Fröken Tjernström

Archive for April, 2010

• January 2012|
• November 2011|
• October 2011|
• July 2011|
• April 2011|
• March 2011|
• January 2011|
• December 2010|
• November 2010|
• October 2010|
• September 2010|
• August 2010|
• July 2010|
• June 2010|
• May 2010|
• April 2010|
• March 2010|
• February 2010|
• January 2010|
• December 2009|
• November 2009|
• October 2009|
• September 2009|
• August 2009|
• July 2009|
• June 2009|
• May 2009|
• April 2009|
• March 2009|
• February 2009|
• January 2009|
• December 2008|

Att ta det man får

April 29th, 2010 | Fröken Tjernström

Det finns kvällar då det är så lätt att falla tillbaka. Att vända sig emot det som är invant och välkänt. Det finns stunder då vi inte orkar jaga nya läppar att kyssa. Inte orkar leta och försöka. Sådana stunder går vi, i skydd av mörkret, hem tillsammans. Vi orkar inte med äventyret. Vill bara jaga ensamheten på flykten en stund. Vi vet vad vi får, men vi får inte vad vi vill ha. Som att gå på McDonalds när man längtar efter oxfilé. Det mättar för stunden, är bättre än att vara hungrig. Så vi gör det. För en stund håller vi varandra i handen, håller vi varandra varma. Vi driver ensamheten halvvägs på flykten. I nattens timmar kurar den i buskarna utanför och vi sover tätt tillsammans i en tyst överenskommelse om att låtsas att vi får vad vi vill ha. I alla fall för stunden. En liten tid av mänsklig närhet.

Det är inte synd om oss. Vi har själva valt. När dagen gryr, eller kanske lite senare, går du hem med obekymrade steg. Och när lakanen svalnat bäddar jag sängen och möter en vän över en kopp kaffe. Ensamheten trycker förskrämd i buskarna ett litet tag till och vi vandrar båda vidare på varsitt håll. Så småningom kommer kanske ensamheten åter igen att slå sig ner bredvid oss i soffan. Kan hända att vi då ännu en gång fattar varandras händer en mörk afton. Ger varandra samma tysta löften om en stunds flykt från verkligheten. Inte heller då är det synd om oss. För vi har, med alla fakta på handen och ett leende på läpparna, gått fram till disken och med stadig röst sagt till flickan i den rutiga skjortan: En McFeast & Co tack.

Det som göms i snö eller Det blev inte som han sa

April 11th, 2010 | Fröken Tjernström

Den här vintern kommer att bli bra, sa han. Se det som en spådom. Flera gånger under den gångna vintern har jag tänkt på hans ord, hans spådom. Han hade fel. Inte för att den var dålig heller, den levde bara inte upp till sina potential. Jag minns inte hans exakta ord och jag anar bara vilken konversation som låg bakom dem, men jag minns andemeningen. Att detta skulle bli en storslagen vinter. Så blev det inte. Men nu, när våren krupit fram och snön och isen lämnat efter sig ett grått täcke av vintersmuts och grus kan jag ana något bättre. Ur snön har allt det där som gör livet vibrerande färgrikt töat fram. Som en hel del annat som sagts blev inte heller vintern som han sa. Men våren viskar om storslagna ting.

Det som göms i snö …

En liten klick färg …

… bland allt det grå …

… om du tittar noga.

I’m always there

Ber om ursäkt för Bilddagbokens halvkassa komprimering av bilder. Orkade inte fixa dem själv …

Livet händer nu

April 7th, 2010 | Fröken Tjernström

Har du lust att komma över och kolla på en film? Ska vi ta en promenad? Vad tror du om att göra middag ihop? Ska du hänga med på en öl eller två? Jag har bakat en kladdkaka, vill du ha? Alla dessa frågor som allt som oftast leder till att man gör något annat än det man tänkt göra. I alla fall jag. Ikväll var en sådan kväll. Jag hade tänkt mig att gå på yoga, lata mig lite, kanske se en film och lägga mig i tid. Så blev det inte. Istället tog jag en promenad med en vän. En promenad som slutade någon annanstans än vad jag tänkt mig. Så när jag satt där, med människor jag inte tänkt mig att tillbringa kvällen med, och skrattade slog det mig. Det är nu det händer. Det är det här som är livet. Livet händer nu. Tids nog kommer de dagar då blöjor och veckomenyer är vad som bekymrar mig, tids nog ska jag våndas över min karriär och över tonåringar som vill stanna ute hela natten. Men just nu är det detta som är livet. Lite för sena kvällar i oväntat men gott sällskap. För när ska jag annars vara ungdomligt oansvarig om jag inte är det nu. Nu när mitt enda ansvar är gentemot mig själv. Visst, det finns andra jag bör ta med i beräkningen, men den enda som blir direkt lidande av mina dumdristigheter är jag. Så därför kan jag göra det. En dag ska jag räkna med andra. Hejda det spontana för att inte sätta någon annan i kläm. Men ännu kan jag. Livet händer nu, och den dag jag planerar en veckomeny och räknar efter hur många blöjpaket som behöver köpas så ska jag se tillbaka och säga att när jag kunde så tog jag de chanser jag fick. Inget storslaget. Inga hjältedåd. Bara låta vardagen ta sina oväntade men välkomna vändningar. Det är nu jag kan. Det är nu det får ske. Livet händer nu.

Det våras för Linköping

April 2nd, 2010 | Fröken Tjernström

Det är lätt att glömma på regntunga höstdagar eller kylslagna vinterkvällar då den eviga vinden tycks leta sig in under varje stycke tyg som jag trätt över min kropp. Det är lätt att låta ledan komma på. Att önska sig in under täcket, in i värmen, där möjligheterna att fly till en annan värld är oändliga. Så som igår när jag huttrande i regnet tog mig till min praktikplats. Då är Linköping bara en stad i mängden. En grå och kall stad med vårsmutsiga gator som det stilla regnet inte förmår att tvätta rena.

Drygt fyra timmar senare kliver jag ut från kontoret. Molnen har skingrats och en blek vårsol värmer stadens gator. Bosses omtalade glassbar har haft sin premiär i byggnaden mitt emot den jag jobbat i och plötsligt går det inte att glömma. Linköping är staden som fångade upp mig när jag kastade mig ut från mitt barndomshem. Jag ville pröva mina vingar och Linköping tog emot mig och gav mig ett hem. Det var början på en kärlekshistoria. Här har jag skrattat och gråtit, våndats och vuxit. Lärt mig saker man bara kan lära sig genom att leva och mött människor långt mycket mer fantastiska än jag kunnat föreställa mig. Vår romans tog slut i förtid. Livet förklarade att så måste ske. Men när jag går längst Linköpings gator i den milda vårsolen kan jag inte låta bli att tänka att det kanske är dags igen. Att vi inte är riktigt klara med varandra, Linköping och jag. Kanske kan vi plocka upp de lösa trådarna igen, kanske kan vi få vårt lyckliga i alla sina dagar. Staden som så länge varit bägaren som rymt mina drömmar viskar tyst Det är här du hör hemma när jag sätter mig på bussen som tar mig därifrån.

Det är vår i Linköping och tillsammans med de skygga blommorna spirar ett hopp om att staden som en gång famnade mig åter igen ska bereda mig en plats.