Fröken Tjernström

Archive for the ‘Lilla jag’ Category

Skratt

November 5th, 2010 | Fröken Tjernström

Vi sitter och pratar. Sippar öl. Skrattar åt något. Något du sa, något jag sa eller kanske bara åt var konversationen landade. Skrattar ärligt och hjärtligt, och jag tänker Var det såhär det var då? Då när vi fortfarande trodde att vi hade en chans. Eller kanske mest förnekade alla tecken på att vi inte skulle lyckas. Blundade för att vi inte var på väg någonstans. Inbillade oss att vi hade en möjlighet. Skrattade vi såhär tillsammans då?

Så klingar skrattet ut och kvar är bara du och jag. Två människor som en gång misslyckades med att älska varandra.

Utan en pensel

October 28th, 2010 | Fröken Tjernström

Jag ville måla en bild av världen. Av hösten som stilla somnar runt om mig. Den skönhet den äger, på sitt eget kalla vis. Jag ville måla de små berättelserna i varje dag. Måla dem med ord. Men allt är klätt i en dimma av trötthet. Ett grått dis som sveper in världen jag ser och tar ifrån den dess glans och färger. Det finns inga ord att måla med. De enklaste texter blir stumma och stelbenta. Som haltande streckgubbar där varje ord blir en sanning. Inte sanning för att de är självklara utan för att deras nyanslöshet gör dem oemotsagda. Svart eller vitt. Dumförklarande. Det finns inget mellan raderna, bara rader. Det skulle kunna falla platt, om där funnits djup nog i dem för att något skulle kunna falla. Jag ville måla en bild av världen, men min pensel är bruten och där tusen nyanser skulle dansa finns bara grälla fläckar av färg. Alla klädda i en dimma av trötthet. Ord som brukar flätas till en väv, röra sig i virvlar av en dans. Står stilla vid sidan och ser på. Och över allt tröttheten, den förbannade tröttheten. Jag ville måla en bild av livet. Men spenderar dagarna med att se på mina ledsna, haltande streckgubbar. På deras sneda ansikten som ber mig om befrielse. Så när tröttheten tagit sitt finns inga ord kvar att måla med. I alla fall inte just nu.

Visioner

October 9th, 2010 | Fröken Tjernström

Att vara kontaktlinsbärare och glömsk är en fantastisk kombination. Med jämna mellanrum får man se världen med helt nya ögon.

Synvinklar

October 5th, 2010 | Fröken Tjernström

Ibland lägger jag mig på mitt köksgolv bara för att betrakta min omgivning från ett annat perspektiv.

Försöker

October 4th, 2010 | Fröken Tjernström

Jag försöker att se vad det är jag har sett. Att minnas vad jag måste ha glömt. Du ler och jag tänker, det var något mer.

Som om hundra år har passerat. Lagt tid och länder emellan. Som en evighet och en liten stund. Vill sträcka ut handen och känna om du känns likadan. Fast jag vet att jag inte mins, så jag låter bli. Försöker att hitta något när du lockar mig till skratt. Men tiden har skapat en ocean. En meter bred och en evighet djup flyter den mellan oss och viskar. Viskar; sök om du törs. En evighet och en liten stund djup. En meter bred på en gata i stan där ingen annan kan se den. Du ler och jag tänker, det var något mer.

Fötterna viskar gå inte hit. Vänd om, gå hem, du vet var det slutar. Så jag står still och försöker att se vad det är jag har sett. Det ligger där under ytan i en ocean av tid. En meter bred och en evighet och en stund djup, täckt av ett lager av dygnsgammal is. Kristallklar och skör och förrädisk. Försöker att minnas vad jag måste ha glömt och fötterna sjunger; gå hem nu. För ur djupet av en ocean sjunger tiden som har gått; du vet att du bara vill veta tills den sekund du faktiskt vet. En meter bred och det största hål jag sett. Ändå försöker jag att minnas. Du ler och jag tänker, det var något mer.

Under samma måne

September 23rd, 2010 | Fröken Tjernström

Jag sitter på balkongen och hör stadens brus. Jag, klappstolen Jeff och en kopp te i Linköpingsnatten. Mellan trädens grenar kan jag ana månen bakom molnen. Och någonstans där bortom träden finns du. Ikväll är vi under samma måne. Om du lyssnar riktigt noga kan vi höra samma brus. Fast det tror jag inte att du gör. Lyssnar på staden. Du tänker nog på annat, sådant som jag inte tänker på.

Vinden susar stilla. Som en bakgrundsmelodi till bussarna och bilarna och cyklarna. Jag är kall, fast varm och där nere på vägen går en man. En man med rollator. Han tar raska, korta steg och lyfter fötterna högt, så att han inte ska snubbla på något av det hans åldrade ögon inte kan se. Bakom trädet går månen i moln för en stund och jag tänker att en gång har han kanske vandrat lika självsäkert som jag gör ibland längst stadens gator.

Jag ser ljuset från bussar som är på väg någonstans dit jag inte ska. Jag hör suset i träden och en liten, lätt vind letar sig in till mig. Talar om för mig att jag lever, innan den rusar vidare i natten. Om en sekund kan den vara hos dig. Lyssnar du så hör du hur den sjunger stadens sång. Fast det tror jag inte att du gör. Lyssnar på vinden. Du tänker nog på annat, sådant som jag inte tänker på.

För staden är inte din vän, så som den har varit min. Du känner inte dess dofter eller sjunger dess sång. Du bara är här. Precis som jag, fast tvärtom. För där jag sitter i höstkvällens tomhet kan jag inte låta bli att undra om ditt hår lockar sig i nacken just nu, sådär som det gör precis innan du ledsnar och klipper det lite kortare än vad jag tycker om. Någonstans bortom träden är du under samma måne som jag ikväll. Men det är inte något du tänker på, du tänker nog på annat. Det är bara så.

Hösteld

September 22nd, 2010 | Fröken Tjernström

Kvällen är stilla och i kökets halvmörker når mig frågan. Vad brinner du för? Ett försök att närma sig. Uppenbart utan att vara klichéartat, men med den uttröttades brist på entusiasm finner jag snarare en lust att skärskåda mig själv än att besvara inviten. Vad brinner jag för? Jag lyfter blicken från skärmen, låter den vandra ut genom köksfönstret. Över industrier, över köplador, som Kallentoft brukar kalla dem. Någonstans bortanför klossformade byggnader smyckade med neonskyltar vilar Roxen, slumrar Vreta kloster och Bergs slussar. Men dem ser jag inte i mörkret. Bara neonskyltarna vittnar om liv. Passion tycks inte finnas på kartan. Inga eldar finns att skåda i den stilla susande kvällen. Dämpade ljud utanför, ljuden från utkanten av en stad. Men ingen eld. Någonstans finns viskningar om drömmar, om saker som väcker mina lustar, ja om passioner. Men när jag griper efter dem, med en passiv tröghet i rörelsen, glider de undan som dimmor. Just nu får det vara så. Just nu kan jag krypa upp i min soffa med en bok och glömma att tiden som förflyter inte blir bränsle till mina eldar utan hål i min kalender. Just nu får dagarna passera stilla, vaja som rön för vinden. Tiden får gå som om den aldrig skulle bli en bristvara. Det är okej. Idag brinner inget. En dag ska jag åter vara brinnande, gnistrande, sprakande. Men inte idag. Idag finns ingen plats för passioner. Istället låter jag dem falla. Tillsammans med frågan. De singlar till marken. Dansar tillsammans och glöder ikapp med höstlöven. Små falnande passionspotential som landar i gräset en sen höstkväll. Det kommer en tid för sprakande hösteldar. Kanske besvarar jag frågan då. Men just ikväll får min tystnad tala.

Tvärt emot förståndet

September 10th, 2010 | Fröken Tjernström

Ibland smyger sig lusten på. Lusten att höra om erbjudandet kvarstår. Speciellt nu när det inte är långt borta. Även fast jag vet att det bara skulle sluta med att jag inser det jag redan vet. Även fast jag gjort det förr och kommit till samma slutsats. Men ibland smyger sig lusten på och viskar om att saker ju kan förändras. Inte för att jag egentligen tror det utan mest för att det kanske skulle vara en enkel lösning. Om det nu varit en lösning, vilket det inte är. Det är bara lusten som smyger sig på från mörka vrår och ensamma kuddhögar.

Den tassar tyst och viskar försiktigt så att jag till sist får lust att dunka huvudet i väggen. Kanske är det ett mänskligt behov, en drift, en önskan. Kanske är jag mer än lovligt skruvad. Men jag kan inte hindra att den smyger sig på. Lusten. Lusten att höra om dörren fortfarande är öppen. Dörren till rummet dit jag inte borde gå. Kanske är det för att jag vet att jag inte borde, men lika fullt kan. Den kittlande makten.

Den viskar tyst sitt förslag och någonstans från djupet får jag locka fram övertygelsen och argumenten. Visst kan jag höra efter, men det kommer bara sluta med att jag åter igen beter mig som hon jag inte vill bete mig som. Jag kan bättre än så. Men visst vore det en enkel lösning på ett knappt existerande problem. Om den bara inte gick tvärt emot allt förnuft och all stolthet jag har.

På önskelistan

August 22nd, 2010 | Fröken Tjernström

Någonstans på vägen händer det. Födelsedagspresenter och julklappar blir först allt dyrare och sedan allt svårare att köpa. Vi går från att önska oss den barbiedockan och den tröjan men framförallt den boken till att vilja ha mobiltelefoner, datorer och köksassistenter. Slutligen hamnar vi i den fas av livet då vi förvisso gärna tar emot ljusstakar och kuddar som piffar upp vårt hem eller kanske ett par nya träningsskor, prylar som förgyller vår vardag helt enkelt. I det läget har vi dock oftast också nått det stadiet att det är lättare att låta oss själva plocka ut de saker vi vill ha, så att de matchar vår vardag och våra krav. Allt som oftast resulterar det hela i ett utbytande av presentkort, eller att vi får exakt det vi tidigare pekat ut i en affär.

Just där befinner jag mig nu. Frågan; Vad vill du ha när du fyller år? besvaras oftast med ett Vet inte, eller någon form av nyttopryl. Så när det stod klart att jag inte bara fått mig en lägenhet utan också en med en hyggligt stor balkong i söderläge sa jag till min mamma under ett telefonsamtal att; Jag vill ha balkongtrall i födelsedagspresent! När jag lagt på kunde jag också konstatera att jämte trallen på önskelistan stod en ny stekpanna. Det må vara att jag har en teflonpanna, men bäst före-datum är helt klart passerat när hälften av middagen envist sitter fast i botten av stekpannan vid varje måltid.

Några dagar senare slog det mig. När hände det här? När slutade jag att önska mig saker för nöjes skull och började tråna efter nyttoprylar? (Visst händer det att jag suktar efter teknikprylar också, men allt som oftast handlar även det om att underlätta antingen min vardag eller mitt yrkesutövande. ) Hur hamnade en stekpanna högst upp på min önskelista? Så sent som för tio år sedan önskade jag mig ju … Där stannade jag upp. För tio år sedan önskade jag mig också saker till mitt hem. Förvisso ett hem jag inte ännu hade, men lika fullt saker till ett hem. Födelsedagar och jular ville jag ha saker som skulle vara bra att ha den dag jag flyttade hemifrån. Visserligen både fick och önskade jag mig nog annat också. Men faktum kvarstår, jag hade blivit lika glad för en stekpanna för tio år sedan som idag.

Riktigt vad jag skulle göra med den insikten visste jag inte. Var jag en fullständigt tossig tonåring eller sviker mig minnet fullständigt? Så slog det mig. Det är det som kallas att vara sig själv. För även om vi alla förändras på vägen genom livet bär vi också med oss en liten del som är mer eller mindre konstant. Vissa ränder går inte ur och jag är en sucker för prylar och heminredning. Det är så vi tar oss igenom livet, vi förändras, men kastar inte allt över bord vid varje vägkrök. Och någonstans där inne lyckas också de flesta av oss bygga upp en trygghet, en självkännedom. Jag var femtonåringen som blev gladare för en brödrost än jag blivit för en mobiltelefon. Drygt tio år senare har jag fortfarande inga problem att relatera till den känslan. Nu är jag tjugosexåringen som vill ha en stekpanna. För en stekpanna är bra att ha, precis som en brödrost.

Dagens ord

August 3rd, 2010 | Fröken Tjernström

Dagens ord är tokblödning. Jag antar att det är det närmaste man kommer att känna sig som femton år igen när man snart ska fylla tjugosex. Jag uppskattade det inte.