Fröken Tjernström

Archive for May, 2010

• January 2012|
• November 2011|
• October 2011|
• July 2011|
• April 2011|
• March 2011|
• January 2011|
• December 2010|
• November 2010|
• October 2010|
• September 2010|
• August 2010|
• July 2010|
• June 2010|
• May 2010|
• April 2010|
• March 2010|
• February 2010|
• January 2010|
• December 2009|
• November 2009|
• October 2009|
• September 2009|
• August 2009|
• July 2009|
• June 2009|
• May 2009|
• April 2009|
• March 2009|
• February 2009|
• January 2009|
• December 2008|

Is i magen

May 30th, 2010 | Fröken Tjernström

Vissa har det. De kan kallt vänta och greppa ögonblicket när det flyger förbi. De lyckas ofta med att skapa smidiga lösningar för att de törs bida sin tid istället för att köra på första bästa möjlighet. Frågan är bara: Har jag det? Visserligen vet jag att det mesta ordnar sig. I värsta fall har jag dessutom vänner som bedyrar att de hjälper mig om min plan inte går i lås. Alltså tänker jag ta reda på hur det står till med isen i min mage på det enda sätt som går, genom att testa. Imorgon åker jag tidigare från Linköping och vandrar in till min hyresvärd för att i grevens tid säga upp min lägenhet. Vill det sig illa är jag bostadslös första september. Om jag inte fegar ur imorgon vill säga. Ice, ice baby.

Du är min nu

May 26th, 2010 | Fröken Tjernström

Solen skymtade i morse när du hälsade mig i grönskande vår. Nu hänger molnen tunga över slätten, men det gör inget. I ett slag stiger fru Fortuna in och baddar ömt alla sår. Du är min nu. Raska steg på bekanta gator i en välkänd dans. Sommarskor mot kullersten som ingen annan stans. Du är min nu. Andetag för andetag, av verklighet. För där jag står möts tiden. Här möter flickan som var jag kvinnan av en ofödd dag. Här flätas rymden samman i  en makramé av siden. Du är min nu. Ibland får man gå åt andra hållet för att komma dit man ska. Ibland får man göra tvärt emot för att göra som man sa. Ibland är det man strävar efter inte det som man vill ha. Ibland blir alltihop på något sätt rätt bra. Du är min nu. Och där jag står i vårens grönska, där möts tiden. Där flätas livets väv i looper, i min makramé av siden. Du är min nu.

“Nu kan du lugna mormor”

May 24th, 2010 | Fröken Tjernström

För snart fyra år sedan hoppade jag av min första utbildning. Visst, jag kallade det ett studieuppehåll, men såhär i efterhand har jag svårt att se att jag inbillade mig att det fanns någon väg tillbaka. Det var slut mellan mig och statsvetenskapen. Lite sommarjobb hade jag visserligen, men sedan famlade jag i blindo. En situation inte olik min nuvarande, en utbildning som avslutas och ett hopp ut i arbetslöshetens hav på jakt efter frälsarkransen anställning. Jag ägnade augustis första veckor åt att packa upp i min nya lägenhet och skjuta på framtiden det stundande besöket hos en potentiell arbetsgivare. Hemifrån lät min mamma meddela att mormor var orolig. Vad ska hon göra nu då? För helt tryggt kändes det väl kanske inte att näst yngsta barnbarnet bestämt sig för att vara utan försörjning i en stad 60 mil bort. Så när arbetsgivaren ringde upp och sa att de hade jobb åt mig ringde jag hem och sa att nu kan du lugna mormor, jag har jobb.

Samma tanke dök för en sekund upp i mitt huvud efter dagens samtal med chefen på min praktikplats. Jag har räknat på det hela, och om du är intresserad så skulle jag vilja att du börjar jobba för oss i höst. Det finns bara ett svar på den frågan, i alla fall för mig. Så när jag åter sitter vid min dator och slåss med en gammal annons som ska göras om passerar tanken genom mitt huvud. Nu kan jag ringa mamma och säga åt henne att hon kan lugna mormor, jag har jobb. Lika snabbt slås jag av nästa tanke. Ingen behöver längre lugna mormor.  En tanke lika trösterik som tung. Visst finns det många att dela framgången med och nog uppskattar jag dem alla. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt, men ännu har jag inte riktigt vant mig vid den dystra eftersmak som den tanken lämnar där den går fram. Ingen behöver längre lugna mormor. Trygg i förvissningen att hon inte längre oroas för mig, för oss, kan jag ändå inte låta bli att känna att triumfen bär ett stygn av saknad. Denna och många av dem som följer efter den.

Dags att samla mod

May 14th, 2010 | Fröken Tjernström

Om en vecka är det över. Så blev det bestämt. Om en vecka har jag praktiserat färdigt. Tanken var att jag skulle skriva mitt exjobb samtidig och nu inleda slutspurten. Så har det inte blivit. Istället har jag skrivit ansökningar till jobb. Med knapert resultat. Förmodligen lägger jag fram i augusti istället. Förhoppningsvis får jag ett jobb innan dess. Oavsett vilket närmar sig nu sysslolösheten.

Den kan te sig lockande när tiden är knapp och lediga dagar icke-existerande. Men just nu saknar den all dragningskraft. Jag vill inte vara ledig, jag vill känna pulsen, jag vill träffa människor, jag vill få något gjort. Så då kvarstår lösningen att be om mer praktik. Det finns nog att göra. Tillräckligt för att ha en praktikant, förmodligen inte tillräckligt för att betala henne. Frilansskribenten och inhoppande bildgurun har gett mig tummen upp. Övrigas åsikter är fortfarande höljda i dunkel.

Så i helgen får jag samla mod. Mod nog att be om ett kvartssamtal, att be om att bli granskad med lupp. Mod nog att fråga mina kollegor om jag har tillfört något, att fråga chefen om jag kan få stanna kvar. I helgen får jag fundera på en strategi. En strategi för att faktiskt få vettig feedback utan att allt blir spänt och jobbigt. En annan strategi för att fundera ut hur jag tigger mig till att få stanna kvar en stund utan att vara desperat, påträngande eller besvärande.

Om en vecka är det över. Så blev det bestämt. Om en vecka är det över. Förutsatt att jag inte gör något. Frågan är bara vilken strategi som är bäst och vart jag egentligen ställde den där burken med extra mod, för tillfällen då jag behöver ta livet i mina egna händer istället för att låta livet vara något som bara händer. Jag hoppas att den står nära kaffet.

Du är skitduktig, det vet du om va?

May 13th, 2010 | Fröken Tjernström

Klockan är strax efter nio och vi har just avslutat en tretton timmars arbetsdag och klivit ut i skymningen på Ågatan. Bakom oss sliter de sista tappra med att skicka filer till tryckeriet, men vi två utbölingar har gett oss av för den här gången. Vi är på väg mot våra respektive tåg, jag till Norrköping och han till Stockholm. När vi vandrar gatan ner säger han Du är skitduktig, det vet du om va? Du kommer inte att ha några problem med att få jobb. Jag ler, tackar och säger att det är alltid trevligt att höra. För det är det. Visst har jag hört det förr, av vänner och bekanta. Och visst känns det fel att säga, men från någon som inte känner mig, någon som har erfarenhet av det jobb jag förväntas kunna utföra inom en snar framtid väger det tyngre. Han vet skillnaden på tur och skicklighet och han anser att jag har det senare.

När jag kommer hem möts jag av en kommentar på gårdagens facebookstatus om sent arbete på redaktionen från en kollega på en tidigare praktikplats på red? Säg inte att du slösar bort din oerhörda talang på en blaska? Ord som värmer en trött och kall majkväll. Även de från någon som kunde valt att glömma mig som ännu en i raden av förvirrade praktikanter med designerdrömmar. Från någon som jobbat på den bana jag vill slå mig in på sedan jag toddlade bland lövhögarna min mamma så tålmodigt krattat ihop. På samma sätt som när en av magasinets skribenter på en surrande redaktion, på väg att byta en hög med korrekturlästa texter mot en ny att läsa, slänger åt mig ett Bra skrivet. Eller när han något senare tittar över min axel när jag ordnar produktbilder och säger Du har verkligen talang för det där.

Korta fraser av uppskattning som ger en dag lite extra skimmer. Sådant jag tänker på när jag sitter vid en skärm och sliter mitt hår. Sådant jag påminner mig själv när jag loggar in på ams.se och ser högen av sparade platsannonser till jobb jag mer eller mindre gärna vill ha. Det är inte omöjligt. Stort, skrämmande och en aning svårt, men inte omöjligt. Jag är utbildad att sälja och jag har något att sälja.

I snart tre år har jag fått höra om den stenhårda, prestigeinriktade branschen, fått se vad den presterar och fått veta vad den förväntar sig av mig. Den har byggts upp framför mig som ett massivt monster som jag antingen kan tämja eller slukas av. Det är därför jag samlar åt mig av deras beröm. Det är därför jag suger länge, väl och ljudligt på de små karamellerna. Det är därför som deras ord väger lite extra tungt. De är branschen och de har sagt att jag är välkommen. De kastar åt mig smulor och jag glufsar i mig dem som vore de tårtor, goda nog åt ett kungabröllop. Jag samlar på dem i tacksamhet och i hopp om att en dag skrapat ihop en hög stor nog att fylla mig med modet som behövs för att se monstret branschen i ögonen och säga Jag är skitduktig, du vet om det va?