Fröken Tjernström

Archive for August, 2010

• January 2012|
• November 2011|
• October 2011|
• July 2011|
• April 2011|
• March 2011|
• January 2011|
• December 2010|
• November 2010|
• October 2010|
• September 2010|
• August 2010|
• July 2010|
• June 2010|
• May 2010|
• April 2010|
• March 2010|
• February 2010|
• January 2010|
• December 2009|
• November 2009|
• October 2009|
• September 2009|
• August 2009|
• July 2009|
• June 2009|
• May 2009|
• April 2009|
• March 2009|
• February 2009|
• January 2009|
• December 2008|

Som en fiskbulle

August 27th, 2010 | Fröken Tjernström

Nu gör jag det igen. Följer fiskbullen som hoppar ur dillsåsen. Nu flyttar jag. Riktigt om jag tröttnat på dillsåsen vet jag inte. Kanske snarare tvärt om, att den först nu börjat kännas bekväm nog att vara värd att stanna i. Men faktum kvarstår, hummersåsen har något som dillsåsen saknar. Eller så är det bara som jag inbillar mig. Kanske är det de kommande dagarnas internetlöshet som gör mig förvirrad. Förmodligen är det bara så att Norrköping har saker som jag kommer att sakna, för även om Linköping känts som min stad hela tiden vantrivdes jag aldrig staden jag nu tänker lämna. Lika fullt bär det av imorgon. Tätorten på slätten, här kommer jag.

För den som inte förstår fiskbullereferenserna handlar det om en gammal reklam för adressändring där två fiskbullar hoppade från en burk dillsås till en med hummersås. Tyvärr har jag dock inte hittat någon video på den, så ni får helt enkelt lita på mig. Om ni törs.

På önskelistan

August 22nd, 2010 | Fröken Tjernström

Någonstans på vägen händer det. Födelsedagspresenter och julklappar blir först allt dyrare och sedan allt svårare att köpa. Vi går från att önska oss den barbiedockan och den tröjan men framförallt den boken till att vilja ha mobiltelefoner, datorer och köksassistenter. Slutligen hamnar vi i den fas av livet då vi förvisso gärna tar emot ljusstakar och kuddar som piffar upp vårt hem eller kanske ett par nya träningsskor, prylar som förgyller vår vardag helt enkelt. I det läget har vi dock oftast också nått det stadiet att det är lättare att låta oss själva plocka ut de saker vi vill ha, så att de matchar vår vardag och våra krav. Allt som oftast resulterar det hela i ett utbytande av presentkort, eller att vi får exakt det vi tidigare pekat ut i en affär.

Just där befinner jag mig nu. Frågan; Vad vill du ha när du fyller år? besvaras oftast med ett Vet inte, eller någon form av nyttopryl. Så när det stod klart att jag inte bara fått mig en lägenhet utan också en med en hyggligt stor balkong i söderläge sa jag till min mamma under ett telefonsamtal att; Jag vill ha balkongtrall i födelsedagspresent! När jag lagt på kunde jag också konstatera att jämte trallen på önskelistan stod en ny stekpanna. Det må vara att jag har en teflonpanna, men bäst före-datum är helt klart passerat när hälften av middagen envist sitter fast i botten av stekpannan vid varje måltid.

Några dagar senare slog det mig. När hände det här? När slutade jag att önska mig saker för nöjes skull och började tråna efter nyttoprylar? (Visst händer det att jag suktar efter teknikprylar också, men allt som oftast handlar även det om att underlätta antingen min vardag eller mitt yrkesutövande. ) Hur hamnade en stekpanna högst upp på min önskelista? Så sent som för tio år sedan önskade jag mig ju … Där stannade jag upp. För tio år sedan önskade jag mig också saker till mitt hem. Förvisso ett hem jag inte ännu hade, men lika fullt saker till ett hem. Födelsedagar och jular ville jag ha saker som skulle vara bra att ha den dag jag flyttade hemifrån. Visserligen både fick och önskade jag mig nog annat också. Men faktum kvarstår, jag hade blivit lika glad för en stekpanna för tio år sedan som idag.

Riktigt vad jag skulle göra med den insikten visste jag inte. Var jag en fullständigt tossig tonåring eller sviker mig minnet fullständigt? Så slog det mig. Det är det som kallas att vara sig själv. För även om vi alla förändras på vägen genom livet bär vi också med oss en liten del som är mer eller mindre konstant. Vissa ränder går inte ur och jag är en sucker för prylar och heminredning. Det är så vi tar oss igenom livet, vi förändras, men kastar inte allt över bord vid varje vägkrök. Och någonstans där inne lyckas också de flesta av oss bygga upp en trygghet, en självkännedom. Jag var femtonåringen som blev gladare för en brödrost än jag blivit för en mobiltelefon. Drygt tio år senare har jag fortfarande inga problem att relatera till den känslan. Nu är jag tjugosexåringen som vill ha en stekpanna. För en stekpanna är bra att ha, precis som en brödrost.

Dagens ord

August 3rd, 2010 | Fröken Tjernström

Dagens ord är tokblödning. Jag antar att det är det närmaste man kommer att känna sig som femton år igen när man snart ska fylla tjugosex. Jag uppskattade det inte.

Förlåt mig, men jag tror att jag råkar vara en del av den heteronormativa massan

August 1st, 2010 | Fröken Tjernström

Inte så att tänker på fluffiga kaninungar och färgglada ballonger för att kunna hålla god min när folk pratar om HBT-frågor och queerteori. Inte heller rynkar jag på näsan åt samkönade förhållanden eller tvättar händerna extra noga om jag råkar hälsa på en bög. Likafullt har jag förhoppningen att möta en man som jag, i ett monogamt förhållande, kan dela mitt liv med. Kanske avla några barn och med lite tur och en massa slit få uppfostra dessa i den ack så Svenssonaktiga kärnfamiljen, utan delade högtider och varannan veckas boende. Det är min önskan, vad livet har tänkt att servera mig återstår att se. Mer spännande än så är jag inte.

För en tid sedan talade en bekant om denna tanke som omodern. Önskan att bygga ett bo, slå sig ner med någon och bilda familj. Istället berättade hon om hur hon och hennes vänner närde en förhoppning om att deras vilja att leva i ett homosexuellt kollektiv skulle vara accepterad. Den kändes visst mer modern. Där jag satt kunde jag inte se något fel i hennes önskan. Jag är ingen expert i barnpsykologi, men jag kan inte hitta en anledning till varför en grupp homosexuella män och kvinnor inte skulle ha samma förutsättningar att ge eventuella barn kärlek och trygghet som jag och en framtida partner skulle ha. Förmågan att lära sina barn de värderingar som krävs för att fungera och må bra i ett samhälle, så som respekt för sina medmänniskor, är ju trotts allt individbaserad och har inte ett skit med sexuell läggning att göra. Så visst tror jag att ett välfungerande homosexuellt kollektiv skulle kunna utgöra ett lika bra hem som en välfungerande heterosexuell tvåsamhet. Ändå kunde jag inte helhjärtat hylla hennes önskan. Inte för att jag inte ville, utan för att hon just avfärdat min.

I debatten om var och ens rätt till sin egen sexualitet är det heteronormativa boven i dramat. Så långt är allt ganska väl. Jag kan se hur tanken att det monogama, heterosexuella förhållandet (gärna ett äktenskap med 1,6 barn) är normen skapar problem, förtryck och fördomar. Det är min övertygelse att vi alla har rätt att må bra, att känna oss så tillfreds vi kan med vår sexualitet och våra liv. Kanske rent utav kalla oss lyckliga. Jag försvarar gladeligen både vänners och främlingars rätt att ha en annan sexuell läggning än min. Andra har slagits för de rättigheter jag kan åtnjuta och förhoppningsvis kommer mina medmänniskor att slåss för mina rättigheter om så skulle behövas. I alla fall några av dem. För då och då möter jag människor som talar om för mig att mitt sätt att leva mitt liv är trångsynt, att jag gör mina val inte på grund utav att det får mig att må bra utan på grund utav att samhället har lärt mig att det är så jag vill vara. De vill att jag ska acceptera att de inte vill leva Svenssonliv, men kan inte förlikas med att jag vill det.

Där skjuter de sig själva i foten. Lika lite som de vill höra att deras läggning är onormal vill jag höra att jag saknar egen vilja, att jag är en förtryckt nickedocka. Visst är det sannolikt att jag är en produkt av min samtid, men det är vi väl alla på ett eller annat sätt? Så sluta peka på mig med stora anklagelsefingret, det leder ingenstans. Bara för att jag passar in i en norm betyder det inte att jag vill kämpa för dess överlevnad. Däremot vill jag, precis som de flesta andra, inte pressas in i ett fack där jag inte hör hemma. Precis som i andra fall av diskriminering handlar det inte om att hämnas utan om att jämställa. Att sluta se vi och dem och börja se individer.

Jag är heterosexuell, snart 26 år och överlag nöjd med mitt liv och de val jag har gjort. Sannolikheten att jag kommer vakna upp som homosexuell imorgon är tämligen liten. Accepterar du mig sådan accepterar jag dig sådan du är. Om vi sedan inte blir vänner beror det med största säkerhet inte på sexuella preferenser.

Förlåt mig, men jag verkar passa rätt bra in i den heterosexuella normen. Jag bestämde inte att sociala regler och lagar skulle utformas efter den och jag ser heller ingen anledning till att så ska ske. Så sluta använd det som ett skällsord och tala om för mig hur vi rättar till saker och ting.

(Ja, jag vet, förmodligen har jag använt en rad felaktiga formuleringar och uttryck som visar att jag tillhör någon slags normgivande massa. Kanske är jag inte tillräckligt insatt. Jag ville bara uttrycka en tanke. Nämligen att jag inte kan tvingas att acceptera någon för vad de är om de inte accepterar mig för vad jag är. Och jag vet, de allra flesta gör det, accepterar alltså. Bara ett litet utspel om en minoritet av en minoritet som på något sätt dröjer sig kvar i medvetandet.)