Det är några år sedan nu, en kall och tidig vintermorgon. Jag stod i en busskur på Linköpings Resecentrum och väntade på bussen som skulle ta mig till jobbet. Visserligen hade det nog gått fortare att cykla, men snön, den tidiga timmen och faktumet att jag hade råd fick mig att unna mig den varma bussen. Det var en liten tröst, för jag visste att ju kallare det var utomhus desto kallare skulle det vara i köttfabriken som jag skulle till. Nackdelen var dock just detta, att behöva byta buss, att stå ute i kylan och huttra i en sovande stad. Just denna morgon var jag dock ensam i busskuren, i alla fall för stunden. Så jag tog mig tillfälle att betrakta min omgivning genom glipan mellan mössan och halsduken. Nakna träd och ett nedsläckt väntrum. Så fick jag syn på den, en liten klisterlapp på busskurens ena vägg. Jag mins inte exakt vad den sa eller vem som var avsändaren, men budskapet var främlingsfientligt. Mitt i morgonens dämpade belysning skar den mig i ögonen. Den fick mig att bita ihop käkarna ännu lite hårdare och muttra tyst för mig själv. Sabla dumheter, allt kan de verkligen förstöra. Jag lät blicken vandra vidare, men den lilla klisterlappen ville inte lämna mina tankar ifred. Så nådde min irritation en gräns. Nej, jag kan inte hindra dem, inte ensam i alla fall. Nej, jag kan inte argumentera med dem, de gömmer sig bakom små klisterlappar. Men en sak kunde jag i alla fall göra den morgonen och det gjorde jag. Jag vände mig om, tog av mig min vante och knåpade bort klisterlappen från busskuren och slängde den i närmsta soptunna. En liten gärning, en liten seger, en liten revolt. Så log jag för mig själv. Förmodligen bekom det inte klisterlappens ägare alls, men alla som stod i den busskuren den morgonen slapp i alla fall se klisterlappens ruttna budskap. En liten gärning en kall vintermorgon, men ändå kändes den viktig. Mitt lilla sätt att säga ifrån, inte bara där alla ser och hör, i det stora, utan också i det lilla.

Fram tills för några dagar sedan hade jag inte ens reflekterat över att jag tillryggalagt ännu ett decennium, men så är det ju faktiskt. Det har gått tio år sedan vi sjöng vår modifierade version av ABBAs Happy New Year och väntade med spänning på att se vad som skulle hända med våra datorer vid tolvslaget. När år 2000 grydde såg jag slutet på min obligatoriska skolgång, gymnasiet hägrade, och framtiden. Om allt går enligt planen så blir 2010 det år då jag avslutar den frivilliga delen av min skolgång, året då jag får ut min kandidatexamen, arbetslivet hägrar, och framtiden. Under år 2000 fick jag min första seriösa pojkvän, men trotts fjärilar i magen och fullständigt engagemang visste jag att sannolikheten var liten för att han skulle vara min sista seriösa pojkvän. När jag möter 2010 är jag fortfarande på jakt efter den sista seriösa pojkvännen.

Decenniets första år är åter igen ett av de där åren då jag inte vet vad som komma skall. Allt är möjligt. Härligt och skrämmande. På ett sätt är jag lite på samma ställe nu som för tio år sedan. På de flesta andra sätt har jag vandrat långt. Planerna från år 2000 är genomförda, reviderade, förkastade och återupptagna. Mål har satts, missats och uppnåtts och listan på lärdomar är lång. Det har gått tio år sedan jag stod med mina jämnåriga och sjöng Happy New Year på skolans julshow. Vissa dagar verkar det som att det var en evighet sedan, andra som om det vore igår. Allt är relativt, så också tiden. Det har gått tio år sedan millennieskiftet, tio varierande år, med toppar och dalar, skratt och gråt. Det har gått drygt tjugofem år sedan mina första andetag, vart och ett av de åren lika varierande som de tio senaste. Därför förväntar jag mig inte att 2010 ska skilja sig från dem speciellt mycket. Det är ett år som alla andra som jag har framför mig. Dock har lokaltidningens barnsidor i sitt horoskop berättat att jag kommer att få hångla i år, om jag bara hittar rätt puss-person. Det ser jag fram emot.

Vi bestämde oss för att lyxa lite idag, det är trotts allt vår sista helg i Glasgow, så vi gick ut och åt. Efter lite vandrande hamnade vi på en irlänsk pub och när hamburgarna var slukade satt vi kvar en stund och smuttade på varsitt glas whisky. Någon började spela i pubens bakre delar och stämningen var precis sådär mysig som den kan bli på en pub. Så nådde den mig, mitt i ett samtal, ett bekant stycke musik. Det tog någon sekund innan jag kunde identifiera det han sjöng, Elton Johns I guess that’s why they call it the blues. Det är ett antal år sedan nu, men en gång i tiden gick den varm på min CD-freestyle. När ingen såg, eller i alla fall ingen hörde, sjöng jag med, med eftertryck. Jag hade köpt hans Love Songs, och jag älskade den. Det låter kanske sappy idag, men då var det höjden av vackert. En sanning om framtida kärlek, smekfullt levererad till tonerna av ett piano. Ja, nog sjöng han var enda överväldigande känsla som mitt tonårshjärta kunde tänka sig. Fast om sanningen ska fram så kan jag inte låta bli att ryckas med lite än idag. För när raderna: Time on my hands// Could be time spent with you// Laughing like children// Living like lovers// Rolling like thunder under the covers når mina öron kan jag inte låta bli att, nu som då, tänka att visst vore det förträffligt. Att spendera lite tid under täcket med någon, skrattandes som ett barn, skapandes lite thunder. Fast just för stunden finns ingen time on my hands och ingen you att spendera den med. Så idag gör jag som jag gjorde när jag var tonåring och lyssnar på Elton. Idag får han sjunga om det och jag fortsätter med mitt pysslande med en nostalgisk glimt i ögonen.

Jag var 15 år och hade ganska nyligen upptäckt chattandes vackra värld. Större delen av kvällarna spenderades på mIRC, ansluten via ett modem som blockerade vår telefonlinje och genererade en telefonräkning som mina föräldrar inte direkt uppskattade. Snart skulle den dagen komma då räkningen hade dubblats mot det vanliga och mitt chattande skulle identifieras som källan till det onda, men ännu satt jag uppe tills timmen var sen.

Det var då jag träffade honom, på någon av mIRC’s många kanaler. Jag minns inte vad han hette eller vad vi pratade om, men det visade sig att han bodde i staden inte långt ifrån mig. Det handlade väl aldrig om någon förälskelse, men väl ett spirande intresse. Så när han sa att hans fotbollslag skulle vara med på en inomhuscup den kommande helgen tvingade jag med mig en vän dit. Som förklaring när mina föräldrar frågade angav vi oskyldigt att vi bara skulle kolla på pojkar som spelade fotboll. Tror faktiskt inte att jag nämnde pojken jag träffat online. Pappa körde oss dit, förmodligen i tron, eller i alla fall förhoppningen, att det var fotbollen vi var intresserade av.

Jag vill minnas att vi försökte verka coola när vi rörde oss genom hallen. Smarta som få hade vi också räknat ut att om vi satte oss på läktaren istället för att faktiskt ställa oss på löparbanorna runt fotbollsplanerna så skulle vi kunna se honom utan att han såg oss. Denna plan baserade sig på att han berättat för mig att han var 1.87 meter lång. (Det kan hända att mitt minne sviker mig här, men jag är rätt säker på att det var just så lång han var.) Detta hade vi kommit fram till var sjukt långt, alltså måste han vara den längsta killen och synas jättebra på håll. Ni kan ju själva lista ut hur bra det gick. Vi kunde inte riktigt avgöra vem av killarna som egentligen var han, jag hade inte modet att gå närmare och riskera att han såg mig, han fick aldrig veta att jag var där och hela historien rann tämligen omgående ut i sanden. Under flera år efter det skrattade dock jag och mina vänner åt det lilla äventyret, och åt vår naiva tro att någon som var 1.87 meter skulle sticka upp ur mängden som en flaggstång på ett fält.

Det är ganska många år sedan nu, som jag och mina vänner, i brist på bättre, såg Dirty Dancing II. Filmen finns det inte så mycket att säga om, men dansen, åh dansen. Mjuka höfter och sensuella blickar, vackert, vackert, vackert. Vi var fast, alla fyra. I ett sällan skådat konsensus bestämde vi oss för att lära oss att dansa salsa. Så blev det också. Vi fick med oss en av våra killkompisar och under ett antal söndagar nötte vi grundsteg och turer.

Hösten därefter bestämde jag och samma killkompis oss för att ytterligare fördjupa våra kunskaper på området, och anmälde oss till en fortsättningskurs. Någon gång halvvägs genom terminen meddelades det att vi som gick kursen, och de som gick nybörjarkursen, skulle få billigare inträde till en salsakväll på en av stadens uteställen. Det var där jag såg dem. I ena änden av dansgolvet stod de, bitvis skymda av alla som virvlade omkring, i bjärt kontrast till våra tränare, som dansat tillsammans i evigheter och förmodligen också tävlat, ett medelålders par. De kunde ett steg, grundsteget. Inga turer, inga snurrar. Då och då lyckades de på något sätt byta plats, jag vet inte hur. Det de utförde liknade knappt salsa, knappt dans alls, men det spelade ingen roll. Det sken om dem. Under hela tiden de stod där, ett, två tre, paus, fem, sex, sju, paus, framåt och bakåt, medan våra tränare rörde sig över golvet i en mäktig symbios, utstrålande den sexuella energi som bara kommer från vissa danser, såg de varandra i ögonen och log. Världen runt omkring dem bekom dem inte, att de bara kunde salsans tråkigaste steg bekom dem inte. De dansade med varandra, och det var allt de behövde.

Några månader senare avslutades terminen med ett klubbmästerskap. Där såg jag dem igen, i nybörjarklassen. Fortfarande kunde de inga andra steg, eller vågade sig i alla fall inte på att prova något annat offentligt, men fortfarande hade de samma leende. Det spelade ingen roll att de var utklassade, så länge de var det tillsammans. Så ibland när jag tänker på salsa som eldigt, sexigt och passionerat, tämligen övertygad om att det ligger högt på listan över perfekta förspel, brukar jag påminna mig om dem, och om att ibland ligger glädjen i dansen inte i dansen som sådan utan i vem man dansar med. Ibland kan det räcka med att dansa illa och i otakt, så länge man gör det tillsammans.

Vi skulle inte gå långt, knappt ens hundra meter. Ändå tog du min hand. Det var stjärnklart, och lite kallt, och du tog mina hand. Du brukade inte göra så, men just ikväll tog du min hand. Vi gick en liten bit, under stjärnorna, du höll min hand och jag tänkte att kanske, kanske är det nu vi lyfter. Men vi föll.

Idag fick jag veta att interner fyller 40 år. För 40 år sedan skickade två datorer ett meddelande mellan varandra, och på den vägen är det. Internet är i medelåldern, men inte gammalt på länge än.

Någon stans i takt med utvecklingen, och mitt eget milda internetberoende, har jag glömt bort de där allra första trevande kontakterna med internet. Hur vi på mellanstadiet fick sitta vid en av skolans datorer och skicka mail. Till vem vi skickade kommer jag inte ihåg, kanske till varandra, alla elever i kommunen hade ju trotts allt en egen mailadress. Det bestående minnet är dock hur vi sitter där, vid dessa underliga maskiner, och försöker förstå vad de vill oss, samtidigt som vår halvt fossila lärare ska instruera oss. Hon visste knappt mer än vad vi gjorde, och såhär i efterhand skulle jag gissa på att hon aldrig använt internet till något annat än just att maila. Många år senare hittade jag mitt gamla skolmailkonto, där låg faktiskt ett antal inkomna mail från en tjej som jag av någon anledning försökt mailväxla med. Jag svarade på hennes mail, säkert ett år för sent, men något svar kom aldrig. Kanske ligger kontot kvar, kanske inte.

Så sakteliga började vi i alla fall förstå oss på internet, använda det i vårt skolarbete och på vår fritid. Vissa av mina vänner hade till och med internet hemma, dock inte jag. På skolan fick vi personliga login för att kunna använda oss av deras datorer. Ofta fick vi också höra att vi inte fick göra något olagligt eller ladda hem program och spel och installera på skolans datorer. Eftersom vi alla hade personliga login så kunde it-killarna ju se vem av oss som gjort det, så vi skulle inte slippa undan. Med dessa förmaningar i färskt minne sitter jag och en kompis vid en av bibliotekets datorer för att kolla mailen. Jag vill minnas att vi var lite oroliga för att vi ägnade oss åt icke-skolrelaterade saker på en av skolans datorer. Precis när vi har skrivit in hotmail.com kommer en kille i parallellklassen fram till oss och säger flinande: Skriv hotmale.com istället. Vi konstaterar att det är rättstavat så som vi har skrivit det och han svarar att visst är det så, men det är roligare att skriva som han föreslår. Så vi gör det. Unga, blonda och nyfikna skriver vi www.hotmale.com i adressfältet och trycker på enter. Att ingen av oss inte redan där förstod vad som komma skulle övergår mitt förstånd. Strax där efter fylls skärmen av bilder på nakna män, för självklart var det en bögporrsida vi hade hamnat på. Förbrilt försökte vi att få sidan att sluta ladda, tryckte på stopp, tryckte på bakåt, försökte stänga ner den, men Netskape Navigator tickade på. Killen från parallellklassen skrattade åt vår blåögdhet och vi svor över hans existens, samtidigt som vi försökte sitta så att ingen omkring oss skulle se vad vi hade på skärmen. Tillslut lyckades vi bli av med de förhatliga bilderna och logga in på hotmail, men irritationen över att ha gått i fällan och oron över att it-killarna skulle komma på oss satt kvar. Vi skulle snart fylla 14 år och tanken på att förklara för våra lärare varför vi kollat på bögporr på en av skolans datorer skrämde. Pinsamt i kvadrat och kubik var vad det var, eller åtminstone tyckte vi det då.

Idag, över 10 år senare, gick jag faktiskt in på sidan igen. Bara för att se vad som faktiskt fanns där och om den ens fanns kvar. Utan minsta oro för repressalier skrev jag in adressen, för idag är jag inte längre rädd för att någon ska bestraffa mig, eller någon annan för lite internetporr. Sidan fanns kvar, och de nakna männen. Vad som däremot inte fanns kvar var den 14-åriga flickan som under skamsna fnissningar smet ut ur biblioteket, men hennes oro för vad som egentligen lurade ute på det stora internet, hennes respekt för it-killarnas allseende öga, och hennes blåögda utforskarlust får mig fortfarande att le.