Mest av allt vill jag nog ha någon att luta mitt trötta huvud mot när jag sitter på badkarskanten om kvällen och borstar tänderna. Men vad vet jag? Jag har haft fel förut.

Då, när det hände, när orden sas och pulsen rusade, susade i öronen och sprängde i huvudet, då, då trodde jag att jag alltid skulle minnas just det. Nu minns jag bara slutet, inte början. Om jag tänker efter så borde det ha varit en lördag, efter mörkrets inbrott och filmens slut. Eller var det kanske i reklamen? Såg du mig i ögonen eller såg du ner? Viskade du? Talade du med stadig stämma eller darrade din röst? Kanske slog mitt hjärta för hårt för att jag skulle märkt någon skillnad ändå.

Jag vill minnas att jag har klätt den stunden i stora känslor och stora ord. Men de har fått lämna plats för något annat. Kanske kommer jag att minnas det livet ut, kanske har det redan lämnat plats för nästa minne. Jag kan ha kallat den stunden för omvälvande, omtumlande, vacker och skrämmande. Men hur jag än försöker kan jag inte minnas om du låste min blick i din, eller om du tog skydd av mörkret för att våga. Jag vet att min vän kom med insiktsfulla ord och råd. Att jag uppskattade det hon sade. Men inte heller det minns jag. Kanske lärde jag mig av det ändå.

Jag vet att jag har gett den tiden äran för mycket av det jag är idag. Sagt att den förändrat mig, förfinat mig, skänkt mig mod. Ändå kan jag inte längre minnas. Bara en vag förnimmelse av stora känslor och viktiga tankar, som en doft i vinden. Och kanske spelar det ingen roll att jag står här och inser att jag inte längre minns det jag trodde att jag alltid skulle minnas. Så länge det faktiskt hände. Men det är en underlig känsla när man sträcker sig bakåt för att minnas det som en gång var viktigast i världen bara för att inse att det har tynat bort som snö om våren.

För övrigt gillar jag verkligen ordet signifikant.

Nu till twisten. Det här är mer som att ha haft sex ett par gånger. Kommit över den där initiala fasen, börjat hitta rytmen, förstå inte bara grejen som sådan utan också lyckats lista ut några av sina egna preferenser. Då knackar det på dörren. Utanför står en dam med en bäbis. Hon räcker över den. Den är din nu. Jag har hört att du har sex, så det var väl det här du ville åstadkomma. Sedan går hon. Kvar står du med en liten lirare som alldeles säkert mycket snart kommer att börja antingen låta eller lukta. Och samtidigt som en del av dig rationellt börjar strukturera och fundera, medan en annan samlar all beslutsamhet och allt jäklar anamma den kan hitta, vill en tredje ropa Hallå! Du måste ta tillbaka den här. Jag har ju inte ens läst boken. Du vet, typ alls. efter damens ekande steg. Men du skriker inte. Du stänger dörren och tittar på den lilla. Du tänker Hur i hela — löser jag det här?

En aningen handfallen och överraskad förvirring. Men utan ett uns av tvekan, det ska lösas.

Just for the record. Jag är inte på smällen. Så bokstavligt var det inte.

Det känns som en evighet sedan som vi fick papperet framför oss. Det där papperet som talade om att vår nästa uppgift var att definiera vårt personliga varumärke. Hitta tre kärnvärden som beskrev oss som personer. Definiera våra mål och koka ihop ett motto. Kallsinnigt och själslöst kan tyckas, men i slutänden en av de mer givande övningar jag någonsin gjort. För att ha ett varumärke gör dig inte till en vara. Visserligen hör orden ihop, men varumärket är det som tar vid när varan slutar. Varumärket är det som uppfanns när vi skaffat oss så mycket saker och bekvämligheter att det inte längre var saken i sig vi ville köpa utan imagen som följde med den. Det är skillnad på att köra en Volvo och på att köra en HD, inte bara på antalet hjul.

Det finns tonvis med teorier runt varumärken. Hur förmedlar man det man vill förmedla? Hur visar man andra att man är det man är? Hur behåller man sedan denna status? Så kläckte något smartskaft att vänta nu, det är ju samma sak med mig själv! Jag vet vem jag är, men hur visar jag det för andra. För vi vet ju alla att det spelar ingen roll hur många gånger man säger att man är snäll om man sedan går omkring och delar ut örfilar helt godtyckligt. Vill jag uppfattas som snäll måste jag alltså göra saker som kommunicerar till andra att jag är snäll. Hepp!

Vanligt sunt bondförnuft kan tyckas. Beteendevetenskap och psykologi? Ja, jo. Men ni får ha överseende med oss marknadsförings/reklam/varumärkes-muppar. Vi har äntligen lyckats hitta en teori som vi inte bara kan använda för att lyckas i arbetet utan också i livet i övrigt. Kan ni förstå lyckan i det? Att vi kan använda oss av vårt nörderi för att bli och uppfattas så som vi vill vara och uppfattas. Och ja, du får kalla det att hitta dig själv. Fast jag kommer att kalla det för att du definierar ditt personliga varumärke, i smyg.

Ett litet tips också. Nästa gång, klappa oss bara lite på huvudet och ge oss en godis. Tanken med det personliga varumärket är ju nämligen att du ständigt kommunicerar vem du är, genom val, uttalanden, handlingar och icke handlingar. Att säga att du inte vill jobba på ditt personliga varumärke är i våra öron som att säga att du skiter i om hela världen missförstår dig totalt. Vilket låter som en tämligen tråkig tillvaro. Och då blir vi så provocerade att vi måste predika vårt budskap lite. Personligt varumärke är bra serru. Att orden kanske inte är helt ideala och lätt kan kopplas till att vara en vara? Kom igen, har ni sett hur många underliga, perversa eller felkommunicerande logotyper det finns? Ni kan inte kräva hur mycket som helst. Men i själva verket menar vi väl. Dessutom är det lättare att säga: Ta och fundera lite på det här med ditt personliga varumärke jämfört med att säga: Har du funderat på hur du uppfattar dig själv och hur du uppfattas av andra och om du kan jobba på att få dem att stämma överens lite mer? Om inte annat.

Och min övning med personliga varumärken då? Jodå, den hjälpte. En övning i att marknadsföra sig själv. Även om ordvalet kan verka opersonligt är det ett bra verktyg. Att stanna upp och fundera på vilka konsekvenser mina handlingar kan få för andras bild av mig. För oavsett om du ska sälja dig själv på arbetsmarknaden eller någon annan marknad så ligger det ju i ditt intresse att ditt varumärke lockar till sig rätt köpare. Sedan kan du ju faktiskt kalla det vad du vill.

Det var bara ord. Enkla och oförställda. Dina och mina. Vardagsord. Ett givande och tagande av inte mycket alls. Det roade oss en stund. Men revolutionerade inte världen. Vi bytte ord med varandra. Inget mer. Dina mot mina så länge de räckte. Ord, massor av ord.

Det var bara ord. Men de sådde ett frö. Ett litet och tveksamt. Om jag bara kunde minnas dina sista ord. Dem som avslutade flödet. Men de drunknade i tröttheten. Bleknade bland alla andra ord. De som kunde vara näring till ett frö. Men nu har jag bara alla andra. Ord, massor av ord.

Sedan var det det här med de små juniorspelarna som mitt under perioderna kommer in och skottar bort isavskav från isen runt målen och spelarbåsen. Vem kom på den idén? Är det verkligen coolt eller blir de stackarna totalmobbade när de kommer till skolan imorgon? Dessutom är jag lite nyfiken på: är det en piska eller en morot? De sex lirare som skottade planen idag, är det de bästa eller de sämsta i sitt lag? Och vad får de för det? För det är ju inte direkt den berusande sortens snö de får hantera.

Tillslut. Det här med att LHC har en spelare som heter Petterström i efternamn. Kan vi prata om det? Är det okej? Är det ens ett namn? Om man ändå ska ta ett namn kan man väl ha lite mer fantasi än att byta ut son i ett av Sveriges vanligaste son-namn mot ström. Rätta mig gärna om jag har fel. Jag är mest förbryllad. Får man gå omkring och heta Petterström bara sådär?

Under veckan som gick ägnade sig en större folkmassa åt att störa ut ett av Sverigedemokraternas torgmöten på Sergels torg. Med vuvuzelor och megafoner såg de till att herr Åkessons ord inte hördes. Efteråt ställde sig Ohly kritisk till detta handlande. Om man inte respekterar andras rätt att hålla möten blir det svårt för andra att respektera vår egen rätt att göra det. Sa han till DN.

Innan jag säger något mer är det väl säkrast att jag förtydligar en sak. I mina ögon är Sverigedemokraterna en skamfläck på vårt samhälle, politikfamiljens svarta får, en indikator på att något gått snett och en organisation byggd på en tanke som borde sakna existensberättigande. Med det sagt tänker jag inte bejubla någon av ovanstående handlingar. De är, lika mycket som Sverigedemokraterna själva, ett hot mot demokratin. Vi har ingen som helst rätt att bruka våld på någon som är av en annan åsikt. Även om den åsikten är det dummaste vi hört i hela våra liv. Att godkänna ett sådant beteende är att säga att det är okej att vem som helst som är av en annan åsikt än jag själv, politiskt eller i andra fall, får tränga sig in i mitt hem och banka skiten ur mig. Att skylla på att nazistiska organisationer, för just en sådan sades den misshandlade Sverigedemokraten tydligen varit med i, också brukar våld håller heller inte. Jag gissar på att jag inte behöver gå in på anledningarna, men säger ändå att möta våld med våld löser inget. Man kan inte slå ihjäl en idé, en ideologi. Det enda vi kan möta dem med är ord. Vi kan gå i debatt, vi kan informera och vi kan vädja till människors sunda förnuft och förmåga att tänka logiskt. Annat kan vi inte göra utan att för varje slag också bruka våld på vår högt älskade demokrati. Det må vara veka vapen att slåss med. Men sådan är verkligheten. Vi får vifta allt vad vi kan med våra plastsvärd och våra trubbiga lansar. Kanske är fighten ojämn, men i den stund vi tar till våld har vi också gett upp det vi säger oss kämpa för och övergått till att kämpa för kämpandets och ursinnets egen skull.

Att störa ett torgmöte då? Det ter sig ju harmlöst. Kanske det. Men mötesrätten är en av de viktigare rättigheter vi har här i landet. Stora förändringar och mäktiga organisationer uppstår inte från regnbågar och blomsterpollen. De börjar som små grupper som sprider sitt budskap, bland annat på gator och torg. Vi kan, som Ohly påpekar, inte förstöra någons möte och sedan vänta oss att de inte gör detsamma mot oss bara för att våra idéer är, enligt oss, vettiga. Att protestera mot mötet, att ordna ett motmöte, visst. Men att beröva någon en av de mest grundläggande rättigheter vårt system hyser är inte okej. Åter igen, att argumentera emot kan vi göra, men att sätta en munkavle på löser inget. Vi tillför bränsle till den eld vi vill kväva och underskattar helt den förorättades bubblande vrede. Och åter igen, vi kan inte bekämpa en antidemokratisk kraft mer odemokratiska medel. Det förstör syftet som sådant. Att förneka organisationer vi ogillar att hålla möten är ett styrmedel som tillhör diktaturer. I den stund mötesinnehållet däremot börjar bryta mot lagar om hets mot folkgrupp däremot så är ju en anmälan inte annat än på sin plats.

Vad jag egentligen vill ha sagt är bara det att visst ska vi bemöta och bekämpa icke-demokratiska, hatiska och förstörande ideologier och organisationer. Men vi får inte glömma att ska det göras måste det göras med demokratiska medel. I vår iver att vinna får vi inte ta till de vapen som gör att vi bekämpar just dem vi bekämpar. För i samma stund som vi gör det urholkas alla våra argument och kampen går förlorad. Demokratins spelregler gäller för alla, alltid, inte för några, ibland och på godtycklig basis. Det är så den fungerar och det är därför den fungerar.

P.s Läste just något om att rättsläkaren misstänker att den misshandlade Sverigedemokraten har skurit sig själv. Är så fallet kan man ju lätt misstänka att han, precis som jag, såg Inglorius Basterds på Canal+ helgen innan och fick en lysande idé. Skulle så vara fallet torde han ju förlora en hel hög med röster rätt omgående, för vem känner förtroende för någon som så desperat vill bli utsatt för ett brott att han ristar in ett hakkors i pannan på sig själv.