Fröken Tjernström

Som en katt

March 23rd, 2010 | Fröken Tjernström

De senaste dagarna har jag haft en intensiv stirrtävling med en platsannons. En annons för ett jobb, ett relevant jobb här i Norrköping. Ett jobb som kräver att jag kan formulera mig i skrift. Alltså kan jag inte bara slänga in ett CV och en hej-på-er-ansökan. Det måste vara genomtänkt och mitt huvud lyckades inte forma en enda tanke. Så jag stirrade. Skrev lite och stirrade ännu mer. Någon påpekade att jag kanske skulle ta anställning hos en katt. Förmodligen hade katten fått komplex.

I flera dagar har jag stirrat. Formulerat mitt CV. Suckat åt den saliga röra som är mina akademiska meriter. Ruskat på huvudet åt den fantasilösa röda tråd som går igenom mina anställningar. Känt ett stygn av vemod när jag insett att det efterlängtade truckkortet, efter bara några användningar blivit överflödigt. Stirrat lite till.

Tillslut, i sista stund, fick jag iväg en ansökan. Förmodligen hamnar den i en papperskorg, virtuell eller digital, någonstans. För visst kan jag skriva, formulera mig, men när det kommer till den förhatliga söka-jobb-processen så lyckas jag bara pressa ur mig standardiserad rappakalja. Och som grädde på moset drabbas jag av total ångest vid tanken på att visa upp mina ansökningshandlingar för någon annan. Så jag stirrar. Helst av allt vill jag leta reda på arbetsgivaren, kliva in på deras kontor och tala om för dem att jag är kompetent, att jag kan det som de vill att jag ska kunna, att jag har lätt för att lära mig nya saker och mer än gärna gör det, dessutom är jag inte alls otrevlig att varken titta på eller umgås med och jag har ovanan att baka kakor som jag sedan ger till alla andra eftersom jag inte vill äta dem själv. Däremot avskyr jag att skriva personliga brev och ansökningar, men om de bara pratar med mig ett tag så kommer de att se att det är mig de söker. Men ett sådant beteende skulle nog snarare ge mig en puckostämpel än ett jobb, så jag stirrar.

Igår skickade jag in ansökan. Idag börjar det om. Lagerarbetare på ByggMAX, originalare i Stockholm, informatör på universitetet, Konditorbiträde i Linköping eller kommunikatör på KTH. Var och en av dem kommer jag att stirra på tills den dagen kommer då jag antingen vinner en stirrtävling mot min katt om hennes älskade Whiskas eller får ett flipp och faktiskt kliver in hos en arbetsgivare och talar om för dem att de ska anställa mig för att alla som skriver personliga brev är losers. Vilket som är det vad som står på schemat för tillfället, stirrande. Förhoppningsvis kommer någon att anställa mig innan jag börjar bete mig alltför mycket som en katt. Inte för att jag ogillar katter, jag är bara inte så förtjust i Whiskas.