som får dig att vilja fylla 32.

Sitter ensam på ett café och äter en på tok för dyr toast. En på tok för dyr toast, som har tagit dem på tok för lång tid att göra, som jag äter på tok för snabbt. Latten är inte speciellt god heller.

Utanför fönstret går krumma tanter långsamt över torget och jag hejdar mitt tuggande ett slag och ser ut. Om en liten stund ska jag vara på ett möte om möjligheten till en praktikplats och jag är lite för spänd och lite för stressad för att det ska vara bekvämt. Så griper längtan tag i mig. Längtan att resa mig upp och gå. Inte till mitt möte, utan bort. Bort någonstans där jag inte är lite för spänd och lite för stressad. Tanken att detta bort skulle vara mitt hem dyker upp. Att jag skulle vilja resa mig och gå hem, gömma mig i min stora, varma säng och glömma stress och nervositet. Jag slår bort den. För jag längtar inte efter att få gömma mig under täcket. Jag längtar efter en soffa någonstans. En soffa där jag kan sitta en stund. En soffa någonstans där jag har inrett, inte med vad jag har råd med för stunden utan med vad jag verkligen vill ha. Någonstans där fönstren släpper in ljus över trägolv. Någonstans där växter överlever och pajformen går in i ugnen. Någonstans där någon lagar maten åt mig. Inte för att jag har ett hembiträde, eller för att han är tvungen, utan snarare för att idag är det min diskdag. Ja, någonstans har jag just kommit hem ifrån jobbet och sitter uppkrupen i min soffa, i mitt ljusa, vackra vardagsrum i väntan på middagen, för någonstans är det min diskdag.

Dit längtar jag när jag sitter på ett café och slänger i mig min lunch. Inte till en plats men till en tid som ännu ska komma. Dit längtar jag, men dit kan jag inte gå. Tanterna i sina långa kappor har gått över torget och jag reser mig upp för att gå till mitt möte.

De senaste dagarna har jag haft en intensiv stirrtävling med en platsannons. En annons för ett jobb, ett relevant jobb här i Norrköping. Ett jobb som kräver att jag kan formulera mig i skrift. Alltså kan jag inte bara slänga in ett CV och en hej-på-er-ansökan. Det måste vara genomtänkt och mitt huvud lyckades inte forma en enda tanke. Så jag stirrade. Skrev lite och stirrade ännu mer. Någon påpekade att jag kanske skulle ta anställning hos en katt. Förmodligen hade katten fått komplex.

I flera dagar har jag stirrat. Formulerat mitt CV. Suckat åt den saliga röra som är mina akademiska meriter. Ruskat på huvudet åt den fantasilösa röda tråd som går igenom mina anställningar. Känt ett stygn av vemod när jag insett att det efterlängtade truckkortet, efter bara några användningar blivit överflödigt. Stirrat lite till.

Tillslut, i sista stund, fick jag iväg en ansökan. Förmodligen hamnar den i en papperskorg, virtuell eller digital, någonstans. För visst kan jag skriva, formulera mig, men när det kommer till den förhatliga söka-jobb-processen så lyckas jag bara pressa ur mig standardiserad rappakalja. Och som grädde på moset drabbas jag av total ångest vid tanken på att visa upp mina ansökningshandlingar för någon annan. Så jag stirrar. Helst av allt vill jag leta reda på arbetsgivaren, kliva in på deras kontor och tala om för dem att jag är kompetent, att jag kan det som de vill att jag ska kunna, att jag har lätt för att lära mig nya saker och mer än gärna gör det, dessutom är jag inte alls otrevlig att varken titta på eller umgås med och jag har ovanan att baka kakor som jag sedan ger till alla andra eftersom jag inte vill äta dem själv. Däremot avskyr jag att skriva personliga brev och ansökningar, men om de bara pratar med mig ett tag så kommer de att se att det är mig de söker. Men ett sådant beteende skulle nog snarare ge mig en puckostämpel än ett jobb, så jag stirrar.

Igår skickade jag in ansökan. Idag börjar det om. Lagerarbetare på ByggMAX, originalare i Stockholm, informatör på universitetet, Konditorbiträde i Linköping eller kommunikatör på KTH. Var och en av dem kommer jag att stirra på tills den dagen kommer då jag antingen vinner en stirrtävling mot min katt om hennes älskade Whiskas eller får ett flipp och faktiskt kliver in hos en arbetsgivare och talar om för dem att de ska anställa mig för att alla som skriver personliga brev är losers. Vilket som är det vad som står på schemat för tillfället, stirrande. Förhoppningsvis kommer någon att anställa mig innan jag börjar bete mig alltför mycket som en katt. Inte för att jag ogillar katter, jag är bara inte så förtjust i Whiskas.

Idag var det dags igen. Dags att börja röra på sig. De senaste veckorna har spenderas med näsan tryckt antingen mot en skärm eller i en bok i ett konstant tillstånd av pluggande. De enda avbrotten från detta, halvt zombieliknande tillstånd, har bestått av intagande av onyttigheter. Snabba kolhydrater till lunch, middag och fika. Kårhusets baguetter, kaffe, chokladkakor, mer kaffe och vissa kvällar också kårhusets middagar och en öl eller två.

Ju mer jag pluggat desto mindre tid och ork har funnits till att träna. Både jag och mina vänner har spenderat större delen av våra dagar sittandes. Ett tillstånd som inte direkt kräver ett stadigt intag av energi. När blodsockret fallit har jag helt enkelt fyllt på med mer choklad och kaffe. Till den punkt att jag igår konstaterade att jag består av ungefär lika delar koffein och ironi.

Därför var det idag dags igen. Dags för första gången på Friskis efter en längre period av lathet och onyttigheter. Den alltid lika plågsamma första gången. Dags att hoppa och studsa igen efter veckor av sittande. På något sätt har tisdagens yogapass lämnat efter sig en lätt träningsvärk och de delar av min kropp som inte är stela av stillasittande ömmar efter yogan. Redan innan passet börjat lägger min kropp in första protesten. Mina nytvättade skor känns trånga. Därefter följer mina stela höfters kvidande klagan över steg i sidled. Så fortsätter det, övning för övning, baksidan av låret, höger hälsena, tills slutligen min vänstra lilltå under passets slutkläm vrålar om skavsår. Den första gången på träning efter en längre period av vila. Den ligger högt på listan av värsta första gången, framförallt eftersom den envisas med att fortsätta dyka upp. Det kommer alltid perioder då träning inte hinns med, och efter dem första gången av träning. Var och en plågsamma nog att det förbryllar mig att det blir en gång nummer två.

Nu är den i alla fall avklarad för den här gången. Så länge jag kommer ihåg att träna igen inom en snar framtid lär det dröja ett tag tills första gången visar sitt fula nylle igen. Det vill säga om inte morgondagens obligatoriska dagen-efter-första-träningen-plågor är alltför avskräckande.

Blir väckt av ett sms som får mig att inse att bussen jag ska ta går om fyra minuter. Jag har glömt att ställa klockan och i Linköping väntar ett möte. Bussen har lämnat staden för länge sedan när jag, efter att ha tagit på mig de närmaste kläderna, sminkat över de värsta ringarna under ögonen och bryggt en termos med kaffe, trippande springer på hala skor över gator med nysnö mot resecentrum.

Fyrtiofem minuter efter smset sitter jag åter på ett av Östgötatrafikens pendeltåg. Det glider ut från Norrköping och en bitterljuv känsla kryper på. Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag sitter på ett av dessa tåg. Ett tåg mellan de två städerna som varit skådeplatsen för mitt liv de senaste åren, nära men oförenliga, som två magnetpoler med samma laddning. Just när man tror att det ska gå att sammanföra dem stöter de bort varandra, så istället går ett litet vitt pendeltåg mellan dem. Ett litet vitt pendeltåg som under åren tagit mig till vänner, från vänner, till män och från dem igen. Möten och avsked, och mellan vart och ett av dem går ett litet vitt pendeltåg med en röd-orange logotyp på. Från varje fallen dröm och varje misslyckad plan till varje nystart går ett litet vitt pendeltåg. Längst ärren från såren som varje avsked lämnar efter sig löper de, fyllda med mina drömmar, förhoppningar och minnen. Lastade med tårar och skratt. Små vita pendeltåg fyllda av nostalgi. Och i en av vagnarna sitter en vuxen liten flicka och tittar på slätten som susar förbi, undrar vart det var hon skulle, hur drömmen såg ut och vad hon ville bli.

Hade tänkt att skriva ett inlägg om de där dagarna då jag inte vet varför jag ska kliva ur sängen. Då inget står på agendan och klockan ringer strax innan nio, bara för att jag inte ska sova bort hela dagen. Bara för att jag har lärt mig att man inte ska sova bort hela dagen. För egentligen har jag inte någon anledning till att inte sova bort stora delar av just den här dagen. Helst av allt hade jag faktiskt gjort det.

Det slog mig igår kväll, eller snarare natt, att det var nu det hände. Till slut kom det tillbaka och bet mig i rumpan. Min förmåga att ständigt skjuta upp saker skulle tillslut sätta käppar i hjulet för mig. Vid sämsta möjliga tillfälle. Jag hade just fått ett out-of-office-auto-reply på en praktikplatsförfråga och tiden började bli knapp. Det var nu det hände. Plötsligt verkade det som att tingens förmåga att lösa sig trotts min eviga prokrastinering hade upphört. Helt utan förvarning.

Så jag gick till sängs och tänkte att imorgon blir det ett uppgivet inlägg om prokrastineringens baksida. Om straffet som slutligen kommer. Det blev inte så. Istället kom det ett mail. Hej! Det verkar inte helt omöjligt att du skulle kunna praktisera hos oss. Slå mig en signal så diskuterar vi vidare.

En ljusning, kanske till och med en lösning. I vart fall ett möte inbokat på en potentiell praktikplats. Prokrastineringens nackdelar kom inte tillbaka och bet mig i gumpen, istället kom ett mail.

I ärlighetens namn kom det två mail. Det andra talade om vad jag redan visste, att jag fått en 5a på min tenta i prepress. Statistiken talade dessutom om bara två personer lyckats med det. Därför fortsatte jag idag att fira med den hejdlöst onyttiga och lika goda chokladkakan som vi bakade igår. Frosseri mina vänner, för att en dödssynd om dagen är bra för magen.

I ruset släpper de sista hämningarna. Inte för att jag har många i vanliga fall, men några finns det. Ibland när dimman tränger på låter jag dem flyga all världens väg. Sådan var min fredag. I min enfald tänkte jag att det var okej, att allt handlade om en rolig grej. I min enfald trodde jag att det som sas skulle filtreras genom lagren av vår berusning. Vara roliga uttalanden och konstiga handlingar. I min enfald glömde jag att alkoholen inte förvandlade människorna omkring mig till vänner i ordets sanna mening. Att de skulle komma att minnas mina galna idéer, mitt svammel, när måndagen kom. I min enfald inbillade jag mig att allt var Vegas.

När dimman lättat och enfalden bytts mot insikt står jag här, med vetskapen om att jag förmodligen borde hålla mig hemma ett tag. Att inget varit Vegas och att vassa tungor förmodligen har ett och annat att säga om mina påhitt. För sådant är livet och enfalden kan jag bara kosta på mig när jag omges av dem som tycker om mig även när jag bryter mot de sociala konventionerna.

iPoden är nyladdad, men när jag kliver ut i den soliga marsdagen låter jag den ligga kvar i väskan. Jag är på väg till vad som kan vara studietidens sista tenta. Idag behövs ingen musik. I mitt huvud ekar en gammal favorit från tonåren, Semisonic – Closing Time. Every new beginning comes from some other beginnings end. Det är inte mycket kvar nu. Det är dags för en new beginning. Snart knackar det riktiga livet på dörren och det som var en new beginning är till ända. Det känns som om det var nyss vi började, nyss jag åter igen gav mig i kast med det akademiska livet. Nyss jag chansade, tänkte att det kan inte mer än gå fel och det har jag ju överlevt förr. Det var nyss, och för en evighet sedan. Closing time, so finish your whisky or beer. Solen skiner och trots den märkliga känslan av att till slut se målsnöret är jag nöjd. Jag är nöjd att det tar slut nu, medan vi fortfarande har kul, medan vi fortfarande tycker att det är roligt att vara studenter. Man ska sluta på topp brukar det sägas, och jag kan inte annat än att hålla med. Visst, det är när man slutar på topp som man saknar det som mest. Men jag saknar hellre än ledsnar. Det väntar en ny början där ute.

Jag skriver tentan. Jag är arg på tentan. När jag går därifrån, utan en aning om jag klarat mig eller svarat goddag yxskaft på alla frågor, stannar jag till en stund. Studerar tentamenslokalen och ler lite. Solen lyser in och kanske är det sista gången jag är där. You don’t have to go home, but you can’t stay here. Jag tar mina saker och traskar ut i den begynnande våren. Open all the doors up and let you out into the world.

Den sista tentan. Början på slutet, men också början på början. Ikväll lyfter vi våra glas för kanske sista gången tillsammans, för den sista tentan. Turn all of the lights out over every boy and every girl. Ikväll går vi all in. Ikväll firar vi slutet med en jäkla smäll för att det är better to burn out than fade away. Ikväll firar vi the new beginning och the other beginnings end. Ikväll är det oss Semisonic sjunger om. Skål vänner!

På kårhusets scen står snart musikaliska män med gitarrer. Vid ett av borden sitter jag, med en öl, med mina vänner, utan en tanke på morgondagens tenta. Man kan ha det sämre.

Igår skrev jag vad som kan ha varit den näst sista tentan under min studietid. Visst, det kan hända att jag får en omtenta, men sannolikheten säger att det går vägen. Det slog mig när jag satt där i tentasalen och solen lyste in genom de sneda takfönstren. Det var den näst sista tentan. För varje papper jag skrev den fyrsiffriga kod som ska garantera min anonymitet slog det mig. Jag har gjort det en mängd gånger. Suttit där och tänkt att plågan aldrig kommer att ta slut. Att skriva tentor är tråkigt. Nu var den plötsligt här, slutspurten, de sista tentorna. Jag skrev de fyra siffrorna igen. Tänkte på tentan jag skrev för många år sedan. En extrakurs, en tenta jag inte behövde klara. Utanför lyste solen och mina korridorskamrater låg på filtar och njöt av försommarvädret. Efter två timmar slog det mig hur tråkigt det var. Jag reste mig upp, lämnade in min tenta och gick ut i solen. Igår var det inte ett alternativ. Igår behövde jag poängen. Då hade jag en evighet på mig att skriva tentor, igår insåg jag att detta underliga beteende tillhör en era som är på väg att ta slut. Jag skrev de fyra siffrorna igen och insåg att en gång för många år sedan, när jag nervöst skrev min första tenta, var det mitt namn och personnummer jag upprepade så många gånger att jag såg i kors, papper efter papper. Igår var det inte många papper kvar att märka.

Jag lyfte blicken från min pappershög. Snett framför mig satt min vän. Hon hade en likadan penna som jag. Det tog mig några sekunder att komma på varifrån vi fått våra pennor. På en av många mässor för studenter. Från en av många studentföreningar. Nu använde vi dem för att papper för papper, fråga för fråga ta oss bort från det liv som tillåter oss att gå på dessa mässor och plocka på oss gratispennor. På en solig marseftermiddag skrev vi vår näst sista tenta. Medan jag åter igen skrev de fyra siffrorna, dagens datum, kurskod och provkod tillät jag mig en stund av nostalgi. Att ta in stunden. Att låta denna plåga som en tenta är vara ett kärt bekymmer. Ett fenomen som tillhör den underliga värld som studentlivet är. Igår skrev jag min näst sista tenta och på ett underligt sätt kommer jag när jag att sakna dem. På samma sätt som man saknar en älskad partners snarkande eller sockludd när förhållandet tagit slut. Igår skrev jag min näst sista tenta och för en gångs skull var tristessen, ångesten och känslan av att ha glömt allt jag lärt mig blandat med en gnutta njutning. För i avskedets stund blir också en plåga något kärt.