Fröken Tjernström

Det man inte minns

October 16th, 2011 | Fröken Tjernström

Den besynnerliga känslan när man plötsligt inser att man inte minns det man en gång trodde att man skulle minnas livet ut.

Då, när det hände, när orden sas och pulsen rusade, susade i öronen och sprängde i huvudet, då, då trodde jag att jag alltid skulle minnas just det. Nu minns jag bara slutet, inte början. Om jag tänker efter så borde det ha varit en lördag, efter mörkrets inbrott och filmens slut. Eller var det kanske i reklamen? Såg du mig i ögonen eller såg du ner? Viskade du? Talade du med stadig stämma eller darrade din röst? Kanske slog mitt hjärta för hårt för att jag skulle märkt någon skillnad ändå.

Jag vill minnas att jag har klätt den stunden i stora känslor och stora ord. Men de har fått lämna plats för något annat. Kanske kommer jag att minnas det livet ut, kanske har det redan lämnat plats för nästa minne. Jag kan ha kallat den stunden för omvälvande, omtumlande, vacker och skrämmande. Men hur jag än försöker kan jag inte minnas om du låste min blick i din, eller om du tog skydd av mörkret för att våga. Jag vet att min vän kom med insiktsfulla ord och råd. Att jag uppskattade det hon sade. Men inte heller det minns jag. Kanske lärde jag mig av det ändå.

Jag vet att jag har gett den tiden äran för mycket av det jag är idag. Sagt att den förändrat mig, förfinat mig, skänkt mig mod. Ändå kan jag inte längre minnas. Bara en vag förnimmelse av stora känslor och viktiga tankar, som en doft i vinden. Och kanske spelar det ingen roll att jag står här och inser att jag inte längre minns det jag trodde att jag alltid skulle minnas. Så länge det faktiskt hände. Men det är en underlig känsla när man sträcker sig bakåt för att minnas det som en gång var viktigast i världen bara för att inse att det har tynat bort som snö om våren.