På skolan är det lätt. Där går vi alla klädda som vi vill. Korta kjolar, djupa uringningar, vida byxor, ärmar som släpar i backen. Allt är rätt och inget är fel. På en arbetsplats blir det desto klurigare och de senaste månaderna har jag gång på gång insett att både det ena och det andra av mina plagg nog inte passar sig. Men hur kort får kjolen vara och hur djupt skurna toppar kan jag ha? Var går gränsen för att vara “den lättklädda praktikanten”? Problemet blev inte mindre när “ryssvärmen” kom på besök. Lite för många av mina sommartoppar tycks visa en del och min älskade kortkorta jeanskjol fick mig att tveka. Det gör jag inte längre.

I måndags fick jag nämligen klart för mig att jag ligger i lä. Inte för att jag tagit på mig den lilla kjolen ännu, men ändå. Vid mötesbordet satt nämligen min kollega i en kort klänning ringad både bredare och djupare än jag någonsin skulle våga gå ut med. Dels för att mina bröst, om än av normalstorlek, är för stora, och eftersom ringningen inte tillät att man bar bh under skulle de små gynnarna tämligen omgående smita. Dels eftersom jag helt enkelt skulle känna mig naken. Att hon hade ett par tjocka leggins som skylde hennes ben såg jag inte förrän jag tillslut insett att hennes klänning inte hamnat snett utan skulle sitta precis som den satt, och dubbelkollat detta ett antal gånger. Summan av kardemumman blir alltså att när den utlovade värmen kommer mot veckoslutet kan jag lugnt ta på min min kortkorta kjol. Det är, som min twittervän sa, bara att tutta och köra.

Jag hoppas dock att hon inte har fler klänningar av den typen. Tuttchock i konferensrummet är mer än vad jag klarar av innan morgonkaffet. Visst, jag tycker att man ska få klä sig som man vill. Men kvinnan var ju fem millimeter från att flasha chefen. På en måndag! Hur ska resten av veckan gå om den börjar på det viset, jag bara undrar.

Vissa har det. De kan kallt vänta och greppa ögonblicket när det flyger förbi. De lyckas ofta med att skapa smidiga lösningar för att de törs bida sin tid istället för att köra på första bästa möjlighet. Frågan är bara: Har jag det? Visserligen vet jag att det mesta ordnar sig. I värsta fall har jag dessutom vänner som bedyrar att de hjälper mig om min plan inte går i lås. Alltså tänker jag ta reda på hur det står till med isen i min mage på det enda sätt som går, genom att testa. Imorgon åker jag tidigare från Linköping och vandrar in till min hyresvärd för att i grevens tid säga upp min lägenhet. Vill det sig illa är jag bostadslös första september. Om jag inte fegar ur imorgon vill säga. Ice, ice baby.

För snart fyra år sedan hoppade jag av min första utbildning. Visst, jag kallade det ett studieuppehåll, men såhär i efterhand har jag svårt att se att jag inbillade mig att det fanns någon väg tillbaka. Det var slut mellan mig och statsvetenskapen. Lite sommarjobb hade jag visserligen, men sedan famlade jag i blindo. En situation inte olik min nuvarande, en utbildning som avslutas och ett hopp ut i arbetslöshetens hav på jakt efter frälsarkransen anställning. Jag ägnade augustis första veckor åt att packa upp i min nya lägenhet och skjuta på framtiden det stundande besöket hos en potentiell arbetsgivare. Hemifrån lät min mamma meddela att mormor var orolig. Vad ska hon göra nu då? För helt tryggt kändes det väl kanske inte att näst yngsta barnbarnet bestämt sig för att vara utan försörjning i en stad 60 mil bort. Så när arbetsgivaren ringde upp och sa att de hade jobb åt mig ringde jag hem och sa att nu kan du lugna mormor, jag har jobb.

Samma tanke dök för en sekund upp i mitt huvud efter dagens samtal med chefen på min praktikplats. Jag har räknat på det hela, och om du är intresserad så skulle jag vilja att du börjar jobba för oss i höst. Det finns bara ett svar på den frågan, i alla fall för mig. Så när jag åter sitter vid min dator och slåss med en gammal annons som ska göras om passerar tanken genom mitt huvud. Nu kan jag ringa mamma och säga åt henne att hon kan lugna mormor, jag har jobb. Lika snabbt slås jag av nästa tanke. Ingen behöver längre lugna mormor.  En tanke lika trösterik som tung. Visst finns det många att dela framgången med och nog uppskattar jag dem alla. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt, men ännu har jag inte riktigt vant mig vid den dystra eftersmak som den tanken lämnar där den går fram. Ingen behöver längre lugna mormor. Trygg i förvissningen att hon inte längre oroas för mig, för oss, kan jag ändå inte låta bli att känna att triumfen bär ett stygn av saknad. Denna och många av dem som följer efter den.

Om en vecka är det över. Så blev det bestämt. Om en vecka har jag praktiserat färdigt. Tanken var att jag skulle skriva mitt exjobb samtidig och nu inleda slutspurten. Så har det inte blivit. Istället har jag skrivit ansökningar till jobb. Med knapert resultat. Förmodligen lägger jag fram i augusti istället. Förhoppningsvis får jag ett jobb innan dess. Oavsett vilket närmar sig nu sysslolösheten.

Den kan te sig lockande när tiden är knapp och lediga dagar icke-existerande. Men just nu saknar den all dragningskraft. Jag vill inte vara ledig, jag vill känna pulsen, jag vill träffa människor, jag vill få något gjort. Så då kvarstår lösningen att be om mer praktik. Det finns nog att göra. Tillräckligt för att ha en praktikant, förmodligen inte tillräckligt för att betala henne. Frilansskribenten och inhoppande bildgurun har gett mig tummen upp. Övrigas åsikter är fortfarande höljda i dunkel.

Så i helgen får jag samla mod. Mod nog att be om ett kvartssamtal, att be om att bli granskad med lupp. Mod nog att fråga mina kollegor om jag har tillfört något, att fråga chefen om jag kan få stanna kvar. I helgen får jag fundera på en strategi. En strategi för att faktiskt få vettig feedback utan att allt blir spänt och jobbigt. En annan strategi för att fundera ut hur jag tigger mig till att få stanna kvar en stund utan att vara desperat, påträngande eller besvärande.

Om en vecka är det över. Så blev det bestämt. Om en vecka är det över. Förutsatt att jag inte gör något. Frågan är bara vilken strategi som är bäst och vart jag egentligen ställde den där burken med extra mod, för tillfällen då jag behöver ta livet i mina egna händer istället för att låta livet vara något som bara händer. Jag hoppas att den står nära kaffet.

Klockan är strax efter nio och vi har just avslutat en tretton timmars arbetsdag och klivit ut i skymningen på Ågatan. Bakom oss sliter de sista tappra med att skicka filer till tryckeriet, men vi två utbölingar har gett oss av för den här gången. Vi är på väg mot våra respektive tåg, jag till Norrköping och han till Stockholm. När vi vandrar gatan ner säger han Du är skitduktig, det vet du om va? Du kommer inte att ha några problem med att få jobb. Jag ler, tackar och säger att det är alltid trevligt att höra. För det är det. Visst har jag hört det förr, av vänner och bekanta. Och visst känns det fel att säga, men från någon som inte känner mig, någon som har erfarenhet av det jobb jag förväntas kunna utföra inom en snar framtid väger det tyngre. Han vet skillnaden på tur och skicklighet och han anser att jag har det senare.

När jag kommer hem möts jag av en kommentar på gårdagens facebookstatus om sent arbete på redaktionen från en kollega på en tidigare praktikplats på red? Säg inte att du slösar bort din oerhörda talang på en blaska? Ord som värmer en trött och kall majkväll. Även de från någon som kunde valt att glömma mig som ännu en i raden av förvirrade praktikanter med designerdrömmar. Från någon som jobbat på den bana jag vill slå mig in på sedan jag toddlade bland lövhögarna min mamma så tålmodigt krattat ihop. På samma sätt som när en av magasinets skribenter på en surrande redaktion, på väg att byta en hög med korrekturlästa texter mot en ny att läsa, slänger åt mig ett Bra skrivet. Eller när han något senare tittar över min axel när jag ordnar produktbilder och säger Du har verkligen talang för det där.

Korta fraser av uppskattning som ger en dag lite extra skimmer. Sådant jag tänker på när jag sitter vid en skärm och sliter mitt hår. Sådant jag påminner mig själv när jag loggar in på ams.se och ser högen av sparade platsannonser till jobb jag mer eller mindre gärna vill ha. Det är inte omöjligt. Stort, skrämmande och en aning svårt, men inte omöjligt. Jag är utbildad att sälja och jag har något att sälja.

I snart tre år har jag fått höra om den stenhårda, prestigeinriktade branschen, fått se vad den presterar och fått veta vad den förväntar sig av mig. Den har byggts upp framför mig som ett massivt monster som jag antingen kan tämja eller slukas av. Det är därför jag samlar åt mig av deras beröm. Det är därför jag suger länge, väl och ljudligt på de små karamellerna. Det är därför som deras ord väger lite extra tungt. De är branschen och de har sagt att jag är välkommen. De kastar åt mig smulor och jag glufsar i mig dem som vore de tårtor, goda nog åt ett kungabröllop. Jag samlar på dem i tacksamhet och i hopp om att en dag skrapat ihop en hög stor nog att fylla mig med modet som behövs för att se monstret branschen i ögonen och säga Jag är skitduktig, du vet om det va?

Det finns kvällar då det är så lätt att falla tillbaka. Att vända sig emot det som är invant och välkänt. Det finns stunder då vi inte orkar jaga nya läppar att kyssa. Inte orkar leta och försöka. Sådana stunder går vi, i skydd av mörkret, hem tillsammans. Vi orkar inte med äventyret. Vill bara jaga ensamheten på flykten en stund. Vi vet vad vi får, men vi får inte vad vi vill ha. Som att gå på McDonalds när man längtar efter oxfilé. Det mättar för stunden, är bättre än att vara hungrig. Så vi gör det. För en stund håller vi varandra i handen, håller vi varandra varma. Vi driver ensamheten halvvägs på flykten. I nattens timmar kurar den i buskarna utanför och vi sover tätt tillsammans i en tyst överenskommelse om att låtsas att vi får vad vi vill ha. I alla fall för stunden. En liten tid av mänsklig närhet.

Det är inte synd om oss. Vi har själva valt. När dagen gryr, eller kanske lite senare, går du hem med obekymrade steg. Och när lakanen svalnat bäddar jag sängen och möter en vän över en kopp kaffe. Ensamheten trycker förskrämd i buskarna ett litet tag till och vi vandrar båda vidare på varsitt håll. Så småningom kommer kanske ensamheten åter igen att slå sig ner bredvid oss i soffan. Kan hända att vi då ännu en gång fattar varandras händer en mörk afton. Ger varandra samma tysta löften om en stunds flykt från verkligheten. Inte heller då är det synd om oss. För vi har, med alla fakta på handen och ett leende på läpparna, gått fram till disken och med stadig röst sagt till flickan i den rutiga skjortan: En McFeast & Co tack.

Idag var det dags igen. Dags att börja röra på sig. De senaste veckorna har spenderas med näsan tryckt antingen mot en skärm eller i en bok i ett konstant tillstånd av pluggande. De enda avbrotten från detta, halvt zombieliknande tillstånd, har bestått av intagande av onyttigheter. Snabba kolhydrater till lunch, middag och fika. Kårhusets baguetter, kaffe, chokladkakor, mer kaffe och vissa kvällar också kårhusets middagar och en öl eller två.

Ju mer jag pluggat desto mindre tid och ork har funnits till att träna. Både jag och mina vänner har spenderat större delen av våra dagar sittandes. Ett tillstånd som inte direkt kräver ett stadigt intag av energi. När blodsockret fallit har jag helt enkelt fyllt på med mer choklad och kaffe. Till den punkt att jag igår konstaterade att jag består av ungefär lika delar koffein och ironi.

Därför var det idag dags igen. Dags för första gången på Friskis efter en längre period av lathet och onyttigheter. Den alltid lika plågsamma första gången. Dags att hoppa och studsa igen efter veckor av sittande. På något sätt har tisdagens yogapass lämnat efter sig en lätt träningsvärk och de delar av min kropp som inte är stela av stillasittande ömmar efter yogan. Redan innan passet börjat lägger min kropp in första protesten. Mina nytvättade skor känns trånga. Därefter följer mina stela höfters kvidande klagan över steg i sidled. Så fortsätter det, övning för övning, baksidan av låret, höger hälsena, tills slutligen min vänstra lilltå under passets slutkläm vrålar om skavsår. Den första gången på träning efter en längre period av vila. Den ligger högt på listan av värsta första gången, framförallt eftersom den envisas med att fortsätta dyka upp. Det kommer alltid perioder då träning inte hinns med, och efter dem första gången av träning. Var och en plågsamma nog att det förbryllar mig att det blir en gång nummer två.

Nu är den i alla fall avklarad för den här gången. Så länge jag kommer ihåg att träna igen inom en snar framtid lär det dröja ett tag tills första gången visar sitt fula nylle igen. Det vill säga om inte morgondagens obligatoriska dagen-efter-första-träningen-plågor är alltför avskräckande.

Blir väckt av ett sms som får mig att inse att bussen jag ska ta går om fyra minuter. Jag har glömt att ställa klockan och i Linköping väntar ett möte. Bussen har lämnat staden för länge sedan när jag, efter att ha tagit på mig de närmaste kläderna, sminkat över de värsta ringarna under ögonen och bryggt en termos med kaffe, trippande springer på hala skor över gator med nysnö mot resecentrum.

Fyrtiofem minuter efter smset sitter jag åter på ett av Östgötatrafikens pendeltåg. Det glider ut från Norrköping och en bitterljuv känsla kryper på. Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag sitter på ett av dessa tåg. Ett tåg mellan de två städerna som varit skådeplatsen för mitt liv de senaste åren, nära men oförenliga, som två magnetpoler med samma laddning. Just när man tror att det ska gå att sammanföra dem stöter de bort varandra, så istället går ett litet vitt pendeltåg mellan dem. Ett litet vitt pendeltåg som under åren tagit mig till vänner, från vänner, till män och från dem igen. Möten och avsked, och mellan vart och ett av dem går ett litet vitt pendeltåg med en röd-orange logotyp på. Från varje fallen dröm och varje misslyckad plan till varje nystart går ett litet vitt pendeltåg. Längst ärren från såren som varje avsked lämnar efter sig löper de, fyllda med mina drömmar, förhoppningar och minnen. Lastade med tårar och skratt. Små vita pendeltåg fyllda av nostalgi. Och i en av vagnarna sitter en vuxen liten flicka och tittar på slätten som susar förbi, undrar vart det var hon skulle, hur drömmen såg ut och vad hon ville bli.

Hade tänkt att skriva ett inlägg om de där dagarna då jag inte vet varför jag ska kliva ur sängen. Då inget står på agendan och klockan ringer strax innan nio, bara för att jag inte ska sova bort hela dagen. Bara för att jag har lärt mig att man inte ska sova bort hela dagen. För egentligen har jag inte någon anledning till att inte sova bort stora delar av just den här dagen. Helst av allt hade jag faktiskt gjort det.

Det slog mig igår kväll, eller snarare natt, att det var nu det hände. Till slut kom det tillbaka och bet mig i rumpan. Min förmåga att ständigt skjuta upp saker skulle tillslut sätta käppar i hjulet för mig. Vid sämsta möjliga tillfälle. Jag hade just fått ett out-of-office-auto-reply på en praktikplatsförfråga och tiden började bli knapp. Det var nu det hände. Plötsligt verkade det som att tingens förmåga att lösa sig trotts min eviga prokrastinering hade upphört. Helt utan förvarning.

Så jag gick till sängs och tänkte att imorgon blir det ett uppgivet inlägg om prokrastineringens baksida. Om straffet som slutligen kommer. Det blev inte så. Istället kom det ett mail. Hej! Det verkar inte helt omöjligt att du skulle kunna praktisera hos oss. Slå mig en signal så diskuterar vi vidare.

En ljusning, kanske till och med en lösning. I vart fall ett möte inbokat på en potentiell praktikplats. Prokrastineringens nackdelar kom inte tillbaka och bet mig i gumpen, istället kom ett mail.

I ärlighetens namn kom det två mail. Det andra talade om vad jag redan visste, att jag fått en 5a på min tenta i prepress. Statistiken talade dessutom om bara två personer lyckats med det. Därför fortsatte jag idag att fira med den hejdlöst onyttiga och lika goda chokladkakan som vi bakade igår. Frosseri mina vänner, för att en dödssynd om dagen är bra för magen.

iPoden är nyladdad, men när jag kliver ut i den soliga marsdagen låter jag den ligga kvar i väskan. Jag är på väg till vad som kan vara studietidens sista tenta. Idag behövs ingen musik. I mitt huvud ekar en gammal favorit från tonåren, Semisonic – Closing Time. Every new beginning comes from some other beginnings end. Det är inte mycket kvar nu. Det är dags för en new beginning. Snart knackar det riktiga livet på dörren och det som var en new beginning är till ända. Det känns som om det var nyss vi började, nyss jag åter igen gav mig i kast med det akademiska livet. Nyss jag chansade, tänkte att det kan inte mer än gå fel och det har jag ju överlevt förr. Det var nyss, och för en evighet sedan. Closing time, so finish your whisky or beer. Solen skiner och trots den märkliga känslan av att till slut se målsnöret är jag nöjd. Jag är nöjd att det tar slut nu, medan vi fortfarande har kul, medan vi fortfarande tycker att det är roligt att vara studenter. Man ska sluta på topp brukar det sägas, och jag kan inte annat än att hålla med. Visst, det är när man slutar på topp som man saknar det som mest. Men jag saknar hellre än ledsnar. Det väntar en ny början där ute.

Jag skriver tentan. Jag är arg på tentan. När jag går därifrån, utan en aning om jag klarat mig eller svarat goddag yxskaft på alla frågor, stannar jag till en stund. Studerar tentamenslokalen och ler lite. Solen lyser in och kanske är det sista gången jag är där. You don’t have to go home, but you can’t stay here. Jag tar mina saker och traskar ut i den begynnande våren. Open all the doors up and let you out into the world.

Den sista tentan. Början på slutet, men också början på början. Ikväll lyfter vi våra glas för kanske sista gången tillsammans, för den sista tentan. Turn all of the lights out over every boy and every girl. Ikväll går vi all in. Ikväll firar vi slutet med en jäkla smäll för att det är better to burn out than fade away. Ikväll firar vi the new beginning och the other beginnings end. Ikväll är det oss Semisonic sjunger om. Skål vänner!