Fröken Tjernström

Archive for the ‘It’s an irony’ Category

Det börjar närma sig

September 12th, 2009 | Fröken Tjernström

Det har inte gått in. Jag har nog inte greppat det helt. Att jag flyttar till Glasgow på onsdag alltså. Packar lite förstrött och försöker att inte köpa massa ny mat. Borde nog fixa en hel del annat också, men det borde ju lösa sig. Det har helt enkelt inte gått in. Kommer väl slå mig när jag sitter på Arlanda eller något sådant.

Fast lite underligt är det ju, när man säger hejdå till någon och vet att man inte kommer träffas på minst 4 månader. Eller kanske ännu längre… En massa avsked blir det. En massa avsked av helt olika karaktär. Helt beroende på person och relation. För vissa förändrar avståndet något, för andra inte. En del blir därför tveksamma, med den allvarsamma insikten att “när du går kommer jag inte att se dig på väldigt länge”, andra blir hjärtliga och självklara, “ha det så kul, så ses vi snart”. Inte heller kan man vara helt säker på vem man kommer att få vilket avsked ifrån. Där man trodde att man skulle lämnas med en hjärtlig kram finns bara en vinkning och ett kort hejdå, och där man väntade sig ett enkelt hejdå finns en tveksamhet. Så inför varje avsked finns en undran; hur säger vi hejdå till varandra? och lika ofta blir man positivt överraskad som man blir stående med en känsla av besvikelse.

Visst är det så att alla människor säger hejdå på olika sätt. Själv kan jag komma på mig med att dröja en stund på de mest oväntade platser, bara för att se på dem lite noggrannare. Inte nödvändigtvis för att jag inte tänker komma tillbaka dit, men för att skapa en bild i minnet att ta med mig på vägen. Så de senaste dagarna har jag sagt hejdå till både personer och platser, på olika sätt, och jag har fortfarande några kvar, men det har ännu inte riktigt gått upp för mig att jag flyttar på onsdag.

Är jag en fegis?

September 8th, 2009 | Fröken Tjernström

Fick ett mail för en vecka sedan, från en tjej som kanske ville hyra min lägenhet. Jag svarade som det var, att jag inte skulle hinna flytta ut förrän det är dags att åka härifrån. Fick inget svar. Så svarade hon i går eftermiddag. Hon var ändå intresserad. Frågan är bara; Hinner jag flytta ut på en vecka?

Hade jag bara varit på väg till en lägenhet i staden skulle det vara lätt. Bara att stuva in saker och köra. Men nu ska jag ju iväg. Vill ju inte komma till Glasgow med kastruller och lakan och inse att kläderna ligger i ett förråd i Norpan. Har dessutom en del saker att fixa inför avresan. Kanske borde fixat dem tidigare, men sådan är jag. Jag tänker att det inte finns nog med tid för att flytta alla saker, fixa med försäkringar och liknande också. Bara en flyttstädning tar ju sin lilla tid. Kan ändå inte låta bli att undra om jag är en fegis, om jag egentligen hinner (lite tidsoptimist är jag ju), om jag bara inte vill hyra ut stället och använder tiden som en ursäkt. ¨

Ändå kvarstår faktum: Försöker jag packa ihop och flytta ut och misslyckas skiter det sig rejält och jag har en känsla av att det bara är tidsoptimisten i mig som tror att det går. Better safe than sorry eller go for it fegis?

Bilder man bara får minnas

September 4th, 2009 | Fröken Tjernström

Jag vet inte om jag alltid haft denna störning, eller om det är någon slags påverkan från åren på GDK, men ibland kan jag se framför mig en bild som jag vill ta. Jag vill fånga känslan i stunden och framkalla den, förstora den, spara den, lite som Maria Larsson.

Men vissa bilder får man aldrig ta, vissa känslor låter sig inte fångas och vissa ögonblick består bara i frånvaron av en kamera. Siluetten av en omtyckt pojkes ansikte, i motljus från en dämpad sänglampa, suddigt eftersom min kind vilar på hans axel och ögat inte förmår att fokusera så nära. Men det tysta lugn som finns där försvinner i det ögonblick mitt huvud byts mot kamerans objektiv, och skulle jag, mot förmodan och förnuft, försöka ta bilden så är ljuset för dåligt. Bilden skulle bli grynig och de av pojkens ansiktsdrag som gick att se skulle vara spända. Den bilden finns bara för mig, bara där och bara då. Vill jag se den igen får jag helt enkelt hoppas att minnet inte sviker.

Andra bilder kan man ta, med lite tur, men då glider istället ögonblicket ur ens egna händer. En fika på stan, med de bästa av vänner, skratt och trivsel. Visst kan jag ta bilden, kanske till och med lyckas fånga känslan vi delar. Men jag vill så mycket hellre uppleva den, sitta med kameran i knät och skratta tillsammans med mina vänner. För chansen att bilden speglar verkligheten, i alla fall när jag är bakom kameran, är inte stor nog för att jag ska vara villig att offra möjligheten att uppleva verkligheten. Trots allt vet jag att, även om också denna bild är en stund bland många, så kommer jag att minnas den. Kanske inte i exakta detaljer, men jag kommer att minnas känslan vi delade, och minnet i sig kommer att vara värt mer än en liten bild i ett album.

Nej, vissa bilder låter sig helt enkelt inte tas. Vissa ögonblick är för sköra, eller för värdefulla för att föreviga. För de är just det, ögonblick. De är för få och för flyktiga för att offra, de måste fångas och avnjutas. Kanske kan någon återskapa dem, med rätt belysning och modeller, men de äkta ögonblicken, dem vi upplever, är bilder vi bara får minnas.

Som luft för mig

August 30th, 2009 | Fröken Tjernström

Luft. Den finns, vi tänker inte på den. Den omger oss, men vi ser den inte. Den finns i massor, så vi tar den för given. Nästa andetag kommer att smaka som det föregående, så vi avnjuter den inte. Den är vardag, inte lyx.

Luft. Vi behöver den för att leva, den är oumbärlig. Det går inte att tänka sig ett liv utan den. Den finns alltid där, dag som natt, den sviker inte. I ett enda andetag ryms dofter, löften och känslan av frihet. Den är en av de bästa saker vi kan få här i livet.

Så att behandla någon som luft kanske inte är det sämsta vi kan göra, och att vara som luft för någon kanske är det vi alla vill.

Stödhjul

August 28th, 2009 | Fröken Tjernström

Genom hela livet möter vi nya människor. Vissa av dem kommer att följa oss på resan och andra blir bara flyktiga bekanta eller kanske inte ens människor vi kommer att minnas. Så händer det då och då att vi stöter på människor som vi tror oss kunna lita på, som vi räknar med, som vi av en eller annan anledning sätter upp på listan över personer som vi antar att vi kan vända oss till när livet blir tungt. För det mesta så har magkänslan rätt, dessa människor är de som kommer att bli våra stöd, men då och då lutar vi oss mot någon som ger vika. Vår magkänsla har fel och våra till synes rimliga antaganden att dessa personer, som varit i vår närhet, fått tillträde till våra liv och verkat så kloka och pålitliga i medgång, ska finnas där även i motgång, visar sig felaktiga.

Känslan är inte helt olik den som uppstår när man som barn skulle lära sig att cykla. För att slippa springa dubbelvikta i tid och evighet monterade föräldrarna på stödhjul på cykeln, och så länge vägen var plan fungerade de perfekt. Visserligen lutade man ibland lite väl mycket, men man höll sig upprätt. Tills den dagen då man cyklade bredvid ett gupp. Hade man då oturen att luta sig mot ett av sina stödhjul tippade cykeln ofelbart.

Precis som de förhatliga stödhjulen möter vi då och då människor som på plan väg ger sken av att vara där för oss, men så fort det dyker upp ett gupp får vi ingen hjälp alls. På samma sätt som det oerfarna barnet inte känner fysikens lagar, och därför inte lutar åt andra hållet när guppet kommer, lutar vi oss åt fel håll och faller. Med barnets tillit ger vi också stundtals dessa stödhjul en andra chans, bara för att gråta barnets tårar när vi åter igen skrapar våra knän.

Så, kommer vi alltid vara lika blåögda som barnen? Kommer vi ständigt att skrapa våra knän? Kanske är det så. För till skillnad mot att cykla är att leva en långt mer komplicerad process, och från den första till den sista dagen kommer vi att behöva stöd. Så kanske kommer vi med jämna mellanrum, genom hela livet, att luta oss ut i ett tomrum istället för mot ett stöd. Det enda vi egentligen kan hoppas på är nog att lära oss att identifiera dessa stödhjul, och att hitta de människor som är äkta stöd, så att vi, den dag vi verkligen behöver det, tryggt kan luta oss åt rätt håll.

Bara för att det är störigt

August 25th, 2009 | Fröken Tjernström

1. Fullständigt namn? – Elsy Maria Tjernström
2. Exakt ålder? – 25 år och öh… vänta… 10 dagar!
3. Vart bor du? – Norrköping
4. Bor tillsammans med? – Det vill jag helst inte veta… min dator?
5. Husdjur? – Tuss&Felix hos päronen åsså dammet, luddet och fruktflugorna här
6. Färg på ditt hus? – Rött.. typ, det är i tegel.. fast det är ju inte mitt…
7. När är du född? – 84
8. Klass? – Alltid
9. Vilket år tar du studenten? – 2003 tror jag det var
10. Något jobb? – Lite extrapyssel är allt som hinns med för tillfället. Men en gång Adeccoslav, alltid Adessoslav ;)
11. När ska du sova ikväll? – När jag däckar, München Hoben ju!
13. Duschat idag? – Jajamen!
14. Kramat någon idag? – Inte än, men det lär väl bli.
15. Pussat någon idag? – Nope, men det ska väl gå att ordna det med
16. Vad har du ätit? – Müsli, mackor, äpple..
17. Dagens klädsel? – Just nu en lila klänning.. Byter om sen.
19. Dagens sötnos? – Öh… Dagen har ju knappt börjat!
20. Dagens roligaste? – Det lär komma!
21. Har du många vänner? – Allt är väl relativt, men jag är definitivt inte missnöjd!
22. Hur många har du kysst? – Harkel, host, nästa fråga!
23. Vem kramade du senast? – Karin och den varma kudden.
24. Haft sex? – Jovars.
25. Hur många har varit otrogna med dig? – Många?! Vad försöker du antyda?!
27. Har du pojk-/flickvän? – Nej.
28. Vem pratade du med i telefon senast? – Tommy
29. Vem fick du senast sms ifrån och vad stod det? – Öh… kan ha varit Tobbe…

FAVORIT:
31. Film? – Fika Flickornas Bollywoodfilm är en höjdare =)
32. Låt? – Massor!!
33. Mat? – Beror helt på vad jag är sugen på
34. Dryck? – Vatten, eller rom å cola ;P
37. Stad? – Kommer nog alltid vara lite svag för Linkan
38. Land? – Har en soft spot för UK
39. Ämne i skolan? – Öh… tja.. det var ju ett tag sedan jag hade ämnen i skolan…
40. År? – Hur ofta är ett helt år bra? Fast läsåret som gick var inte helt illa måste jag säga.

SENASTE:
41. Personen du tänkte på? – Wierd fråga… Sara S tror ja… eller kanske mig själv ;)
42. Personen du kysste? – Tobbe
43. Gången du spydde? – Det kommer jag inte ihåg… Kan faktiskt ha varit någon gång under förra hösten faktiskt… måste ju varit någon form av rekord!
44. Gången du grät? – I fredags eller lördags, HIMYM var bara för gulligt. Ja, jag är lite lättrörd!
45. Pizzan du åt? – Nån gång i juli tror jag..
46. Gången du var i göteborg? – 31/7-3/8
47. Gången du var i stockholm? – Förutom när jag bytte tåg där den 12/8 så är det nog augusti för 2 år sedan… Fast då var jag typ bara på systemet, sen for vi till Rådamnsö
48. Gången du var hög? – På något olagligt? Jobbar inte så.

ANTINGEN ELLER:
51. Svart eller vitt? – Svart
52. Hund eller katt? – Katt
53. Ute och festa eller hemma och mysa? – Mysa på festen! Eller mysa hemma… Mysa rockar!
54. Tv-spel eller datorspel? – Beror väl på… tror det får bli TV-spel
55. Singel eller upptagen? – Upptagen är ju rätt mysigt. Se 53.
57. Lunarstorm, helgon eller playahead? – Nej.
58. Ragga eller bli uppraggad? – Lagom mix
59. Big brother eller paradise hotel? – Nej tack!
60. Svart hår eller blont? – Blont, iaf på mig.
61. Blåa ögon eller bruna? – Fina ögon är huvudsaken, mina är blå.
62. Choklad eller lakrits? – Choklad
63. Göteborg eller stockholm? – Linkan har jag ju sagt!
64. Högerhänt eller vänsterhänt? – Högerhänt, jag alltså..
65. Coca cola eller fanta? – Cola, med rom!
66. Pizza eller kebab? – Kebab
67. Randigt eller prickigt? – Prickigt
68. Älska eller älskas? – Öh? Är det verkligen ett antingen eller! Fast det är ju nice med fans ;P
69. Leva eller dö? – Leva känns helt rätt just nu.

ANTAL:
70. Personer du älskar? – Tillräckligt många
71. Personer du hatar? – Jobbar inte så.
72. Personer som sagt att dom älskar dig? – Oj, ska man hålla räkning på sånt?
73. Personer du hånglat med inom en 24-timmars-period? – Hehe, det är ju ett rekord som skulle vara kul att sätta.. Tyvärr är mitt en so far.
74. Glassar du ätit på en dag? – There’n no limit!
75. Festivaler du varit på/ska på detta året? – Blev nog inte nått sånt i år.
76. Gånger du haft minnesluckor? – Hur ska jag minnas det?
77. Piercingar har du? – 2 i öronen.
78. Personer du saknar just nu? – En bunt faktiskt.
79. Gånger ditt hjärta brustit? – Också en bunt.

VEM:
80. Vill du kyssa nu?- Hehe
81. Ska du träffa imorgon? – Funderar på Sara. Åsså en massa annat folk.
82. Sjöng du senast för? – Helst inte.
83. Hade du senast en msnkonversation med? – Tobbe
84. Spelade du tv-spel med senast? – Andreas
85. Vill du ta med på en romantisk resa nu? – Dig :P
86. Vill du kasta en sten i huvudet på? – Oh! Tanten som är stygg med min Sara!
87. Förtjänar att dö? – Är det min sak att avgöra!?!
89. Vill du sova brevid inatt? – Kuddhögen

VAD:
90. Gör dig glad? – Vänner
91. Gör dig ledsen? – Sorgliga saker, när man vill men inte kan göra något.
92. Vad vill du helst göra nu? – Gå på Hoben
93. Önskar du att du slapp göra? – Åka Campusbussen
94. Vill du ha nu? – Mat!
95. Önskar du dig i födelsedagspresent? – De e ju jättelångt dit!
96. Längtar du till? – Ikväll, å den 16 e =)
97. Tycker du om dina betyg? – De duger la.
98. Ångrar du i ditt liv? – Det finns väl en del, men det är smällar man får ta.
99. Är det bästa som har hänt dig? – Känns väl lite väl kaxigt att utse det när man är 25!

Dinner for one

August 23rd, 2009 | Fröken Tjernström

Det finns massor med saker som är roligare när man är flera. Tillräckligt många saker i livet fungerar fint att göra själv. De gör att man inte alltid tänker på att det skulle vara roligare med sällskap. Men när man står ensam bland en massa folk och ser hur fyrverkerier fyller natthimlen och explosionerna blandas med “all you need is love..” så är det lite mer påtagligt att allt inte är roligt ensam.

En annan sådan sak är mat, att äta mat, att laga mat. Det är helt enkelt roligare om man inte gör det själv. Det spelar ingen roll om man verkligen anstränger sig, för ingen runt bordet blir glatt överraskad över hur god maten är om det bara är jag själv där. I sanningens namn har jag förmodligen redan smakat på den så många gånger medan jag lagade den att jag redan är leds på den. Det är precis då det behövs någon som säger: mmm, gott! som lite extra lön för mödan. För egentligen är det ju roligt att laga mat. Jag vet inte hur många gånger T såg lite skeptiskt på mig när jag föreslog något att äta, inte för att det inte verkade gott utan för att det lät krångligt. Vad han förmodligen missade var just det faktum att det är mycket roligare att laga mat om man har någon att laga med/till. Alltså passade jag på att vara krånglig när det var någon fler där som uppskattade maten, för när jag är själv blir det en ruskig massa pasta med nått.

Sen finns ju all mat som helt enkelt inte lämpar sig för en person, mat vars tillbehör bara säljs i flerpack, som hamburgare (vem käkar upp alla bröd på en gång?), eller mat som ska göras i stora formar, som gratänger (hur många har en enpersons gratängform?). Man får helt enkelt äta samma mat till både lunch och middag rätt länge, som en påminnelse att ingen vill dela. Tacokryddorna kommer i påsar avsedda för minst 400g köttfärs, så vill man ha tacos får man finna sig i att äta det minst två dagar. Inte för att tacos inte är gott, men nog vore det lite trevligare om man inte behövde plocka fram ‘maten som ingen ville äta med dig igår’ till middag dagen efter också. Ja, jag inser att jag är otacksam och att detta förmodligen är dagens I-landsproblem. Åh, nej, mat över, vad ska jag göra, jag känner mig så oälskad! (Läs det med en fånig, korkad röst och gör lite bimbohandrörelser till, jag är sarkastisk). Det är praktiskt att ha mat över till dagen efter, matlådor är lite av the shit! Så när jag bestämmer mig för om det bli tacos eller hamburgare till middag ikväll så vet jag att jag kommer att få äta detsamma imorgon också. Men jag kan inte låta bli att tänka att sällskap i 9 av 10 fall trumfar vad som är praktiskt, att jag hellre skulle ha sällskap än matlådor och att det klassiska: “Hellre havregrynsgröt tillsammans än fläskfilé ensam” är helt rätt. Förutom att havregrynsgröt är smått vidrigt och att fläskfilé tillsammans förmodligen skulle rocka mest!

Lägenhetsjävel

August 17th, 2009 | Fröken Tjernström

Ja, jag vill hyra ut min lägenhet i 2a hand under hösten. Det är dyrt att betala dubbla hyror så det skulle vara väldigt praktiskt om någon bodde där när jag är borta.

Nej, jag vill inte hyra ut min lägenhet i 2a hand under hösten. För om någon tar lägenheten så måste jag raskt packa in alla mina saker i ett förråd och flytta hem till mamma och pappa fram tills det är dags att åka. Inte för att jag inte tycker om dem, men så kul är det inte att gå hemma och skräpa, speciellt inte på hösten då inget skoj händer! Nästan alla som jag umgås med är ju i Östergötland!

Ja, jag vet att det är slöseri med pengar att inte hyra ut den. Det är drygt, ouppfostrat och otacksamt att säga att det är en struntsak. Men vad fan! Det skulle ju vara så mycket lättare och roligare om jag kunde få bo i Norpan tills det är dags att åka.. Antar att det inte alltid kan vara lättare och roligare…

Ja, jag tar ut saker i förskott. Jag är bara lite leds på detta. Jag svarar på den senaste förfrågningen imorgon. Lite kan man skjuta saker på framtiden utan att det är något fel med det, det är trotts allt mitt i natten nu… Suck

Köksbordet

August 10th, 2009 | Fröken Tjernström

En söndags förmiddag för lite drygt två och ett halvt år sedan satt jag på mitt köksgolv och skruvade ihop mitt nya köksbord. Det förde med sig en smak av självständighet. Mutter för mutter, känslan av att jag kan själv. Inte för att det egentligen var svårt, men för att det låg där på mitt köksgolv som ett stort IKEA-pussel som uppmanade mig att ensam skapa ett köksbord och fyra stolar. För jag var singel nu, och då får man sätta ihop sina saker själv. För jag var singel, och jag skulle minsann bygga mig ett eget liv, IKEA-möbel för IKEA-möbel. Tillslut stod det där, ett bord och fyra, mer eller mindre väl ihopsatta, stolar. Tada! Jag klarar mig minsann själv!

Idag satt jag åter på mitt köksgolv och skruvade med mitt köksbord. Ett annat köksgolv, men samma köksbord. Jag skruvade av benen på bordet, ett efter ett, alldeles själv. För att han som jag skulle klara mig utan ska låna mitt köksbord under tiden som jag är i Glasgow. Samma bordsben och samma muttrar, men inte längre en troffé över min självständighet. Precis som färgen på fasaden vittrar och ärren bleknar har det som en gång var ett monument över min förmåga att gå vidare blivit vad det egentligen är, en möbel. Köksbordet talar inte längre om att jag är singel nu, det är inte längre startlinjen för en ny etapp, och de ensamma spåren efter mina första steg post honom har bleknat, precis som fotspår i strandkanten sköljs bort av vattnet. Nu är köksbordet en möbel, inte ouppskattad men inte heller ett monument. Det är därför jag kunde sitta på mitt köksgolv igen, och skruva det i delar, för att sedan lämna över det till honom. Jag behöver inte längre köksbordet för att veta att: Jag klarar mig minsann själv!

Fix you

August 7th, 2009 | Fröken Tjernström

When you try your best but you don’t succeed
When you get what you want but not what you need

~Coldplay