Jag har ett foto på mig och en vän. Det är taget för många år sedan. Kanske är vi nio år gamla där vi står, framför skolans trappa, och poserar i våra blommiga skolavslutningskläder framför hennes pappas kamera. Jag med en vit bomullshatt och hon med huvudet på sned. Vi har hela sommarlovet framför oss och förmodligen spenderade vi större delen av det tillsammans. Ibland när jag ser på oss kan jag undra om det märktes redan då hur olika vi skulle bli.

Idag sitter jag i en etta där jag med lite tur kan gömma undan dammsugaren under hatthyllan. Hon bor i en trea där till och med övernattande gäster får en egen säng. Jag snubblar över mina på väg från kylskåpet till soffan om morgonen. Hon har koll på sina preferenser när det gäller hundköp. Jag piper förtjust åt de flesta annonser om katter till salu på blocket. Jag kallar skämtsamt en vän för min flickvän. Hon funderar på bröllop. Jag suckar över min oförmåga att diska undan efter maten. Hon har en sambo att skämtsamt pika för sådana later. Jag uttalar pluraländelsen. Hon har runda l. Jag jagar en tvåa i innerstaden. Hon bygger ett hus på landet med rum för barn. Även om jag inte ännu kallar räv för oäv blir min satsmelodi allt mer östgötsk. Hon har flyttat ännu lite längre norrut och ibland slår ångermanländskan igenom.

Jag har ett foto på mig och en vän. Det är taget för många år sedan. Kanske är vi nio år gamla där vi står, framför skolans trappa, och poserar i våra blommiga skolavslutningskläder framför hennes pappas kamera. Jag med en vit bomullshatt och hon med huvudet på sned. Fulla av förväntningar inför sommarlovet. Ibland när jag ser den bilden kan jag undra om någon visste redan då hur olika vi skulle bli. Eller kanske att vi trotts alla olikheter skulle vara vänner än.

Det är inte det att jag inte funderar. Det är inte det att jag inte kommer på saker att skriva här. Det är inte heller det att jag inte till och med ibland lyckas formulera precis det som bör stå här. Det är inte det att jag har tappat lusten att skriva. Det är bara det att inget av det infaller när jag faktiskt sitter vid datorn. Så tills dess att det gör blir det helt enkelt lite glesare mellan posterna här.

Solen skymtade i morse när du hälsade mig i grönskande vår. Nu hänger molnen tunga över slätten, men det gör inget. I ett slag stiger fru Fortuna in och baddar ömt alla sår. Du är min nu. Raska steg på bekanta gator i en välkänd dans. Sommarskor mot kullersten som ingen annan stans. Du är min nu. Andetag för andetag, av verklighet. För där jag står möts tiden. Här möter flickan som var jag kvinnan av en ofödd dag. Här flätas rymden samman i  en makramé av siden. Du är min nu. Ibland får man gå åt andra hållet för att komma dit man ska. Ibland får man göra tvärt emot för att göra som man sa. Ibland är det man strävar efter inte det som man vill ha. Ibland blir alltihop på något sätt rätt bra. Du är min nu. Och där jag står i vårens grönska, där möts tiden. Där flätas livets väv i looper, i min makramé av siden. Du är min nu.

Den här vintern kommer att bli bra, sa han. Se det som en spådom. Flera gånger under den gångna vintern har jag tänkt på hans ord, hans spådom. Han hade fel. Inte för att den var dålig heller, den levde bara inte upp till sina potential. Jag minns inte hans exakta ord och jag anar bara vilken konversation som låg bakom dem, men jag minns andemeningen. Att detta skulle bli en storslagen vinter. Så blev det inte. Men nu, när våren krupit fram och snön och isen lämnat efter sig ett grått täcke av vintersmuts och grus kan jag ana något bättre. Ur snön har allt det där som gör livet vibrerande färgrikt töat fram. Som en hel del annat som sagts blev inte heller vintern som han sa. Men våren viskar om storslagna ting.

Det som göms i snö …

En liten klick färg …

… bland allt det grå …

… om du tittar noga.

I’m always there

Ber om ursäkt för Bilddagbokens halvkassa komprimering av bilder. Orkade inte fixa dem själv …

Det är lätt att glömma på regntunga höstdagar eller kylslagna vinterkvällar då den eviga vinden tycks leta sig in under varje stycke tyg som jag trätt över min kropp. Det är lätt att låta ledan komma på. Att önska sig in under täcket, in i värmen, där möjligheterna att fly till en annan värld är oändliga. Så som igår när jag huttrande i regnet tog mig till min praktikplats. Då är Linköping bara en stad i mängden. En grå och kall stad med vårsmutsiga gator som det stilla regnet inte förmår att tvätta rena.

Drygt fyra timmar senare kliver jag ut från kontoret. Molnen har skingrats och en blek vårsol värmer stadens gator. Bosses omtalade glassbar har haft sin premiär i byggnaden mitt emot den jag jobbat i och plötsligt går det inte att glömma. Linköping är staden som fångade upp mig när jag kastade mig ut från mitt barndomshem. Jag ville pröva mina vingar och Linköping tog emot mig och gav mig ett hem. Det var början på en kärlekshistoria. Här har jag skrattat och gråtit, våndats och vuxit. Lärt mig saker man bara kan lära sig genom att leva och mött människor långt mycket mer fantastiska än jag kunnat föreställa mig. Vår romans tog slut i förtid. Livet förklarade att så måste ske. Men när jag går längst Linköpings gator i den milda vårsolen kan jag inte låta bli att tänka att det kanske är dags igen. Att vi inte är riktigt klara med varandra, Linköping och jag. Kanske kan vi plocka upp de lösa trådarna igen, kanske kan vi få vårt lyckliga i alla sina dagar. Staden som så länge varit bägaren som rymt mina drömmar viskar tyst Det är här du hör hemma när jag sätter mig på bussen som tar mig därifrån.

Det är vår i Linköping och tillsammans med de skygga blommorna spirar ett hopp om att staden som en gång famnade mig åter igen ska bereda mig en plats.

Av någon anledning ville du inte vara så gammal som du faktiskt var. Du brukade säga att du var 23. Halvt på skämt, halvt som någon slags förnekelse, tror jag. Som om du trodde att livet sprungit ifrån dig och att du måste hejda det. För om du var 23 så behövde du inte leva upp till de krav som ingen ställt på dig. Du sa att du fyllde 23 och jag sa ingenting. För jag visste att du var äldre än mig och jag hade redan passerat 24 år.

Du tog åt dig varje gång som jag retsamt pikade dig för att du gjorde saker som äldre män gör. Du kallade mig skitunge med en rå hjärtlighet och levde livet med något av den brist på framförhållning som man kan kosta på sig när man är 23 år. Men för varje gång som du blundade, varje gång som du sa att du var 23, blev jag lite säkrare på att jag inte ville vara det. Jag var klar med att vara 23 år. Det var okej. Så för varje gång du greppade efter en passerad ålder blev jag lite äldre i mina egna ögon. Jag var klar med 23, beredd att ta mig an strax-under-30. Jag tyckte om att du var några år äldre än mig, det gjorde inte du.

Jag har sagt så många gånger att du inte är gammal att jag tillslut kände mig jämngammal med dig. I ditt försök att hindra livet från att springa ifrån dig har jag börjat springa ifrån mitt. Det är länge sedan jag såg dig nu. Jag antar att du sitter med någon annan och är 23 år ikväll. Jag har lämnat din noja åt dig. Men jag kan inte skaka av mig känslan av att jag är äldre nu än vad jag borde vara. Jag möter män på stan, ser på dem, tänker att de är snygga, i min ålder. Så slås jag av insikten. Det är de inte alls. Jag tänker; Han är ju inte så mycket äldre än mig. Men när jag tittar lite närmre så inser jag att det skiljer säkert tio år mellan oss. För att du alltid fyllde 23 har jag tappat känslan för om det bör stå 26 eller 32 på min nästa födelsedagstårta.

Ändå kan jag inte låta bli att tänka att jag hellre har det som mig. För att du alltid fyllde 23 kan jag se fram emot att fylla 30. Kanske är jag lite desorienterad, men jag klöser mig inte fast vid något som sedan länge passerat. För att du alltid fyller 23 kan jag inte låta bli att tycka lite synd om dig, att hoppas att du en dag hittar något som får dig att vilja fylla 32.

Sitter ensam på ett café och äter en på tok för dyr toast. En på tok för dyr toast, som har tagit dem på tok för lång tid att göra, som jag äter på tok för snabbt. Latten är inte speciellt god heller.

Utanför fönstret går krumma tanter långsamt över torget och jag hejdar mitt tuggande ett slag och ser ut. Om en liten stund ska jag vara på ett möte om möjligheten till en praktikplats och jag är lite för spänd och lite för stressad för att det ska vara bekvämt. Så griper längtan tag i mig. Längtan att resa mig upp och gå. Inte till mitt möte, utan bort. Bort någonstans där jag inte är lite för spänd och lite för stressad. Tanken att detta bort skulle vara mitt hem dyker upp. Att jag skulle vilja resa mig och gå hem, gömma mig i min stora, varma säng och glömma stress och nervositet. Jag slår bort den. För jag längtar inte efter att få gömma mig under täcket. Jag längtar efter en soffa någonstans. En soffa där jag kan sitta en stund. En soffa någonstans där jag har inrett, inte med vad jag har råd med för stunden utan med vad jag verkligen vill ha. Någonstans där fönstren släpper in ljus över trägolv. Någonstans där växter överlever och pajformen går in i ugnen. Någonstans där någon lagar maten åt mig. Inte för att jag har ett hembiträde, eller för att han är tvungen, utan snarare för att idag är det min diskdag. Ja, någonstans har jag just kommit hem ifrån jobbet och sitter uppkrupen i min soffa, i mitt ljusa, vackra vardagsrum i väntan på middagen, för någonstans är det min diskdag.

Dit längtar jag när jag sitter på ett café och slänger i mig min lunch. Inte till en plats men till en tid som ännu ska komma. Dit längtar jag, men dit kan jag inte gå. Tanterna i sina långa kappor har gått över torget och jag reser mig upp för att gå till mitt möte.

De senaste dagarna har jag haft en intensiv stirrtävling med en platsannons. En annons för ett jobb, ett relevant jobb här i Norrköping. Ett jobb som kräver att jag kan formulera mig i skrift. Alltså kan jag inte bara slänga in ett CV och en hej-på-er-ansökan. Det måste vara genomtänkt och mitt huvud lyckades inte forma en enda tanke. Så jag stirrade. Skrev lite och stirrade ännu mer. Någon påpekade att jag kanske skulle ta anställning hos en katt. Förmodligen hade katten fått komplex.

I flera dagar har jag stirrat. Formulerat mitt CV. Suckat åt den saliga röra som är mina akademiska meriter. Ruskat på huvudet åt den fantasilösa röda tråd som går igenom mina anställningar. Känt ett stygn av vemod när jag insett att det efterlängtade truckkortet, efter bara några användningar blivit överflödigt. Stirrat lite till.

Tillslut, i sista stund, fick jag iväg en ansökan. Förmodligen hamnar den i en papperskorg, virtuell eller digital, någonstans. För visst kan jag skriva, formulera mig, men när det kommer till den förhatliga söka-jobb-processen så lyckas jag bara pressa ur mig standardiserad rappakalja. Och som grädde på moset drabbas jag av total ångest vid tanken på att visa upp mina ansökningshandlingar för någon annan. Så jag stirrar. Helst av allt vill jag leta reda på arbetsgivaren, kliva in på deras kontor och tala om för dem att jag är kompetent, att jag kan det som de vill att jag ska kunna, att jag har lätt för att lära mig nya saker och mer än gärna gör det, dessutom är jag inte alls otrevlig att varken titta på eller umgås med och jag har ovanan att baka kakor som jag sedan ger till alla andra eftersom jag inte vill äta dem själv. Däremot avskyr jag att skriva personliga brev och ansökningar, men om de bara pratar med mig ett tag så kommer de att se att det är mig de söker. Men ett sådant beteende skulle nog snarare ge mig en puckostämpel än ett jobb, så jag stirrar.

Igår skickade jag in ansökan. Idag börjar det om. Lagerarbetare på ByggMAX, originalare i Stockholm, informatör på universitetet, Konditorbiträde i Linköping eller kommunikatör på KTH. Var och en av dem kommer jag att stirra på tills den dagen kommer då jag antingen vinner en stirrtävling mot min katt om hennes älskade Whiskas eller får ett flipp och faktiskt kliver in hos en arbetsgivare och talar om för dem att de ska anställa mig för att alla som skriver personliga brev är losers. Vilket som är det vad som står på schemat för tillfället, stirrande. Förhoppningsvis kommer någon att anställa mig innan jag börjar bete mig alltför mycket som en katt. Inte för att jag ogillar katter, jag är bara inte så förtjust i Whiskas.

Jag och två av mina vänner sitter utspridda vid ett av kårhusets många bord och pluggar till kommande examination i förpackningsdesign. Påstående efter påstående från vår kurslitteratur blir föremål för diskussion, hån och suckar. Så dyker frågan upp: Varför kan man inte designa alla förpackningar snygga? Funderingar om produkters positionering, om vad en förpackning egentligen ska säga en kund och hur många förpackningar som egentligen måste vara snygga nog att ha framme ventileras. Visst, det är onödigt att paketera toalettpapper i en dyr och exklusiv förpackning, men måste de se ut som cirkus och barnkalas för det? Så kläcker någon uttalandet som får mina ögon att glittra drömskt: Tänk om man kunde designa sina egna förpackningar … Vi ler. Tänk om vi hade pengar nog att designa egna förpackningar till de varor vi köper hem så att allt matchade i våra köksskåp. Tänk om vi kunde ha våra egna grafiska profiler så att inte bara våra hem utan också våra skafferier kunde se ut som vi ville. Tänk om vi kunde klä om allt vi köpte så att det såg ut så som vi ville ha det.

Vi ler och sedan konstaterar jag att skulle det vara så att jag inte skaffar mig en egen karriär så är det exakt vad jag ska göra. Skulle jag bli någon oförskämt rik snubbes hemmafru så kommer vårt hem inte bara att vara skinande rent, alla förpackningar kommer att vara designade av mig. Så nu vet ni. Kanske ser ni mig i Hollywoodfruar 7, i ett stort skafferi, bland förpackningar i egen design. Förmodligen kommer min kärlek till det skafferiet att överstiga den jag känner för min hollywoodman, men vad gör väl det när jag får leva design-nörds drömmen.

En ganska anspråkslös plan B om jag får säga det själv.

Idag trodde jag för en stund att jag hade förlorat honom, mannen i mitt liv. Under några hemska minuter trodde jag att vår tid tillsammans för alltid var till ända, och med det alla de sätt han underlättar mitt liv på. All den information han sitter inne med, att han alltid finns till hands för mig, att han hjälper inte bara mig utan också mina vänner, att han alltid accepterar min förvirring. Denna underbara man, min kompanjon.

Rädsla, uppgivenhet, saknad, insikt. En suck.

Visst finns det de som anser att han är liten, men storleken saknar betydelse när den ställs mot allt det han gör för mig, allt det han betyder för mig. Min underbara vapendragare, mitt ständiga stöd som underlättat så många pressade situationer. Under några hemska minuter trodde jag att han var hjälplöst förlorad. Så återfann jag honom, i min bakficka. Knut, 2.0 GB cruzer micro från SanDisc, mannen i mitt liv.