Fröken Tjernström

Archive for the ‘Lilla jag’ Category

Tvärt emot förståndet

September 10th, 2010 | Fröken Tjernström

Ibland smyger sig lusten på. Lusten att höra om erbjudandet kvarstår. Speciellt nu när det inte är långt borta. Även fast jag vet att det bara skulle sluta med att jag inser det jag redan vet. Även fast jag gjort det förr och kommit till samma slutsats. Men ibland smyger sig lusten på och viskar om att saker ju kan förändras. Inte för att jag egentligen tror det utan mest för att det kanske skulle vara en enkel lösning. Om det nu varit en lösning, vilket det inte är. Det är bara lusten som smyger sig på från mörka vrår och ensamma kuddhögar.

Den tassar tyst och viskar försiktigt så att jag till sist får lust att dunka huvudet i väggen. Kanske är det ett mänskligt behov, en drift, en önskan. Kanske är jag mer än lovligt skruvad. Men jag kan inte hindra att den smyger sig på. Lusten. Lusten att höra om dörren fortfarande är öppen. Dörren till rummet dit jag inte borde gå. Kanske är det för att jag vet att jag inte borde, men lika fullt kan. Den kittlande makten.

Den viskar tyst sitt förslag och någonstans från djupet får jag locka fram övertygelsen och argumenten. Visst kan jag höra efter, men det kommer bara sluta med att jag åter igen beter mig som hon jag inte vill bete mig som. Jag kan bättre än så. Men visst vore det en enkel lösning på ett knappt existerande problem. Om den bara inte gick tvärt emot allt förnuft och all stolthet jag har.

På önskelistan

August 22nd, 2010 | Fröken Tjernström

Någonstans på vägen händer det. Födelsedagspresenter och julklappar blir först allt dyrare och sedan allt svårare att köpa. Vi går från att önska oss den barbiedockan och den tröjan men framförallt den boken till att vilja ha mobiltelefoner, datorer och köksassistenter. Slutligen hamnar vi i den fas av livet då vi förvisso gärna tar emot ljusstakar och kuddar som piffar upp vårt hem eller kanske ett par nya träningsskor, prylar som förgyller vår vardag helt enkelt. I det läget har vi dock oftast också nått det stadiet att det är lättare att låta oss själva plocka ut de saker vi vill ha, så att de matchar vår vardag och våra krav. Allt som oftast resulterar det hela i ett utbytande av presentkort, eller att vi får exakt det vi tidigare pekat ut i en affär.

Just där befinner jag mig nu. Frågan; Vad vill du ha när du fyller år? besvaras oftast med ett Vet inte, eller någon form av nyttopryl. Så när det stod klart att jag inte bara fått mig en lägenhet utan också en med en hyggligt stor balkong i söderläge sa jag till min mamma under ett telefonsamtal att; Jag vill ha balkongtrall i födelsedagspresent! När jag lagt på kunde jag också konstatera att jämte trallen på önskelistan stod en ny stekpanna. Det må vara att jag har en teflonpanna, men bäst före-datum är helt klart passerat när hälften av middagen envist sitter fast i botten av stekpannan vid varje måltid.

Några dagar senare slog det mig. När hände det här? När slutade jag att önska mig saker för nöjes skull och började tråna efter nyttoprylar? (Visst händer det att jag suktar efter teknikprylar också, men allt som oftast handlar även det om att underlätta antingen min vardag eller mitt yrkesutövande. ) Hur hamnade en stekpanna högst upp på min önskelista? Så sent som för tio år sedan önskade jag mig ju … Där stannade jag upp. För tio år sedan önskade jag mig också saker till mitt hem. Förvisso ett hem jag inte ännu hade, men lika fullt saker till ett hem. Födelsedagar och jular ville jag ha saker som skulle vara bra att ha den dag jag flyttade hemifrån. Visserligen både fick och önskade jag mig nog annat också. Men faktum kvarstår, jag hade blivit lika glad för en stekpanna för tio år sedan som idag.

Riktigt vad jag skulle göra med den insikten visste jag inte. Var jag en fullständigt tossig tonåring eller sviker mig minnet fullständigt? Så slog det mig. Det är det som kallas att vara sig själv. För även om vi alla förändras på vägen genom livet bär vi också med oss en liten del som är mer eller mindre konstant. Vissa ränder går inte ur och jag är en sucker för prylar och heminredning. Det är så vi tar oss igenom livet, vi förändras, men kastar inte allt över bord vid varje vägkrök. Och någonstans där inne lyckas också de flesta av oss bygga upp en trygghet, en självkännedom. Jag var femtonåringen som blev gladare för en brödrost än jag blivit för en mobiltelefon. Drygt tio år senare har jag fortfarande inga problem att relatera till den känslan. Nu är jag tjugosexåringen som vill ha en stekpanna. För en stekpanna är bra att ha, precis som en brödrost.

Dagens ord

August 3rd, 2010 | Fröken Tjernström

Dagens ord är tokblödning. Jag antar att det är det närmaste man kommer att känna sig som femton år igen när man snart ska fylla tjugosex. Jag uppskattade det inte.

Två flickor

July 12th, 2010 | Fröken Tjernström

Jag har ett foto på mig och en vän. Det är taget för många år sedan. Kanske är vi nio år gamla där vi står, framför skolans trappa, och poserar i våra blommiga skolavslutningskläder framför hennes pappas kamera. Jag med en vit bomullshatt och hon med huvudet på sned. Vi har hela sommarlovet framför oss och förmodligen spenderade vi större delen av det tillsammans. Ibland när jag ser på oss kan jag undra om det märktes redan då hur olika vi skulle bli.

Idag sitter jag i en etta där jag med lite tur kan gömma undan dammsugaren under hatthyllan. Hon bor i en trea där till och med övernattande gäster får en egen säng. Jag snubblar över mina på väg från kylskåpet till soffan om morgonen. Hon har koll på sina preferenser när det gäller hundköp. Jag piper förtjust åt de flesta annonser om katter till salu på blocket. Jag kallar skämtsamt en vän för min flickvän. Hon funderar på bröllop. Jag suckar över min oförmåga att diska undan efter maten. Hon har en sambo att skämtsamt pika för sådana later. Jag uttalar pluraländelsen. Hon har runda l. Jag jagar en tvåa i innerstaden. Hon bygger ett hus på landet med rum för barn. Även om jag inte ännu kallar räv för oäv blir min satsmelodi allt mer östgötsk. Hon har flyttat ännu lite längre norrut och ibland slår ångermanländskan igenom.

Jag har ett foto på mig och en vän. Det är taget för många år sedan. Kanske är vi nio år gamla där vi står, framför skolans trappa, och poserar i våra blommiga skolavslutningskläder framför hennes pappas kamera. Jag med en vit bomullshatt och hon med huvudet på sned. Fulla av förväntningar inför sommarlovet. Ibland när jag ser den bilden kan jag undra om någon visste redan då hur olika vi skulle bli. Eller kanske att vi trotts alla olikheter skulle vara vänner än.

Bara så att ni vet

June 8th, 2010 | Fröken Tjernström

Det är inte det att jag inte funderar. Det är inte det att jag inte kommer på saker att skriva här. Det är inte heller det att jag inte till och med ibland lyckas formulera precis det som bör stå här. Det är inte det att jag har tappat lusten att skriva. Det är bara det att inget av det infaller när jag faktiskt sitter vid datorn. Så tills dess att det gör blir det helt enkelt lite glesare mellan posterna här.

Du är min nu

May 26th, 2010 | Fröken Tjernström

Solen skymtade i morse när du hälsade mig i grönskande vår. Nu hänger molnen tunga över slätten, men det gör inget. I ett slag stiger fru Fortuna in och baddar ömt alla sår. Du är min nu. Raska steg på bekanta gator i en välkänd dans. Sommarskor mot kullersten som ingen annan stans. Du är min nu. Andetag för andetag, av verklighet. För där jag står möts tiden. Här möter flickan som var jag kvinnan av en ofödd dag. Här flätas rymden samman i  en makramé av siden. Du är min nu. Ibland får man gå åt andra hållet för att komma dit man ska. Ibland får man göra tvärt emot för att göra som man sa. Ibland är det man strävar efter inte det som man vill ha. Ibland blir alltihop på något sätt rätt bra. Du är min nu. Och där jag står i vårens grönska, där möts tiden. Där flätas livets väv i looper, i min makramé av siden. Du är min nu.

Det som göms i snö eller Det blev inte som han sa

April 11th, 2010 | Fröken Tjernström

Den här vintern kommer att bli bra, sa han. Se det som en spådom. Flera gånger under den gångna vintern har jag tänkt på hans ord, hans spådom. Han hade fel. Inte för att den var dålig heller, den levde bara inte upp till sina potential. Jag minns inte hans exakta ord och jag anar bara vilken konversation som låg bakom dem, men jag minns andemeningen. Att detta skulle bli en storslagen vinter. Så blev det inte. Men nu, när våren krupit fram och snön och isen lämnat efter sig ett grått täcke av vintersmuts och grus kan jag ana något bättre. Ur snön har allt det där som gör livet vibrerande färgrikt töat fram. Som en hel del annat som sagts blev inte heller vintern som han sa. Men våren viskar om storslagna ting.

Det som göms i snö …

En liten klick färg …

… bland allt det grå …

… om du tittar noga.

I’m always there

Ber om ursäkt för Bilddagbokens halvkassa komprimering av bilder. Orkade inte fixa dem själv …

Det våras för Linköping

April 2nd, 2010 | Fröken Tjernström

Det är lätt att glömma på regntunga höstdagar eller kylslagna vinterkvällar då den eviga vinden tycks leta sig in under varje stycke tyg som jag trätt över min kropp. Det är lätt att låta ledan komma på. Att önska sig in under täcket, in i värmen, där möjligheterna att fly till en annan värld är oändliga. Så som igår när jag huttrande i regnet tog mig till min praktikplats. Då är Linköping bara en stad i mängden. En grå och kall stad med vårsmutsiga gator som det stilla regnet inte förmår att tvätta rena.

Drygt fyra timmar senare kliver jag ut från kontoret. Molnen har skingrats och en blek vårsol värmer stadens gator. Bosses omtalade glassbar har haft sin premiär i byggnaden mitt emot den jag jobbat i och plötsligt går det inte att glömma. Linköping är staden som fångade upp mig när jag kastade mig ut från mitt barndomshem. Jag ville pröva mina vingar och Linköping tog emot mig och gav mig ett hem. Det var början på en kärlekshistoria. Här har jag skrattat och gråtit, våndats och vuxit. Lärt mig saker man bara kan lära sig genom att leva och mött människor långt mycket mer fantastiska än jag kunnat föreställa mig. Vår romans tog slut i förtid. Livet förklarade att så måste ske. Men när jag går längst Linköpings gator i den milda vårsolen kan jag inte låta bli att tänka att det kanske är dags igen. Att vi inte är riktigt klara med varandra, Linköping och jag. Kanske kan vi plocka upp de lösa trådarna igen, kanske kan vi få vårt lyckliga i alla sina dagar. Staden som så länge varit bägaren som rymt mina drömmar viskar tyst Det är här du hör hemma när jag sätter mig på bussen som tar mig därifrån.

Det är vår i Linköping och tillsammans med de skygga blommorna spirar ett hopp om att staden som en gång famnade mig åter igen ska bereda mig en plats.

För att du alltid fyller 23

March 31st, 2010 | Fröken Tjernström

Av någon anledning ville du inte vara så gammal som du faktiskt var. Du brukade säga att du var 23. Halvt på skämt, halvt som någon slags förnekelse, tror jag. Som om du trodde att livet sprungit ifrån dig och att du måste hejda det. För om du var 23 så behövde du inte leva upp till de krav som ingen ställt på dig. Du sa att du fyllde 23 och jag sa ingenting. För jag visste att du var äldre än mig och jag hade redan passerat 24 år.

Du tog åt dig varje gång som jag retsamt pikade dig för att du gjorde saker som äldre män gör. Du kallade mig skitunge med en rå hjärtlighet och levde livet med något av den brist på framförhållning som man kan kosta på sig när man är 23 år. Men för varje gång som du blundade, varje gång som du sa att du var 23, blev jag lite säkrare på att jag inte ville vara det. Jag var klar med att vara 23 år. Det var okej. Så för varje gång du greppade efter en passerad ålder blev jag lite äldre i mina egna ögon. Jag var klar med 23, beredd att ta mig an strax-under-30. Jag tyckte om att du var några år äldre än mig, det gjorde inte du.

Jag har sagt så många gånger att du inte är gammal att jag tillslut kände mig jämngammal med dig. I ditt försök att hindra livet från att springa ifrån dig har jag börjat springa ifrån mitt. Det är länge sedan jag såg dig nu. Jag antar att du sitter med någon annan och är 23 år ikväll. Jag har lämnat din noja åt dig. Men jag kan inte skaka av mig känslan av att jag är äldre nu än vad jag borde vara. Jag möter män på stan, ser på dem, tänker att de är snygga, i min ålder. Så slås jag av insikten. Det är de inte alls. Jag tänker; Han är ju inte så mycket äldre än mig. Men när jag tittar lite närmre så inser jag att det skiljer säkert tio år mellan oss. För att du alltid fyllde 23 har jag tappat känslan för om det bör stå 26 eller 32 på min nästa födelsedagstårta.

Ändå kan jag inte låta bli att tänka att jag hellre har det som mig. För att du alltid fyllde 23 kan jag se fram emot att fylla 30. Kanske är jag lite desorienterad, men jag klöser mig inte fast vid något som sedan länge passerat. För att du alltid fyller 23 kan jag inte låta bli att tycka lite synd om dig, att hoppas att du en dag hittar något som får dig att vilja fylla 32.

Någonstans

March 28th, 2010 | Fröken Tjernström

Sitter ensam på ett café och äter en på tok för dyr toast. En på tok för dyr toast, som har tagit dem på tok för lång tid att göra, som jag äter på tok för snabbt. Latten är inte speciellt god heller.

Utanför fönstret går krumma tanter långsamt över torget och jag hejdar mitt tuggande ett slag och ser ut. Om en liten stund ska jag vara på ett möte om möjligheten till en praktikplats och jag är lite för spänd och lite för stressad för att det ska vara bekvämt. Så griper längtan tag i mig. Längtan att resa mig upp och gå. Inte till mitt möte, utan bort. Bort någonstans där jag inte är lite för spänd och lite för stressad. Tanken att detta bort skulle vara mitt hem dyker upp. Att jag skulle vilja resa mig och gå hem, gömma mig i min stora, varma säng och glömma stress och nervositet. Jag slår bort den. För jag längtar inte efter att få gömma mig under täcket. Jag längtar efter en soffa någonstans. En soffa där jag kan sitta en stund. En soffa någonstans där jag har inrett, inte med vad jag har råd med för stunden utan med vad jag verkligen vill ha. Någonstans där fönstren släpper in ljus över trägolv. Någonstans där växter överlever och pajformen går in i ugnen. Någonstans där någon lagar maten åt mig. Inte för att jag har ett hembiträde, eller för att han är tvungen, utan snarare för att idag är det min diskdag. Ja, någonstans har jag just kommit hem ifrån jobbet och sitter uppkrupen i min soffa, i mitt ljusa, vackra vardagsrum i väntan på middagen, för någonstans är det min diskdag.

Dit längtar jag när jag sitter på ett café och slänger i mig min lunch. Inte till en plats men till en tid som ännu ska komma. Dit längtar jag, men dit kan jag inte gå. Tanterna i sina långa kappor har gått över torget och jag reser mig upp för att gå till mitt möte.