Fröken Tjernström
Den näst sista
March 11th, 2010 | Fröken Tjernström
Igår skrev jag vad som kan ha varit den näst sista tentan under min studietid. Visst, det kan hända att jag får en omtenta, men sannolikheten säger att det går vägen. Det slog mig när jag satt där i tentasalen och solen lyste in genom de sneda takfönstren. Det var den näst sista tentan. För varje papper jag skrev den fyrsiffriga kod som ska garantera min anonymitet slog det mig. Jag har gjort det en mängd gånger. Suttit där och tänkt att plågan aldrig kommer att ta slut. Att skriva tentor är tråkigt. Nu var den plötsligt här, slutspurten, de sista tentorna. Jag skrev de fyra siffrorna igen. Tänkte på tentan jag skrev för många år sedan. En extrakurs, en tenta jag inte behövde klara. Utanför lyste solen och mina korridorskamrater låg på filtar och njöt av försommarvädret. Efter två timmar slog det mig hur tråkigt det var. Jag reste mig upp, lämnade in min tenta och gick ut i solen. Igår var det inte ett alternativ. Igår behövde jag poängen. Då hade jag en evighet på mig att skriva tentor, igår insåg jag att detta underliga beteende tillhör en era som är på väg att ta slut. Jag skrev de fyra siffrorna igen och insåg att en gång för många år sedan, när jag nervöst skrev min första tenta, var det mitt namn och personnummer jag upprepade så många gånger att jag såg i kors, papper efter papper. Igår var det inte många papper kvar att märka.
Jag lyfte blicken från min pappershög. Snett framför mig satt min vän. Hon hade en likadan penna som jag. Det tog mig några sekunder att komma på varifrån vi fått våra pennor. På en av många mässor för studenter. Från en av många studentföreningar. Nu använde vi dem för att papper för papper, fråga för fråga ta oss bort från det liv som tillåter oss att gå på dessa mässor och plocka på oss gratispennor. På en solig marseftermiddag skrev vi vår näst sista tenta. Medan jag åter igen skrev de fyra siffrorna, dagens datum, kurskod och provkod tillät jag mig en stund av nostalgi. Att ta in stunden. Att låta denna plåga som en tenta är vara ett kärt bekymmer. Ett fenomen som tillhör den underliga värld som studentlivet är. Igår skrev jag min näst sista tenta och på ett underligt sätt kommer jag när jag att sakna dem. På samma sätt som man saknar en älskad partners snarkande eller sockludd när förhållandet tagit slut. Igår skrev jag min näst sista tenta och för en gångs skull var tristessen, ångesten och känslan av att ha glömt allt jag lärt mig blandat med en gnutta njutning. För i avskedets stund blir också en plåga något kärt.