Fröken Tjernström

Archive for March, 2010

• January 2012|
• November 2011|
• October 2011|
• July 2011|
• April 2011|
• March 2011|
• January 2011|
• December 2010|
• November 2010|
• October 2010|
• September 2010|
• August 2010|
• July 2010|
• June 2010|
• May 2010|
• April 2010|
• March 2010|
• February 2010|
• January 2010|
• December 2009|
• November 2009|
• October 2009|
• September 2009|
• August 2009|
• July 2009|
• June 2009|
• May 2009|
• April 2009|
• March 2009|
• February 2009|
• January 2009|
• December 2008|

Ett grattis jag gärna är utan

March 8th, 2010 | Fröken Tjernström

Jag är inte en av dem som gör något speciellt av internationella kvinnodagen. Visst, om det hålls en intressant föreläsning eller debatt, kanske en utställning eller en pjäs, så kan jag mycket väl tänka mig att gå. Det handlar inte om ointresse för frågan i sig utan om att jag, precis som med alla hjärtans dag, tycker att det är ledsamt att det ens ska behövas en speciell dag. Alla 365 dagar ska tillhöra både kvinnor och män. Därför var jag tveksam till om jag ens skulle skriva något om internationella kvinnodagen alls. Det gick över.

Det gick över när jag kastade ett öga på mitt twitterfeed i förmiddags. Där bland tweets om oscarsgalan fanns något som fångade min uppmärksamhet. Till alla kvinnor: Grattis på internationella kvinnodagen. Tweeten var singerad @nya_moderaterna och några av dem jag följer hade upprepat den med frågan: Grattis till vad? Så gjorde även jag. Jag fick svar. Internationella kvinnodagen firar 100 år därav gratulationen och att det är den dag det är som är betydelsefull för många kvinnor. Andra fick andra svar. I Östeuropa och stora delar av Mellanöstern grattar man sina kvinnor 8 mars för att visa sin uppskattning. Frågan kvarstod dock, vad är det vi gratuleras för?

Gratulerar de för att internationella kvinnodagen firar 100 år? Är det verkligen något att gratulera? 100 år efter att dagen för att uppmärksamma förtryck, orättvisor och diskriminering mot kvinnor instiftades är den fortfarande kvar. Det har alltså tagit mer än 100 år att lösa problemet. Hur kan det vara något att gratulera? Grattis, kvinnoförtrycket finns fortfarande kvar. Allvarligt? Alla jubileer är inte av godo. Målet måste ju ändå vara att göra internationella kvinnodagen överflödig, inte jättegammal.

Gratulerar de för att folk i Östeuropa och Mellanöstern gör det? Något sådant kan jag endast bemöta med det svar min mamma brukade ge mig när jag ville göra något för att alla andra gjorde det: Om alla andra målar rumpan grön, tänker du också göra det? Tänk först, härma sedan. Bara för att andra gör något får inte handlandet substans eller legitimitet. Något jag hade förhoppningar om att ett av Sveriges största politiska partier var medvetna om.

Så, frågan kvarstår: Vad då grattis? Grattis är något man säger när någon har åstadkommit något. Grattis är något positivt. Grattis till examen, du lyckades lära dig något trotts allt. Grattis på födelsedagen, du har överlevt ett år till. Grattis till det nya jobbet, härligt att du får utvecklas. Grattis på internationella kvinnodagen, du lever fortfarande i en orättvis värld där kvinnor är mindre värda. Ska jag svara tack på det? Är det någon form av ironi som jag missar? Gratulerar ni folk på internationella AIDS-dagen också?

Jag är hemskt ledsen Moderaterna, men nu har ni trampat i klaveret, skitit i det blå skåpet. Internationella kvinnodagen är inte en dag för gratulationer. Internationella kvinnodagen är en dag som förhoppningsvis ska kunna avvecklas inom en snar framtid. Tills det händer betackar jag mig från gratulationer, hejarop och klappar på axeln för att jag är kvinna. Inte för att jag ogillar att vara kvinna, tvärt om, men för att jag inte behöver ogenomtänkta, substanslösa uttalanden och sympati för hur jag råkar vara född. Ansträngningar i kvinnofrågor, både internationellt och nationellt, mottages gärna, men era grattis är jag helst utan.

Saker jag skulle göra om jag var man för en dag #3

March 7th, 2010 | Fröken Tjernström

Nu känner jag att det var alldeles för länge sedan jag funderade på det här med att vara man. Kanske är det för att jag är lite sadistisk av mig, kanske är det för att jag bara vill veta, men denna gång följer mina idéer om saker jag skulle göra om jag var man för en dag ett lite mindre trevligt tema.

Bli sparkad på pungen. Ja, jag vet, bara att försiktigt yppa en sådan tanke möts av protester från män i min omgivning. Saken är bara den att jag, trotts era bedyranden om outsäglig smärta, inte har en aning om hur detta känns. Som med så mycket annan smärta vet man inte hur den känns förrän man har upplevt den själv. Dessutom måste jag erkänna att jag tillhör dem som i smyg ler när mina manliga vänner viker sig dubbla och utstöter ett ljud som närmast kan liknas vid det en skrämd chi hua hua klämmer fram. Jag har till och med vid ett tillfälle uttalat orden: Det är så roligt med våld mot pungen. Något tagna ur sin kontext här, men faktum kvarstår; det tillhör en av de saker jag som kvinna aldrig kommer att få uppleva. Om inte annat kanske en välriktad taskspark ökar min sympati för män och era ömmande kulpåsar.

Vara förkyld. Jag har förstått att det inte bara är ett reklamskämt, det är fruktansvärt att vara förkyld om man är en man. Mer än en pojkvän har valt bort mitt sällskap med förklaringen att han känt sig förkyld och inga, verkligen inga, lockelser har hjälpt. Till det uttalandet ska läggas att jag varken är dålig på att skämma bort sjuklingar, baka eller andra saker. En stackars förkyld man som faktiskt föll i mitt våld har erkänt att Jag vet att du var förkyld förra veckan och inte alls låg och var såhär ynklig men jag är tydligen det … Således kan jag inte låta bli att sätta upp en förkylning som en punkt på listan över saker att göra om jag skulle vakna som en man för en dag. Kanske låter det korkat att vilja vara förkyld, men det ständiga klagandet har väckt min nyfikenhet. Jag vill helt enkelt veta vad allt gnäll handlar om.

Gå till urologen. Jupp, jag skulle gå till snoppdoktorn. Tydligen är det något som skrämmer män, och ja-men-tjejer-springer-ju-till-gynekologen-hela-tiden-argumentet verkar inte bita. Nej, det är visst en hiskelig skillnad på att vi ligger med fötterna i vädret medan någon går på expedition i våra underliv med stora metallinstrument och att bli kittlad i urinröret en stund. Så stor skillnad att män lovar på sin heder att om de haft en könssjukdom hade de vetat, bara för att slippa uppleva testet. Att de sedan inte är helt villiga att köpa samma förklaring från mig verkar inte störa deras logik. Således är ett besök hos Dr Penis obligatoriskt, om inte annat för att kunna håna alla män som inte vågar.

Jupp, där har ni det. Jag är lite sadistisk. Men i ärlighetens namn vore det ju en misslyckad dag som man om jag bara upplevde fördelarna. Därför hamnar också de manliga plågorna på listan. Min nyfikenhet stannar nämligen inte vid njutning, den inkluderar alla aspekter av livet.

Pst! Naturligtvis visar jag män som fått sina ädlare delar tillknycklade tillbörlig sympati, men något med det hela gör det svårt att hålla mig för skratt. Kan ha något att göra med att jag sett för mycket Jackass tillsammans med män. Det kollektiva lidandet för andra mäns olycka är bra för roligt.

Inställt

March 6th, 2010 | Fröken Tjernström

Dagens blogginlägg är inställt tills vidare. Hade tänkt att jag skulle publicera några ytterligare tankar om saker som jag skulle göra om jag var en man för en dag. Tyvärr har hälften av mina tankar om detta försvunnit någonstans i vindlingarna av min stressade hjärna och eftersom jag spenderat hela dagen med näsan i en bok om prepress finns inga andra vettiga tankar att ta av heller. Jag räknar kallt med att intresset för snack om olika färgrymder och bildåtergivning är lågt. Därför bloggar jag inte idag. Det innebär, utifall att du undrade, att detta inlägg inte finns.

Just det, det finns inte. Det är inte mitt problem om du ser det. Sök hjälp.

Singelkvällar

March 6th, 2010 | Fröken Tjernström

Visst finns det mornar när jag önskar att någon låg bredvid mig i sängen, nätter då jag önskar att någon höll om mig. Inte nödvändigtvis med passion och lidelse, men i alla fall med ömhet och tillgivenhet. Det är klart att det finns dagar då jag önskar att jag hade någon att komma hem till. Någon som lagade middag ibland eller hade tid att tvätta när jag inte hann. Det är klart att det finns gånger då tvåsamheten har sin lockelse. Ikväll var inte en av dessa gånger.

Ikväll, när våra vänner gosade upp sig mot sina respektive, den utflyttade på helgbesök, de nykära på bio, då lagar min vän middag åt mig. Hennes kök fylls av ljuva dofter och 70-tals musik. Hon för befälet över spisen och jag står länge med elvispen i ett fast grepp, tills jag inser att det är matlagningsgrädde jag försöker vispa. Vi skrattar, diskuterar, fuldansar och fäller de flippade kommentarer som gör oss till en duo. Rappa analyser, onda ironier och skruvade perversiteter. Så är moussen klar och den gorgonzolafyllda fläskfilén puttrar i sin rödvinssås. Om några timmar ska vi avnjuta moussen till den sexuellt frigjorda och härligt besynnerliga Shortbus, men nu väntar vi på huvudrätten. Min vän tar fram två glas och häller upp ur den nyöppnade vinflaskan. Så räcker hon mig det ena och lyfter sitt till en skål. För att vara singel. Där, i hennes kök, kan jag inte göra annat än att låta mitt glas möta hennes. För jag kan inte komma på någon plats jag hellre skulle vara på.

Visst finns det tillfällen då jag suktar efter tvåsamhet, men ikväll var inte ett av dem. Nej, ikväll var en bra kväll att vara singel på.

I nattens kyla

March 5th, 2010 | Fröken Tjernström

Vi kliver ut i vinternatten, jag och min vän. Det susar mellan öronen. Först en spelning. Några glas alkohol, bra musik, väntat och oväntat sällskap. Välkommet. Sedan en stund hemma hos. Några glas vin. Allvar och skratt. Så pockar verkligheten på uppmärksamhet. Vi har dugga imorgon. Klockan tio ska vi infinna oss, prestera klokheter och bevisa att vi är värda vår examen. Så vi kliver ut i vinternatten. Det är isande kallt och förrädiskt halt. Jag försöker att krypa ihop för att slippa frysa, samtidigt som jag går på stela ben för att slippa halka. Fnissiga av ruset, av kvällens händelser och av de sms som min vän får rör vi oss genom natten. Så slår det mig, där jag går, böjd som om jag hade en allvarlig nervskada, det är såhär jag vill ha det, det är såhär jag vill vara. Kanske inte berusad och frusen, men skrattande och fri. Vi rusar alla genom livet på jakt efter stunder som denna. I min frusna plåga finner jag en fulländning. Den är bara några minuter lång, men talar sitt tydliga språk. Jag vet vad jag letar efter, jag vet vad jag vill ha. Jag vill omge mig med människor som får mig att känna mig såhär.

Ruset skingrar dimman. Visst, stunder som denna kräver inte alkohol. Men just idag var det vad som behövdes. Det är så lätt att glömma vad det är man jagar efter. Men när min vän viker av åt sitt håll med ett Tack för en underbar dag, så vet jag att imorgon när jag vaknar kommer allt att vara lite lättare. Inte för att jag inte kommer att vara trött, sliten och stressad, men för att jag blivit påmind om vad det är jag är ute efter.

Min mor brukar säga att Livet handlar inte om att vara lycklig hela tiden, det handlar om hårt arbete, svåra beslut och en massa vardagar, lycka är något som kommer då och då. Just inatt, under en kall promenad hem, hittade jag ett sådant ögonblick. En stund då livet var odelat gott. En stund av oförställda skratt som påminde mig, inte bara om att jag hoppas att hon förblir min vän i många år till, utan om hur bra det kan kännas att vara just mig.

En design-nörds drömmar

March 3rd, 2010 | Fröken Tjernström

Jag och två av mina vänner sitter utspridda vid ett av kårhusets många bord och pluggar till kommande examination i förpackningsdesign. Påstående efter påstående från vår kurslitteratur blir föremål för diskussion, hån och suckar. Så dyker frågan upp: Varför kan man inte designa alla förpackningar snygga? Funderingar om produkters positionering, om vad en förpackning egentligen ska säga en kund och hur många förpackningar som egentligen måste vara snygga nog att ha framme ventileras. Visst, det är onödigt att paketera toalettpapper i en dyr och exklusiv förpackning, men måste de se ut som cirkus och barnkalas för det? Så kläcker någon uttalandet som får mina ögon att glittra drömskt: Tänk om man kunde designa sina egna förpackningar … Vi ler. Tänk om vi hade pengar nog att designa egna förpackningar till de varor vi köper hem så att allt matchade i våra köksskåp. Tänk om vi kunde ha våra egna grafiska profiler så att inte bara våra hem utan också våra skafferier kunde se ut som vi ville. Tänk om vi kunde klä om allt vi köpte så att det såg ut så som vi ville ha det.

Vi ler och sedan konstaterar jag att skulle det vara så att jag inte skaffar mig en egen karriär så är det exakt vad jag ska göra. Skulle jag bli någon oförskämt rik snubbes hemmafru så kommer vårt hem inte bara att vara skinande rent, alla förpackningar kommer att vara designade av mig. Så nu vet ni. Kanske ser ni mig i Hollywoodfruar 7, i ett stort skafferi, bland förpackningar i egen design. Förmodligen kommer min kärlek till det skafferiet att överstiga den jag känner för min hollywoodman, men vad gör väl det när jag får leva design-nörds drömmen.

En ganska anspråkslös plan B om jag får säga det själv.

Mannen i mitt liv

March 3rd, 2010 | Fröken Tjernström

Idag trodde jag för en stund att jag hade förlorat honom, mannen i mitt liv. Under några hemska minuter trodde jag att vår tid tillsammans för alltid var till ända, och med det alla de sätt han underlättar mitt liv på. All den information han sitter inne med, att han alltid finns till hands för mig, att han hjälper inte bara mig utan också mina vänner, att han alltid accepterar min förvirring. Denna underbara man, min kompanjon.

Rädsla, uppgivenhet, saknad, insikt. En suck.

Visst finns det de som anser att han är liten, men storleken saknar betydelse när den ställs mot allt det han gör för mig, allt det han betyder för mig. Min underbara vapendragare, mitt ständiga stöd som underlättat så många pressade situationer. Under några hemska minuter trodde jag att han var hjälplöst förlorad. Så återfann jag honom, i min bakficka. Knut, 2.0 GB cruzer micro från SanDisc, mannen i mitt liv.

Bara säg det

March 2nd, 2010 | Fröken Tjernström

Okej, jag erkänner, jag är lite trög. När någon dissar mig, när någon älskar mig, när någon är en vän, det fattar jag. Allt däremellan däremot. Alla dessa situationer då människor vägrar att tala klarspråk, då är jag lite lost. Kanske för att jag inte vill göra förhastade antaganden, tillskriva någon känslor och åsikter som denne inte har. Kanske för att jag känner mig totalt paranoid när jag börjar fundera på vad hon eller han egentligen menar med det de gör. Förmodligen för att mina analyser inte direkt är klockrena och då och då dessutom färgas både av mina erfarenheter och mina förhoppningar. Så hur jag än vänder och vrider på det hela vet jag att allt jag kommer fram till är hur jag skulle göra om jag var vederbörande. Vilket jag ju självklart inte är. I det stora hela går jag mest i cirklar.

Så snälla, snälla, snälla, bara säg som det är. Jag är en stor flicka, jag kan ta det. Jag kanske inte går med på allt, men jag kan inte förneka att det underlättar min tillvaro att veta. Det du har att säga kan inte vara så illa, det blir inte fult förrän du förtiger det. Kläm inte ur dig: Du har så vackra ögon. När du egentligen vill säga: Böj dig framåt så att jag kan ta dig bakifrån. Visst, jag kanske inte böjer mig framåt, men jag har i alla fall en chans att utvärdera hur jag ställer mig till det du vill mig. Tassa inte runt, hitta inte på metaforer (om det inte är jäkligt bra sådana, då kan du faktiskt få mig på kroken), bara säg som det är.

Gillar du mig inte, fine! Men låtsas inte att du gör det. Gillar du mig, fine! Jag kan leva med det också. Jag är en stor flicka, jag kan ta det. Önskar du död och lidande över mig och min familj. Jag har hört det förut, jag kan ta det. Jag kanske inte tycker om det jag hör, men jag tycker ännu sämre om att du smyger med det. Vill du ha någon att fly ensamheten med någon gång då och då. Jag har hört det förut, jag kan ta det. Jag kanske är lika ensam som du, men det får du aldrig veta om du inte säger något. Så snälla, snälla, snälla, gör mig en tjänst, vill du mig något var inte så feg, bara säg det.

En guldkant

March 1st, 2010 | Fröken Tjernström

Varje moln sägs ju ha en guldkant, fast det är ju inte riktigt så det känns en söndagslunch när bakfyllan slagit sina klor i min tillvaro. Ljuden är lite för ljudliga och texten på skärmen lite för påträngande. Planlöst surfande leder mig in till Sjumilaklivs blogg. Där, i hennes söndagssjua, hittar jag min guldkant. Denna söndag hade hon listat sju läsvärda bloggar. Bland dem, min. Med en väldigt fin motivering därtill. Visst, jag var fortfarande bakis och inte ett dugg sugen på att ta tag i dagens sysslor, men vänliga ord värmer alltid.

Jag tror att jag har sagt det förr, men jag säger det igen: Ni borde läsa Sjumilaklivs blogg. Det är lite som en påse med lösgodis. Man sticker ner handen och får upp olika godsaker varje gång. En skön blandning av tankar och funderingar i stort och smått ihopskakat med musiktips och bokrecenssioner. Hennes erkännande om sin melodifestivalnördighet får till och med mig, som mest får gröna utslag av fenomenet, att överväga att kolla. Förutsatt att jag får ha henne som expertkommentator. Ja, ni fattar. Så skutt iväg och läs nu. Jag ska sitta här och suga på den senaste karamellen jag fått gottepåsen sjumilakliv.se