Fröken Tjernström

Archive for September, 2010

• January 2012|
• November 2011|
• October 2011|
• July 2011|
• April 2011|
• March 2011|
• January 2011|
• December 2010|
• November 2010|
• October 2010|
• September 2010|
• August 2010|
• July 2010|
• June 2010|
• May 2010|
• April 2010|
• March 2010|
• February 2010|
• January 2010|
• December 2009|
• November 2009|
• October 2009|
• September 2009|
• August 2009|
• July 2009|
• June 2009|
• May 2009|
• April 2009|
• March 2009|
• February 2009|
• January 2009|
• December 2008|

Under samma måne

September 23rd, 2010 | Fröken Tjernström

Jag sitter på balkongen och hör stadens brus. Jag, klappstolen Jeff och en kopp te i Linköpingsnatten. Mellan trädens grenar kan jag ana månen bakom molnen. Och någonstans där bortom träden finns du. Ikväll är vi under samma måne. Om du lyssnar riktigt noga kan vi höra samma brus. Fast det tror jag inte att du gör. Lyssnar på staden. Du tänker nog på annat, sådant som jag inte tänker på.

Vinden susar stilla. Som en bakgrundsmelodi till bussarna och bilarna och cyklarna. Jag är kall, fast varm och där nere på vägen går en man. En man med rollator. Han tar raska, korta steg och lyfter fötterna högt, så att han inte ska snubbla på något av det hans åldrade ögon inte kan se. Bakom trädet går månen i moln för en stund och jag tänker att en gång har han kanske vandrat lika självsäkert som jag gör ibland längst stadens gator.

Jag ser ljuset från bussar som är på väg någonstans dit jag inte ska. Jag hör suset i träden och en liten, lätt vind letar sig in till mig. Talar om för mig att jag lever, innan den rusar vidare i natten. Om en sekund kan den vara hos dig. Lyssnar du så hör du hur den sjunger stadens sång. Fast det tror jag inte att du gör. Lyssnar på vinden. Du tänker nog på annat, sådant som jag inte tänker på.

För staden är inte din vän, så som den har varit min. Du känner inte dess dofter eller sjunger dess sång. Du bara är här. Precis som jag, fast tvärtom. För där jag sitter i höstkvällens tomhet kan jag inte låta bli att undra om ditt hår lockar sig i nacken just nu, sådär som det gör precis innan du ledsnar och klipper det lite kortare än vad jag tycker om. Någonstans bortom träden är du under samma måne som jag ikväll. Men det är inte något du tänker på, du tänker nog på annat. Det är bara så.

Hösteld

September 22nd, 2010 | Fröken Tjernström

Kvällen är stilla och i kökets halvmörker når mig frågan. Vad brinner du för? Ett försök att närma sig. Uppenbart utan att vara klichéartat, men med den uttröttades brist på entusiasm finner jag snarare en lust att skärskåda mig själv än att besvara inviten. Vad brinner jag för? Jag lyfter blicken från skärmen, låter den vandra ut genom köksfönstret. Över industrier, över köplador, som Kallentoft brukar kalla dem. Någonstans bortanför klossformade byggnader smyckade med neonskyltar vilar Roxen, slumrar Vreta kloster och Bergs slussar. Men dem ser jag inte i mörkret. Bara neonskyltarna vittnar om liv. Passion tycks inte finnas på kartan. Inga eldar finns att skåda i den stilla susande kvällen. Dämpade ljud utanför, ljuden från utkanten av en stad. Men ingen eld. Någonstans finns viskningar om drömmar, om saker som väcker mina lustar, ja om passioner. Men när jag griper efter dem, med en passiv tröghet i rörelsen, glider de undan som dimmor. Just nu får det vara så. Just nu kan jag krypa upp i min soffa med en bok och glömma att tiden som förflyter inte blir bränsle till mina eldar utan hål i min kalender. Just nu får dagarna passera stilla, vaja som rön för vinden. Tiden får gå som om den aldrig skulle bli en bristvara. Det är okej. Idag brinner inget. En dag ska jag åter vara brinnande, gnistrande, sprakande. Men inte idag. Idag finns ingen plats för passioner. Istället låter jag dem falla. Tillsammans med frågan. De singlar till marken. Dansar tillsammans och glöder ikapp med höstlöven. Små falnande passionspotential som landar i gräset en sen höstkväll. Det kommer en tid för sprakande hösteldar. Kanske besvarar jag frågan då. Men just ikväll får min tystnad tala.

Det är några saker jag vill prata om

September 21st, 2010 | Fröken Tjernström

Trots världsläget och den rådande parlamentariska röran i mitt hemland handlar det inte om politik. Istället handlar det om hockey. Till att börja med Timrå IKs passningsspel. Var tog det vägen? Var det någon som snodde det eller glömde de helt enkelt att packa ner det innan de lämnade klyktattarnas hemvist? Hur som helst återbringa det omedelbart, dagens andra period var förskräcklig! (Detta är inte en önskan, det är en order!)

Sedan var det det här med de små juniorspelarna som mitt under perioderna kommer in och skottar bort isavskav från isen runt målen och spelarbåsen. Vem kom på den idén? Är det verkligen coolt eller blir de stackarna totalmobbade när de kommer till skolan imorgon? Dessutom är jag lite nyfiken på: är det en piska eller en morot? De sex lirare som skottade planen idag, är det de bästa eller de sämsta i sitt lag? Och vad får de för det? För det är ju inte direkt den berusande sortens snö de får hantera.

Tillslut. Det här med att LHC har en spelare som heter Petterström i efternamn. Kan vi prata om det? Är det okej? Är det ens ett namn? Om man ändå ska ta ett namn kan man väl ha lite mer fantasi än att byta ut son i ett av Sveriges vanligaste son-namn mot ström. Rätta mig gärna om jag har fel. Jag är mest förbryllad. Får man gå omkring och heta Petterström bara sådär?

Så var det den där lilla detaljen med demokrati igen

September 20th, 2010 | Fröken Tjernström

Det finns massvis att säga. Om Socialdemokraterna, om Mona, om Fredrik, om Kristdemokraterna, om Ohly, om väljarna, om valrörelsen och om Miljöpartiet. Men jag låter bli. För stunden. Däremot var det fortfarande den här lilla detaljen om demokratin.

Jag säger det igen, bara för säkerhets skull, jag är INTE Sverigedemokrat. Jag kan faktiskt tänka mig en hel del tortyr jag hellre skulle stå ut med än att konvertera till SD. Detsamma gäller i och för sig också M, men det är en annan diskussion.

Ingen lär nu ha missat att SD kommer att få mandat i vår nästa riksdag. En hel hoper verkade dock bli förvånade över det igår. Själv var jag väl snarare besviken än förvånad. Ett antal opinionsundersökningar hade ju ändå visat åt det hållet. Och även om hoppet, i detta fall det om mänskligheten, är det sista som överger människan, så uppstår inte opinionsundersökningar ur slumpgeneratorer. Förvånad eller inte måste vi dock se upp med vad vi gör. Självklart är många besvikna, så även jag, på att leva i en tid och i ett land då nästan sex procent av befolkningen vill ha in ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Men vi måste försvara den demokrati vi anser att de besudlar med demokratiska medel. Det gör vi inte i alla lägen idag.

Vi kan inte häckla och håna. Sluta bete er som mobbare. Ni spelar deras spel. Vi är dömda att förlora på det viset. Vi slår undan fötterna på oss själva. För att snacka sportslang; vi måste hitta vårt spel. Det är så man vinner, genom att vara sig själva och spela sitt eget spel. Det är det spel vi kan och det är så vi får motståndare på fall. Visst är det lite roligt att göra sig lustig över. Ibland direkt inbjudande. Visst får vissa bilder, sekvenser och uttalanden mig att vilja skratta. Inte för att det är roligt utan för att det är korkat. Och visst ska de ha sin släng av sleven, precis som resten av alla dem som kommer med korkade uttalanden. Men vi kan inte bara bemöta dem så. Vi måste ta debatten. För det var under just en sådan som Gudrun Schyman konstaterade att herr Åkesson var så korkad att det inte ens var roligt att debattera med honom. Dra ut dessa nattväsen ur sina hålor, håll upp dem i solen och visa vad de är. Stå inte utanför hålan och rita nidbilder och skratta. Att häckla någon har aldrig ändrat en åsikt. Vi får ingen att byta sida genom att tala om för dem att de är dumma. Varför skulle någon gå över från en sida där de blir väl mottagna till en bunt mobbare som säger att de är korkade? Jag skulle inte göra det och jag har full respekt för att andra gör samma val.

På samma sätt som den åsiktsfrihet vi åtnjuter tillåter SD att finnas, uttrycka sig och ställa upp i val så tillåter den oss övriga cirka 94 procent att säga ifrån. Många har också gjort det idag. Heja er! Tyvärr hade jag inte möjlighet att ansluta mig. Kom bara ihåg vad det är ni protesterar emot. Det är främlingsfientlighet och trångsynthet inte SD. Inte partiet som sådant, ett demokratiskt fenomen med odemokratiska åsikter. Ingen demonstrerar mot M. Däremot mot deras åsikter. Skillnaden kan tyckas hårfin, men ack så viktig.

Vi balanserar på en slak lina. Aftonbladet går ut med kampanjen Vi gillar olika. En skitbra tanke. Men mediernas uppgift, även om det kan verka långt borta när det gäller Aftonbladet, är att objektivt granska samhället och statsmakten. Att gå ut och uppmana folk att inte rösta på ett parti, oavsett vilket, på sin förstasida är ett övertramp. Balansen är krånglig och vi ramlar och slår oss gång på gång. Jag har säkert gjort det tio gånger själv bara idag.

Vi ska ta kampen. Tveklöst. Men mycket av det som sker nu är att göra det rakt motsatta. Det är fint att se att det finns så många som vill säga ifrån. Just därför ska vi se till att våra ansträngningar inte gör SD till martyrer. De är extremt duktiga på att vända våra handlingar till påhopp. Vi ska inte underlätta för dem att göra det. Det vi gör när vi säger ifrån ska inte på något sätt få bli bortslösat genom att istället tjäna SDs syften.Vi måste hålla oss innanför gränserna. Lika lite som en Socialdemokrat kan köpa Toblerone med statens kreditkort, lika lite som en kulturminister kan skippa att betala TV-licens, lika lite kan vi bemöta SD med annat än demokratiska metoder.

Det är svårt. Så otroligt svårt. Speciellt med den ilska som bubblar i många av oss. Bara genom att läsa det jag själv nyss har skrivit hittar jag fel. Jag använder mig genomgående av vi och dem. Delar in oss i vi och SD. En retorik som annars ofta tillhör just främlingsfientliga rörelser. Något som ofta anses vara grunden till sådana åsikter, oförmågan att se oss alla som människor och inget annat. Lika fullt kan min trötta hjärna inte komma på något bättre sätt att formulera sig på. Fällorna är många och ibland är det nästan för lätt att ställa sig och skratta åt eländet. Logiken brister på så många plan att det blir tragikomiskt. Men istället för att skratta låt oss ge alla SDare varsin pensel. Öppna så munnen och bemöt dem med demokrati och logik. Sedan är det bara att luta sig tillbaka och beskåda hur de målar in sig i varsitt hörn. För det är trots allt det de gör, målar in sig själva i hörn så fort de stöter på rationella argument och logiskt tänkande och kännande människor.

Så låt oss fortsätta vara allt det vi är så bra på att vara. Låt oss bemöta dem med vårt spel. Följa demokratins regelbok. Då kommer de tillslut att hamna i utvisningsbåset.

Det där med demokrati

September 18th, 2010 | Fröken Tjernström

För sådär en vecka sedan blev en av Sverigedemokraternas kommunfullmäktigeledamöter någonstans i Skåne utsatt för ett överfall Inglorious Basterds-style. Han fick med andra ord ett hakkors inristat i pannan. Om jag inte minns helt fel skedde det hela dessutom i hans hem.

Under veckan som gick ägnade sig en större folkmassa åt att störa ut ett av Sverigedemokraternas torgmöten på Sergels torg. Med vuvuzelor och megafoner såg de till att herr Åkessons ord inte hördes. Efteråt ställde sig Ohly kritisk till detta handlande. Om man inte respekterar andras rätt att hålla möten blir det svårt för andra att respektera vår egen rätt att göra det. Sa han till DN.

Innan jag säger något mer är det väl säkrast att jag förtydligar en sak. I mina ögon är Sverigedemokraterna en skamfläck på vårt samhälle, politikfamiljens svarta får, en indikator på att något gått snett och en organisation byggd på en tanke som borde sakna existensberättigande. Med det sagt tänker jag inte bejubla någon av ovanstående handlingar. De är, lika mycket som Sverigedemokraterna själva, ett hot mot demokratin. Vi har ingen som helst rätt att bruka våld på någon som är av en annan åsikt. Även om den åsikten är det dummaste vi hört i hela våra liv. Att godkänna ett sådant beteende är att säga att det är okej att vem som helst som är av en annan åsikt än jag själv, politiskt eller i andra fall, får tränga sig in i mitt hem och banka skiten ur mig. Att skylla på att nazistiska organisationer, för just en sådan sades den misshandlade Sverigedemokraten tydligen varit med i, också brukar våld håller heller inte. Jag gissar på att jag inte behöver gå in på anledningarna, men säger ändå att möta våld med våld löser inget. Man kan inte slå ihjäl en idé, en ideologi. Det enda vi kan möta dem med är ord. Vi kan gå i debatt, vi kan informera och vi kan vädja till människors sunda förnuft och förmåga att tänka logiskt. Annat kan vi inte göra utan att för varje slag också bruka våld på vår högt älskade demokrati. Det må vara veka vapen att slåss med. Men sådan är verkligheten. Vi får vifta allt vad vi kan med våra plastsvärd och våra trubbiga lansar. Kanske är fighten ojämn, men i den stund vi tar till våld har vi också gett upp det vi säger oss kämpa för och övergått till att kämpa för kämpandets och ursinnets egen skull.

Att störa ett torgmöte då? Det ter sig ju harmlöst. Kanske det. Men mötesrätten är en av de viktigare rättigheter vi har här i landet. Stora förändringar och mäktiga organisationer uppstår inte från regnbågar och blomsterpollen. De börjar som små grupper som sprider sitt budskap, bland annat på gator och torg. Vi kan, som Ohly påpekar, inte förstöra någons möte och sedan vänta oss att de inte gör detsamma mot oss bara för att våra idéer är, enligt oss, vettiga. Att protestera mot mötet, att ordna ett motmöte, visst. Men att beröva någon en av de mest grundläggande rättigheter vårt system hyser är inte okej. Åter igen, att argumentera emot kan vi göra, men att sätta en munkavle på löser inget. Vi tillför bränsle till den eld vi vill kväva och underskattar helt den förorättades bubblande vrede. Och åter igen, vi kan inte bekämpa en antidemokratisk kraft mer odemokratiska medel. Det förstör syftet som sådant. Att förneka organisationer vi ogillar att hålla möten är ett styrmedel som tillhör diktaturer. I den stund mötesinnehållet däremot börjar bryta mot lagar om hets mot folkgrupp däremot så är ju en anmälan inte annat än på sin plats.

Vad jag egentligen vill ha sagt är bara det att visst ska vi bemöta och bekämpa icke-demokratiska, hatiska och förstörande ideologier och organisationer. Men vi får inte glömma att ska det göras måste det göras med demokratiska medel. I vår iver att vinna får vi inte ta till de vapen som gör att vi bekämpar just dem vi bekämpar. För i samma stund som vi gör det urholkas alla våra argument och kampen går förlorad. Demokratins spelregler gäller för alla, alltid, inte för några, ibland och på godtycklig basis. Det är så den fungerar och det är därför den fungerar.

P.s Läste just något om att rättsläkaren misstänker att den misshandlade Sverigedemokraten har skurit sig själv. Är så fallet kan man ju lätt misstänka att han, precis som jag, såg Inglorius Basterds på Canal+ helgen innan och fick en lysande idé. Skulle så vara fallet torde han ju förlora en hel hög med röster rätt omgående, för vem känner förtroende för någon som så desperat vill bli utsatt för ett brott att han ristar in ett hakkors i pannan på sig själv.

Vad ska jag göra med den här då?

September 17th, 2010 | Fröken Tjernström

Idag kom den. Redan tidigare har jag sett folk twittra om den och fått en eller annan glimt av en Facebookstatus som nämnt den. I mitt fall kom den som en ihopvikt A4 med idioti. Sverigedemokraternas reklamutskick. Reaktionerna har varit blandade. Vissa har talat om att skicka den åter till avsändare, andra har drivit med hur budskapet formulerats och några få har uttryckt gillande. Obemärkt har den i vart fall inte passerat.

Själv gjorde jag den vanliga postsorteringen. Böjde mig ner för att studera vad som landat på min hallmatta medan jag varit upptagen med att förtjäna mitt uppehälle. När jag konstaterat att högen innehöll två brev jag ville läsa och någon slags främlingsfientlig förorening lät jag A4 papperet med den blå blomman falla till golvet. Precis som annan oönskad post landade den i en liten hög med sand som tycks ha följt med mina skor in i lägenheten. Allt medan jag ägnade mig åt att ta av mig ytterkläder och undersöka den intelligenta posten närmre.

Var sak har sin tid brukar det ju heta, och slutligen kom den tid då puckopapperet pockade på uppmärksamhet. För i ärlighetens namn kunde jag ju inte låta det ligga kvar där och förfula min hall. Alltså böjde jag mig ner och undersökte försändelsen närmare. Konstaterade att vem som än utformat det i alla fall har någon form av marknadsföringserfarenhet i bagaget. Budskapet var som vanligt allt annat än otydligt. Inte heller var det önskat. Detta väckte ganska snart frågan vad jag skulle göra med det irriterande papperet. Självklart kan jag slänga det, som de flesta normalt funtade människor. Men det här är den typen av saker som väcker en slumrande och ack så liten revolutionslusta i mig. Min initiala tanke var att använda skiten till att just torka skit med. Dock tog det inte många sekunder att konstatera att papperet som använts var på tok för tjockt och hårt för att använda mot de bakre regionerna. Det kändes lite onödigt att låta Sverigedemokraterna orsaka mer lidande än vad de redan gör. Sedan dess har frågan stillsamt gnagt i mitt bakhuvud. Hur ska jag egentligen göra mig av med papperet? I vanliga fall har jag gott om lika kreativa som underliga idéer, men idag står det stilla. De enda två idéer jag har är att slänga eller att bränna. Men ingen av dem erbjuder den tillfredsställelse jag söker. Lite hjälp skulle alltså vara på sin plats. Hur gör man egentligen, på bästa sätt, sig av med sådant skräp som just nu besudlar mitt hem?

Sjung ut

September 15th, 2010 | Fröken Tjernström

Visst, det har inte varit någon rafflande valrörelse. Istället för heta potatisar och vassa debatter har det kommit att handla om bröstpumpar och Tobleronepikar. Potentialet har funnits, men ingen tycks ha hittat den där spetsen som behövts. Mest av allt har det hela känts utdraget. Kvällspressens rubriker har nått smärtsamt dåliga och bitvis helt osakliga nivåer och till slut har hela grejen ungefär samma effekt som IKEAs genidrag att smälla upp julskyltningen i slutet av oktober. När målet väl är nått har spänningen redan klingat av och man längtar mest tills dagen efter då livet kan återgå till det normala igen.

Lika fullt ska du fan rösta! Idag, imorgon eller på söndag. Jag skiter i vilket, bara du gör det. Det finns absolut inga ursäkter till att inte göra det, men hundra anledningar till att göra det. Välj en, välj två, och kila sedan iväg till en vallokal. Till skillnad mot gårdagens inlägg om saker man inte behöver göra bara för att man kan är detta ett utmärkt exempel på saker man behöver göra bara för att man kan. Det är argument nog i sig. Människor har kämpat för att få rösta. Deras kamp har skapat din möjlighet. Runt om i världen kämpar människor fortfarande för att få rösta. Var tacksam!

Kanske är just det ett slitet argument. Det gör det inte mindre sant. Och framförallt är det något vi inte får glömma bort. Kanske är jag prillig, men jag blir glad av att ha möjligheten. Jag kan lägga min röst, hur galen den än må vara. Det är stort.

Räcker det inte som argument? Gör din röst ingen skillnad? Fel, fel, fel, feeel! Du vet själv att det inte håller. Se på Piratpartiet i EU-valet. Deras framgång berodde på att deras anhängare inte resonerade just så. I detta val riskerar vi att Sverigedemokraternas resultat beror på samma sak. Händer det kommer jag att hålla dig som inte går och röstar ansvarig.

Jag vet, det är en djungel. Trösta dig dock med att de allra flesta av oss inte håller med något parti till hundra procent. Men att ta sig tiden att i alla fall hitta ett parti som du kan hålla med till åttio procent är inte mycket begärt. Utgå från en valbarometer så borde du inte ha mer än tre partier kvar att undersöka. Det är gjort medan tvätten blir klar. Kom sedan också ihåg att ett parti består av fler än en person. Mona är kanske den främsta socialdemokraten, men inte den enda. Det är inte Fredrik som styr Sverige, men han får bo i den coola våningen om han vill.

Till sist: Den som inte röstar får heller inte komma och gnälla efteråt. Hårt men sant. Så räcker inte argumentet att det är ditt förbannade ansvar i egenskap av myndig och, förhoppningsvis, vuxen människa, lika mycket som att betala räkningarna, kan du ju alltid komma ihåg det. Lämnar man inte sin lapp i det lilla kuvertet har man försuttit sin rätt att gnälla på de makthavare vi får fram till 2014. Jag vet att du är svensk och älskar att gnälla. Alltså borde det räcka.

Själv ska jag, med en viss besvikelse, göra min medborgerliga plikt i dagarna. Flytten har försett mig med ett valdistrikt i en annan stad än den jag lever i och med tanke på att pendeltrafiken just nu är ett mindre projekt väljer jag att förtidsrösta. Ännu en fenomenal möjlighet som ska tas till vara. Kanske är det inte samma grej som att rösta på valdagen. Det återstår att se. Men det är nära nog för mig. Dessutom kommer inget hindra mig från att spana in valvakan. Vem gör mig sällskap?

Du är välkommen att tänka själv

September 14th, 2010 | Fröken Tjernström

Härom kvällen lät jag SVT Play hålla mig sällskap medan jag lagade maten. Någonstans halvvägs genom Rapport börjar de prata med en man, vars namn säkerligen var fingerat så vi skiter i det, som blivit beroende av receptbelagda läkemedel. Företeelsen i sig är ju knappast en nyhet. Däremot var det en nyhet att många nu beställer läkemedel från mindre pålitliga apotek på internet. Jag är inte säker på om det var det faktum att internet, eller möjligen avmonopoliseringen (är det ens ett ord?) av apoteken, underlättar denna form av missbruk som var nyheten. Men när kvällens stjärna kläcker ur sig Det kändes som att det här kan jag ju ändå få utskrivet, så det kan ju inte vara någon fara och sedan berättar om hur de smärtstillande läkemedlen förstört hans liv, då höll jag på att tappa middagen i golvet.

Hur sorgligt korkade har människor blivit? Nyckelorden här är att få utskrivet. Läkemedlen är receptbelagda, av en anledning. Du måste gå till en läkare för att få dem, av en anledning. Det handlar inte om en arbetsmarknadsåtgärd att du måste uppsöka en vårdinrättning för att få medicin. Det handlar om din hälsa och säkerhet.

Folk beklagar sig över att internet ökar möjligheterna att utföra illegala eller bara oönskade handlingar. Men när stannar vi upp och funderar ett slag? Bara för att vi kan göra det betyder det inte att vi ska. Har du inte ett recept på smärtstillande läkemedel bör du inte beställa hem en last av ett okänt preparat. Lika lite som du bör manövrera en hjullastare om du saknar körkort för en, eller installera nya elstammar om du inte är elektriker. Det spelar ingen roll om du kollat på en video på Youtube som förklarar hur du gör innan. Använd den där äggnudeln som ligger och sover mellan öronen på dig!

Visst är det tragiskt att mannen i fråga bränt alla broar och förlorat större delen av det han ansåg var hans liv. Han förklarar att han inte kommer från en missbrukarfamilj och inte kände till några sätt att skaffa droger. För honom var internet inkörsporten. Tullverket beklagar sig över att de inte har någon rätt att stoppa alla läkemedel som kommer in postvägen till Sverige från EU. Men ingen stannar upp en stund och frågar sig om problemet inte ligger någon annanstans. Att folk tycks sakna förmåga till kritiskt tänkande till exempel.

Bara för att möjligheten finns att göra något behöver vi inte göra det. Det är en grundläggande del i att vara människa. Vi kan bemästra de allra flesta av våra drifter. Att köpa receptbelagda läkemedel, som vi inte ens har recept för, på internet kan knappast räknas som en drift, i alla fall inte i ett initialt skede. Därför kan jag inte känna att jag tycker synd om honom, inte för att han måste ta konsekvenserna av sitt handlande i alla fall. Han behövde köpa de där läkemedlen lika mycket som jag behöver hugga en kniv i låret just nu. Inte alls med andra ord. Och skulle jag ändå göra det måste jag, precis som han, efteråt både stå för konsekvenserna av mitt handlande och handlingen i sig. Så enkelt är det.

Vi behöver inte lagstifta om att vi inte får stoppa i oss receptbelagda preparat på eget bevåg. Vi behöver börja tänka själva. Vi kan inte lägga över ansvaret för våra liv och vår hälsa på någon annan hela tiden. Vi är ansvariga. Om jag springer rakt ut i vägen utan att se mig för är det mitt eget fel om jag blir påkörd. Överlever jag har jag ingen rätt att sitta i Rapport och gnälla. Det är inte internets fel, det är ditt eget! Är du 20 år gammal, frisk och normalbegåvad är det dags att du kommer på det.

Visst anser jag att samhället ska skydda sina invånare. Att staten har ett ansvar gentemot oss. Men vi kan inte gömma oss bakom det i ett försök att vara barn hela livet. Ditt liv är, när det kommer till kritan, ditt ansvar. Våga ta hand om det, våga tänka efter, våga ta konsekvenserna av dina handlingar. Det välkomnas!

Tvärt emot förståndet

September 10th, 2010 | Fröken Tjernström

Ibland smyger sig lusten på. Lusten att höra om erbjudandet kvarstår. Speciellt nu när det inte är långt borta. Även fast jag vet att det bara skulle sluta med att jag inser det jag redan vet. Även fast jag gjort det förr och kommit till samma slutsats. Men ibland smyger sig lusten på och viskar om att saker ju kan förändras. Inte för att jag egentligen tror det utan mest för att det kanske skulle vara en enkel lösning. Om det nu varit en lösning, vilket det inte är. Det är bara lusten som smyger sig på från mörka vrår och ensamma kuddhögar.

Den tassar tyst och viskar försiktigt så att jag till sist får lust att dunka huvudet i väggen. Kanske är det ett mänskligt behov, en drift, en önskan. Kanske är jag mer än lovligt skruvad. Men jag kan inte hindra att den smyger sig på. Lusten. Lusten att höra om dörren fortfarande är öppen. Dörren till rummet dit jag inte borde gå. Kanske är det för att jag vet att jag inte borde, men lika fullt kan. Den kittlande makten.

Den viskar tyst sitt förslag och någonstans från djupet får jag locka fram övertygelsen och argumenten. Visst kan jag höra efter, men det kommer bara sluta med att jag åter igen beter mig som hon jag inte vill bete mig som. Jag kan bättre än så. Men visst vore det en enkel lösning på ett knappt existerande problem. Om den bara inte gick tvärt emot allt förnuft och all stolthet jag har.

Lösryckta tankar om ordning, reda och absolut ingenting

September 6th, 2010 | Fröken Tjernström

Sitter i köket och äter. Tro det eller ej. Kan ju bero på att min vän har min soffa som säng den här veckan. Så har jag inte hittat någon lampa till vardagsrummet heller. Det är dessutom mer ordning i köket än i något av de andra rummen i lägenheten. Sitter jag här slipper jag se alla kartonger. Alltså sitter jag i köket och äter. Äter fisksoppa. Egentligen är den roligare att göra än att äta. Inte för att den inte är god, utan för att det är rätt jobbigt att äta soppa. Man öser och öser men det tar aldrig slut. Eller, nu har det tagit slut. Men ändå.

Har på något vis lyckats med att jobba över, måla min köksvägg och göra soppa, innan klockan nio. Inte illa. Speciellt inte med tanke på att jag för en månad sedan knappt han sluta i tid och göra middag innan klockan nio. Så nu sitter jag här och smular med min baguette och äter soppa. Tur att glutenallergi inte funkar som pälsdjursallergi. Då skulle det nog bli en tur till akuten när min vän kommer hit.

Kanske borde städa upp lite efter mig. Diska. Åka ner med lite saker till förrådet. Eller ta en kvällspromenad. Utvärdera om jag trots allt ska ha köksbordet på den här ledden. Det blir lite skevt. Men jag får mer plats i köket och kan ha en kökslampa. En redig utvärdering av det skulle också leda till att jag slapp fundera på sådant jag egentligen borde göra. Som att dammsuga och att ringa ComHems kundtjänst. Kanske skulle ta och skriva det där reportaget. Göra lite mer övertid nu när jag ändå inte orkar med en telefonkö. Eller så tar jag en portion soppa till. Det skulle kunna vara något det.