Fröken Tjernström

Att ta det man får

April 29th, 2010 | Fröken Tjernström

Det finns kvällar då det är så lätt att falla tillbaka. Att vända sig emot det som är invant och välkänt. Det finns stunder då vi inte orkar jaga nya läppar att kyssa. Inte orkar leta och försöka. Sådana stunder går vi, i skydd av mörkret, hem tillsammans. Vi orkar inte med äventyret. Vill bara jaga ensamheten på flykten en stund. Vi vet vad vi får, men vi får inte vad vi vill ha. Som att gå på McDonalds när man längtar efter oxfilé. Det mättar för stunden, är bättre än att vara hungrig. Så vi gör det. För en stund håller vi varandra i handen, håller vi varandra varma. Vi driver ensamheten halvvägs på flykten. I nattens timmar kurar den i buskarna utanför och vi sover tätt tillsammans i en tyst överenskommelse om att låtsas att vi får vad vi vill ha. I alla fall för stunden. En liten tid av mänsklig närhet.

Det är inte synd om oss. Vi har själva valt. När dagen gryr, eller kanske lite senare, går du hem med obekymrade steg. Och när lakanen svalnat bäddar jag sängen och möter en vän över en kopp kaffe. Ensamheten trycker förskrämd i buskarna ett litet tag till och vi vandrar båda vidare på varsitt håll. Så småningom kommer kanske ensamheten åter igen att slå sig ner bredvid oss i soffan. Kan hända att vi då ännu en gång fattar varandras händer en mörk afton. Ger varandra samma tysta löften om en stunds flykt från verkligheten. Inte heller då är det synd om oss. För vi har, med alla fakta på handen och ett leende på läpparna, gått fram till disken och med stadig röst sagt till flickan i den rutiga skjortan: En McFeast & Co tack.