Fröken Tjernström

Det våras för Linköping

April 2nd, 2010 | Fröken Tjernström

Det är lätt att glömma på regntunga höstdagar eller kylslagna vinterkvällar då den eviga vinden tycks leta sig in under varje stycke tyg som jag trätt över min kropp. Det är lätt att låta ledan komma på. Att önska sig in under täcket, in i värmen, där möjligheterna att fly till en annan värld är oändliga. Så som igår när jag huttrande i regnet tog mig till min praktikplats. Då är Linköping bara en stad i mängden. En grå och kall stad med vårsmutsiga gator som det stilla regnet inte förmår att tvätta rena.

Drygt fyra timmar senare kliver jag ut från kontoret. Molnen har skingrats och en blek vårsol värmer stadens gator. Bosses omtalade glassbar har haft sin premiär i byggnaden mitt emot den jag jobbat i och plötsligt går det inte att glömma. Linköping är staden som fångade upp mig när jag kastade mig ut från mitt barndomshem. Jag ville pröva mina vingar och Linköping tog emot mig och gav mig ett hem. Det var början på en kärlekshistoria. Här har jag skrattat och gråtit, våndats och vuxit. Lärt mig saker man bara kan lära sig genom att leva och mött människor långt mycket mer fantastiska än jag kunnat föreställa mig. Vår romans tog slut i förtid. Livet förklarade att så måste ske. Men när jag går längst Linköpings gator i den milda vårsolen kan jag inte låta bli att tänka att det kanske är dags igen. Att vi inte är riktigt klara med varandra, Linköping och jag. Kanske kan vi plocka upp de lösa trådarna igen, kanske kan vi få vårt lyckliga i alla sina dagar. Staden som så länge varit bägaren som rymt mina drömmar viskar tyst Det är här du hör hemma när jag sätter mig på bussen som tar mig därifrån.

Det är vår i Linköping och tillsammans med de skygga blommorna spirar ett hopp om att staden som en gång famnade mig åter igen ska bereda mig en plats.