Fröken Tjernström

Archive for the ‘Uncategorized’ Category

En liten pojke

July 25th, 2011 | Fröken Tjernström

Det finns mycket att säga. Om våldet, om ondskan, om hatet och kärleken och om morgondagen. De senaste dagarna har informationen, analyserna och känslorna kommit i en strid ström. Nyhetssändningarna avlöser varandra, twitterflödet tycks rinna över och de överlevande berättar den ena fasansfulla historien efter den andra. Så kommer den tysta minuten. Stunden då vi inte ska leta fler bilder, mer information, nya analyser. En liten stund i tystnad.

SJ stannar sina tåg. Liseberg tystnar. Till och med det evigt babblande Twitter tar en paus. I fem minuter bestäms det. En efter en postar hashtagen #forNorway och tystnar. Så också jag. Så vänder jag blicken bort från datorn och ut genom köksfönstret. En ambulans susar förbi med påslagna sirener. Det gör de ofta, men just idag känns den lite extra. Som en påminnelse om att rädslan, smärtan och kanske döden finns runtom oss. För dem i ambulansen är den extra påtaglig just nu. Så hör jag honom. Han cyklar med sin pappa på gatan utanför. De cyklar bredvid varandra och hans far har handen på hans rygg. Han sjunger en engenpåhittad sång och hans glada, högljudda stämma letar sig in genom mitt köksfönster som står på glänt. Vad han sjunger om vet jag inte men han sjunger det så som bara en sommarledig pojke som just lärt sig cykla kan göra när han ger sig ut på äventyr. Han sjunger med hela den livsglädje som kan bo i ett barn och i den skarpa kontrast till den sorg och bestörtning som råder blir han ett löfte. Livet går vidare. Och inte nog med det, när livet går vidare innehåller det inte bara dystra dagar av världen efter Utøya den innehåller glada, sjungande barn på äventyr.

Hemlis

March 18th, 2011 | Fröken Tjernström

Du var arg härom dagen. För att alla pratar om reaktorn, men ingen om människorna. Jag älskade dig då. Litegrand. Sådär som man gör när skalet spricker och blottar ett uns av mänsklighet. När en gnutta medlidande och passion lyser igenom där cynismen brukar härska. Som man inte kan låta bli att göra när likgiltighetens dimmor dansar undan och blottar empati och intelligens. Du var arg och jag var tyst. Det var bäst så. För snart pratar ingen längre om reaktorn, eller människorna, och då är det nog säkrast att du inte vet vad jag såg härom dagen.

#6 Your day

November 17th, 2010 | Fröken Tjernström

Jag tror att vi sammanfattar den såhär:

Jag klev upp. Jag krälade till jobbet. Försökte undvika att kliva i och känna lukten av det fett som trängt upp ur avloppen på vår innergård då restaurangen under oss fått problem med sin fettavskiljare. Sedan har jag jobbat och snutit mig i ett. Gått en sväng till optikern och fått konstaterat att det är dags att höja styrkan på mina linser, samt att jag får vänta någon vecka till innan jag får använda dem. Dels för att jag är förkyld och dels för att ögonen är lite torra ännu. Sedan gick jag tillbaka och jobbade till 22.30. Nu ska jag snyta mig en gång till och krypa upp i sängen med min dator för att kika lite på Glee innan jag somnar. Om ni undrar vad jag gör imorgon? Samma sak.

Pass

November 12th, 2010 | Fröken Tjernström

Idag blir det inte någon lista. Inte för att jag fegar ur utan för att jag just nu sitter på ett tåg på väg mot Stockholm. Ikväll ska jag möta ett gäng eminenta kvinnor och känna en annan nattpuls än den som Linköping bjuder på. Imorgon är jag tillbaka i samma lunk igen, men ikväll är jag på flykt.

(är det något som ser galet ut beror det på att jag skriver detta på min iPhone och jag har inte fixat mig någon wordpress-app än. Kanske inte är helt kompatibelt med andra ord.)

Listigt

November 9th, 2010 | Fröken Tjernström

Vet inte hur vist det här är. Men ärligt talat så måste jag göra något annat än att klicka update på Facebook och dn.se hela eftermiddagarna. Alltså; i en månad framåt  följer jag listan. Lite av en bloggdiet eller något åt det hållet. Precis som en bantare förbehåller jag mig rätten att fuska, hoppa av, stuva om och skylla på omvärlden. Ett inlägg om dagen är bra för … magen? Från och med imorgon kör vi … kanske.

Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment

Onda, onda internet

November 8th, 2010 | Fröken Tjernström

Världen är stor, farlig och komplex. Det finns samhällen och städer som ofta mer är att likna vid en levande organsim än en bit infrastruktur. Det finns onda människor, läskiga människor, sjuka människor. Och vi stackars värnlösa små måste göra allt vi kan för att skydda oss. Ovanpå allt det här finns internet. Där kan onda människor nå oss från andra sidan jorden. De kan spåra oss, hitta våra lösenord, våra adresser. De kan bryta sig in på våra bankkonton och våra Facebook-konton. De kan ta våra liv.

Men hur ska vi skydda oss? Hur ska vi veta vem som är ond och vem som är god? Enklast av allt är väl kanske att se världen i svart och vitt. Aftonbladet rapporterar att folk kan kapa ditt Facebook-konto. Att folk kan mobbas på Facebook. Att du kan bli lurad på Facebook. Alltså måste ju Facebook vara dåligt. Ja, i förlängningen så måste ju hela internet vara dåligt. Eller hur? För det lilla faktum att det krävs lite mer än ett program för att kapa dit Facebook-konto var inget du tänkte på? Kanske att det inte är fel på Facebook när någon blir mobbad, utan på de satans, snedfödda skitungarna som mobbar. Och kanske, men bara kanske, hade det varit en bra grej om du lärt dig att inte vara så jäkla naiv online. Om det låter för bra för att vara sant är det nog det. Både på Facebook och om du möter någon ansikte mot ansikte. Men, det är ju klart. Om man klart delar in i onda och goda blir ju livet enklare. Fast kanske lite ensammare.

För några veckor sedan tog en ung man sitt liv och berättade om det på forumet Flashback. Världen, eller i alla fall Sverige, förfasades. Onda, onda internet. Jo men visst. För det är inte redan sådär 100 andra saker som har gått fel när en 21-åring vill ta livet av sig? Att välja att meddela omvärlden är inget konstigt. Jag minns att en kompis lillasyster berättade att hennes klasskompis tagit med sig en vän in på en av skolans toaletter och skurit sig i handlederna. Hon var tolv år. En skoltoalett eller ett internetforum. Samma handling, bara olika storlek. Ja, men folk hejade ju på självmordskandidaten! Ja, men ärligt. Det har alltid funnits dårar. Visst, de kan kommunicera enklare med internet, men det kan människor som inte glömt att aktivera medkänslan och det sunda förnuftet också. Sedan kan ju den lilla detaljen att det också fanns dem som vädjade om att han skulle låta bli att ta sitt liv ha fallit bort ur rapporteringen. Det är ju trots allt inte lika smaskigt. Och vi får ju inte glömma att internet är ondskan.

Ett litet problem uppstår dock när internet inte är ondskan alls. Som när ännu en självmordskandidat låter meddela att han svalt en hög piller och nu tänker ända sitt liv på Flashback. Då rycker två av forumets användare, oberoende av varandra in. De får ur honom hans telefonnummer, ringer honom, ringer polisen och ser helt enkelt till att han inte lyckas med att ta sitt liv. Två personer han aldrig mött räddar hans liv. Det hade inte hänt utan Flashback. Kanske hade han ändå inte tagit en tillräcklig dos, vem vet. Lika fullt räddades hans liv av två främlingar på det onda, onda internet.

Precis som Jack väntar jag nu med spänning på morgondagens ljuva rubriker och vackra ord om allt det bra som faktiskt kommer ur internet. Under tiden ska jag boka en tågbiljett till Stockholm för att på fredag möta några vänner jag lärt känna på Twitter. Visst finns det en risk att de både har rabies, plugins som kommer att kapa mitt Facebook-konto och långtgående planer på att mörda mig. Men i ärlighetens namn tror jag inte det. För säkerhets skull får jag väl se till att ha skor utan klackar.

Tystnaden som uppstår

November 4th, 2010 | Fröken Tjernström

Tystnaden som uppstår när konversationen faller. Som ett hål mellan oss. Som om de ord som skulle nå mig har slukats av ett mörker någonstans på vägen. Eller så har de aldrig lämnat dig. Det får jag aldrig veta. Jag hör bara tystnaden. Tystnaden som uppstår när du låter konversationen falla.

Var tog du vägen när orden inte längre nådde mig? Vad hände där jag inte var? Någonstans bortom tystnaden har du svaren. Allt jag vet är att orden faller platt. Att jag ropar ut i tomheten utan att få svar. Löven faller ifrån träden, och där bortom dem finns du. Men även om jag låter vinden bära mina ord är tystnaden allt jag hör. Där finns rum för tanken. För eftertanken. Ja, där kanske till och med finns svar. Fast jag vet inte om jag vill veta. Jag vill bara veta varför du är tyst.

Tystnaden som uppstår när budskapet känns uppenbart men svaret uteblir. Inte ens ett litet eko. Bara tystnadens melankoliska surrande som talar om att du gömt dig. Att meddelandet gick fram men att mottagaren valt att inte förstå. Tystnaden som uppstår när det är så uppenbart att det saknas ett svar. Den tystnaden.

Ett hus är inte ett hem

October 8th, 2010 | Fröken Tjernström

Alla möbler på sin plats. Saker, pinaler och kläder. Lampor, fotografier och utsmyckning. Nästan. Sakta börjar en tom lägenhet att likna ett hem. Var sak har sin plats och allt eftersom dagarna går hittar jag det mesta på första försöket. En matta här, en ljusstake där. Har du bott in dig? Ja, jo det har jag nog. Jag kan nog kalla det hemma.

Så en kväll i mitt nya vardagsrum, belyst av min egentillverkade taklampa, slår det mig. Hon lyfter sitt vinglas till munnen. Ansiktet är tecknat av mönstren från lampskärmen och vi är båda omgivna av prat och skratt. I hennes odramatiska rörelse finns det. Det är ett hem nu. För trots alla saker. Minnen, bilder, önskningar och planer. En boplats är inte ett hem förrän man fyllt det med vänner. Och där, då, i lampans randiga sken blir min lägenhet ett hem. En plats där mina vänner har pratat, skrattat och delat sin tid med mig. Det slår mig när jag ser henne läppja på vinet. Jag är hemma.

För trots allt pysslande, planerande och möblerande är en boplats inte ett hem förrän den har fyllts med vänners skratt. Så när de går ut i kvällen. Säger hejdå och vi hörs så kan jag nöjd vinka av dem. För jag är hemma.

Så var det den där lilla detaljen med demokrati igen

September 20th, 2010 | Fröken Tjernström

Det finns massvis att säga. Om Socialdemokraterna, om Mona, om Fredrik, om Kristdemokraterna, om Ohly, om väljarna, om valrörelsen och om Miljöpartiet. Men jag låter bli. För stunden. Däremot var det fortfarande den här lilla detaljen om demokratin.

Jag säger det igen, bara för säkerhets skull, jag är INTE Sverigedemokrat. Jag kan faktiskt tänka mig en hel del tortyr jag hellre skulle stå ut med än att konvertera till SD. Detsamma gäller i och för sig också M, men det är en annan diskussion.

Ingen lär nu ha missat att SD kommer att få mandat i vår nästa riksdag. En hel hoper verkade dock bli förvånade över det igår. Själv var jag väl snarare besviken än förvånad. Ett antal opinionsundersökningar hade ju ändå visat åt det hållet. Och även om hoppet, i detta fall det om mänskligheten, är det sista som överger människan, så uppstår inte opinionsundersökningar ur slumpgeneratorer. Förvånad eller inte måste vi dock se upp med vad vi gör. Självklart är många besvikna, så även jag, på att leva i en tid och i ett land då nästan sex procent av befolkningen vill ha in ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Men vi måste försvara den demokrati vi anser att de besudlar med demokratiska medel. Det gör vi inte i alla lägen idag.

Vi kan inte häckla och håna. Sluta bete er som mobbare. Ni spelar deras spel. Vi är dömda att förlora på det viset. Vi slår undan fötterna på oss själva. För att snacka sportslang; vi måste hitta vårt spel. Det är så man vinner, genom att vara sig själva och spela sitt eget spel. Det är det spel vi kan och det är så vi får motståndare på fall. Visst är det lite roligt att göra sig lustig över. Ibland direkt inbjudande. Visst får vissa bilder, sekvenser och uttalanden mig att vilja skratta. Inte för att det är roligt utan för att det är korkat. Och visst ska de ha sin släng av sleven, precis som resten av alla dem som kommer med korkade uttalanden. Men vi kan inte bara bemöta dem så. Vi måste ta debatten. För det var under just en sådan som Gudrun Schyman konstaterade att herr Åkesson var så korkad att det inte ens var roligt att debattera med honom. Dra ut dessa nattväsen ur sina hålor, håll upp dem i solen och visa vad de är. Stå inte utanför hålan och rita nidbilder och skratta. Att häckla någon har aldrig ändrat en åsikt. Vi får ingen att byta sida genom att tala om för dem att de är dumma. Varför skulle någon gå över från en sida där de blir väl mottagna till en bunt mobbare som säger att de är korkade? Jag skulle inte göra det och jag har full respekt för att andra gör samma val.

På samma sätt som den åsiktsfrihet vi åtnjuter tillåter SD att finnas, uttrycka sig och ställa upp i val så tillåter den oss övriga cirka 94 procent att säga ifrån. Många har också gjort det idag. Heja er! Tyvärr hade jag inte möjlighet att ansluta mig. Kom bara ihåg vad det är ni protesterar emot. Det är främlingsfientlighet och trångsynthet inte SD. Inte partiet som sådant, ett demokratiskt fenomen med odemokratiska åsikter. Ingen demonstrerar mot M. Däremot mot deras åsikter. Skillnaden kan tyckas hårfin, men ack så viktig.

Vi balanserar på en slak lina. Aftonbladet går ut med kampanjen Vi gillar olika. En skitbra tanke. Men mediernas uppgift, även om det kan verka långt borta när det gäller Aftonbladet, är att objektivt granska samhället och statsmakten. Att gå ut och uppmana folk att inte rösta på ett parti, oavsett vilket, på sin förstasida är ett övertramp. Balansen är krånglig och vi ramlar och slår oss gång på gång. Jag har säkert gjort det tio gånger själv bara idag.

Vi ska ta kampen. Tveklöst. Men mycket av det som sker nu är att göra det rakt motsatta. Det är fint att se att det finns så många som vill säga ifrån. Just därför ska vi se till att våra ansträngningar inte gör SD till martyrer. De är extremt duktiga på att vända våra handlingar till påhopp. Vi ska inte underlätta för dem att göra det. Det vi gör när vi säger ifrån ska inte på något sätt få bli bortslösat genom att istället tjäna SDs syften.Vi måste hålla oss innanför gränserna. Lika lite som en Socialdemokrat kan köpa Toblerone med statens kreditkort, lika lite som en kulturminister kan skippa att betala TV-licens, lika lite kan vi bemöta SD med annat än demokratiska metoder.

Det är svårt. Så otroligt svårt. Speciellt med den ilska som bubblar i många av oss. Bara genom att läsa det jag själv nyss har skrivit hittar jag fel. Jag använder mig genomgående av vi och dem. Delar in oss i vi och SD. En retorik som annars ofta tillhör just främlingsfientliga rörelser. Något som ofta anses vara grunden till sådana åsikter, oförmågan att se oss alla som människor och inget annat. Lika fullt kan min trötta hjärna inte komma på något bättre sätt att formulera sig på. Fällorna är många och ibland är det nästan för lätt att ställa sig och skratta åt eländet. Logiken brister på så många plan att det blir tragikomiskt. Men istället för att skratta låt oss ge alla SDare varsin pensel. Öppna så munnen och bemöt dem med demokrati och logik. Sedan är det bara att luta sig tillbaka och beskåda hur de målar in sig i varsitt hörn. För det är trots allt det de gör, målar in sig själva i hörn så fort de stöter på rationella argument och logiskt tänkande och kännande människor.

Så låt oss fortsätta vara allt det vi är så bra på att vara. Låt oss bemöta dem med vårt spel. Följa demokratins regelbok. Då kommer de tillslut att hamna i utvisningsbåset.

Vad ska jag göra med den här då?

September 17th, 2010 | Fröken Tjernström

Idag kom den. Redan tidigare har jag sett folk twittra om den och fått en eller annan glimt av en Facebookstatus som nämnt den. I mitt fall kom den som en ihopvikt A4 med idioti. Sverigedemokraternas reklamutskick. Reaktionerna har varit blandade. Vissa har talat om att skicka den åter till avsändare, andra har drivit med hur budskapet formulerats och några få har uttryckt gillande. Obemärkt har den i vart fall inte passerat.

Själv gjorde jag den vanliga postsorteringen. Böjde mig ner för att studera vad som landat på min hallmatta medan jag varit upptagen med att förtjäna mitt uppehälle. När jag konstaterat att högen innehöll två brev jag ville läsa och någon slags främlingsfientlig förorening lät jag A4 papperet med den blå blomman falla till golvet. Precis som annan oönskad post landade den i en liten hög med sand som tycks ha följt med mina skor in i lägenheten. Allt medan jag ägnade mig åt att ta av mig ytterkläder och undersöka den intelligenta posten närmre.

Var sak har sin tid brukar det ju heta, och slutligen kom den tid då puckopapperet pockade på uppmärksamhet. För i ärlighetens namn kunde jag ju inte låta det ligga kvar där och förfula min hall. Alltså böjde jag mig ner och undersökte försändelsen närmare. Konstaterade att vem som än utformat det i alla fall har någon form av marknadsföringserfarenhet i bagaget. Budskapet var som vanligt allt annat än otydligt. Inte heller var det önskat. Detta väckte ganska snart frågan vad jag skulle göra med det irriterande papperet. Självklart kan jag slänga det, som de flesta normalt funtade människor. Men det här är den typen av saker som väcker en slumrande och ack så liten revolutionslusta i mig. Min initiala tanke var att använda skiten till att just torka skit med. Dock tog det inte många sekunder att konstatera att papperet som använts var på tok för tjockt och hårt för att använda mot de bakre regionerna. Det kändes lite onödigt att låta Sverigedemokraterna orsaka mer lidande än vad de redan gör. Sedan dess har frågan stillsamt gnagt i mitt bakhuvud. Hur ska jag egentligen göra mig av med papperet? I vanliga fall har jag gott om lika kreativa som underliga idéer, men idag står det stilla. De enda två idéer jag har är att slänga eller att bränna. Men ingen av dem erbjuder den tillfredsställelse jag söker. Lite hjälp skulle alltså vara på sin plats. Hur gör man egentligen, på bästa sätt, sig av med sådant skräp som just nu besudlar mitt hem?