Fröken Tjernström

Archive for the ‘Vardagsfilosofi’ Category

Sjung ut

September 15th, 2010 | Fröken Tjernström

Visst, det har inte varit någon rafflande valrörelse. Istället för heta potatisar och vassa debatter har det kommit att handla om bröstpumpar och Tobleronepikar. Potentialet har funnits, men ingen tycks ha hittat den där spetsen som behövts. Mest av allt har det hela känts utdraget. Kvällspressens rubriker har nått smärtsamt dåliga och bitvis helt osakliga nivåer och till slut har hela grejen ungefär samma effekt som IKEAs genidrag att smälla upp julskyltningen i slutet av oktober. När målet väl är nått har spänningen redan klingat av och man längtar mest tills dagen efter då livet kan återgå till det normala igen.

Lika fullt ska du fan rösta! Idag, imorgon eller på söndag. Jag skiter i vilket, bara du gör det. Det finns absolut inga ursäkter till att inte göra det, men hundra anledningar till att göra det. Välj en, välj två, och kila sedan iväg till en vallokal. Till skillnad mot gårdagens inlägg om saker man inte behöver göra bara för att man kan är detta ett utmärkt exempel på saker man behöver göra bara för att man kan. Det är argument nog i sig. Människor har kämpat för att få rösta. Deras kamp har skapat din möjlighet. Runt om i världen kämpar människor fortfarande för att få rösta. Var tacksam!

Kanske är just det ett slitet argument. Det gör det inte mindre sant. Och framförallt är det något vi inte får glömma bort. Kanske är jag prillig, men jag blir glad av att ha möjligheten. Jag kan lägga min röst, hur galen den än må vara. Det är stort.

Räcker det inte som argument? Gör din röst ingen skillnad? Fel, fel, fel, feeel! Du vet själv att det inte håller. Se på Piratpartiet i EU-valet. Deras framgång berodde på att deras anhängare inte resonerade just så. I detta val riskerar vi att Sverigedemokraternas resultat beror på samma sak. Händer det kommer jag att hålla dig som inte går och röstar ansvarig.

Jag vet, det är en djungel. Trösta dig dock med att de allra flesta av oss inte håller med något parti till hundra procent. Men att ta sig tiden att i alla fall hitta ett parti som du kan hålla med till åttio procent är inte mycket begärt. Utgå från en valbarometer så borde du inte ha mer än tre partier kvar att undersöka. Det är gjort medan tvätten blir klar. Kom sedan också ihåg att ett parti består av fler än en person. Mona är kanske den främsta socialdemokraten, men inte den enda. Det är inte Fredrik som styr Sverige, men han får bo i den coola våningen om han vill.

Till sist: Den som inte röstar får heller inte komma och gnälla efteråt. Hårt men sant. Så räcker inte argumentet att det är ditt förbannade ansvar i egenskap av myndig och, förhoppningsvis, vuxen människa, lika mycket som att betala räkningarna, kan du ju alltid komma ihåg det. Lämnar man inte sin lapp i det lilla kuvertet har man försuttit sin rätt att gnälla på de makthavare vi får fram till 2014. Jag vet att du är svensk och älskar att gnälla. Alltså borde det räcka.

Själv ska jag, med en viss besvikelse, göra min medborgerliga plikt i dagarna. Flytten har försett mig med ett valdistrikt i en annan stad än den jag lever i och med tanke på att pendeltrafiken just nu är ett mindre projekt väljer jag att förtidsrösta. Ännu en fenomenal möjlighet som ska tas till vara. Kanske är det inte samma grej som att rösta på valdagen. Det återstår att se. Men det är nära nog för mig. Dessutom kommer inget hindra mig från att spana in valvakan. Vem gör mig sällskap?

Du är välkommen att tänka själv

September 14th, 2010 | Fröken Tjernström

Härom kvällen lät jag SVT Play hålla mig sällskap medan jag lagade maten. Någonstans halvvägs genom Rapport börjar de prata med en man, vars namn säkerligen var fingerat så vi skiter i det, som blivit beroende av receptbelagda läkemedel. Företeelsen i sig är ju knappast en nyhet. Däremot var det en nyhet att många nu beställer läkemedel från mindre pålitliga apotek på internet. Jag är inte säker på om det var det faktum att internet, eller möjligen avmonopoliseringen (är det ens ett ord?) av apoteken, underlättar denna form av missbruk som var nyheten. Men när kvällens stjärna kläcker ur sig Det kändes som att det här kan jag ju ändå få utskrivet, så det kan ju inte vara någon fara och sedan berättar om hur de smärtstillande läkemedlen förstört hans liv, då höll jag på att tappa middagen i golvet.

Hur sorgligt korkade har människor blivit? Nyckelorden här är att få utskrivet. Läkemedlen är receptbelagda, av en anledning. Du måste gå till en läkare för att få dem, av en anledning. Det handlar inte om en arbetsmarknadsåtgärd att du måste uppsöka en vårdinrättning för att få medicin. Det handlar om din hälsa och säkerhet.

Folk beklagar sig över att internet ökar möjligheterna att utföra illegala eller bara oönskade handlingar. Men när stannar vi upp och funderar ett slag? Bara för att vi kan göra det betyder det inte att vi ska. Har du inte ett recept på smärtstillande läkemedel bör du inte beställa hem en last av ett okänt preparat. Lika lite som du bör manövrera en hjullastare om du saknar körkort för en, eller installera nya elstammar om du inte är elektriker. Det spelar ingen roll om du kollat på en video på Youtube som förklarar hur du gör innan. Använd den där äggnudeln som ligger och sover mellan öronen på dig!

Visst är det tragiskt att mannen i fråga bränt alla broar och förlorat större delen av det han ansåg var hans liv. Han förklarar att han inte kommer från en missbrukarfamilj och inte kände till några sätt att skaffa droger. För honom var internet inkörsporten. Tullverket beklagar sig över att de inte har någon rätt att stoppa alla läkemedel som kommer in postvägen till Sverige från EU. Men ingen stannar upp en stund och frågar sig om problemet inte ligger någon annanstans. Att folk tycks sakna förmåga till kritiskt tänkande till exempel.

Bara för att möjligheten finns att göra något behöver vi inte göra det. Det är en grundläggande del i att vara människa. Vi kan bemästra de allra flesta av våra drifter. Att köpa receptbelagda läkemedel, som vi inte ens har recept för, på internet kan knappast räknas som en drift, i alla fall inte i ett initialt skede. Därför kan jag inte känna att jag tycker synd om honom, inte för att han måste ta konsekvenserna av sitt handlande i alla fall. Han behövde köpa de där läkemedlen lika mycket som jag behöver hugga en kniv i låret just nu. Inte alls med andra ord. Och skulle jag ändå göra det måste jag, precis som han, efteråt både stå för konsekvenserna av mitt handlande och handlingen i sig. Så enkelt är det.

Vi behöver inte lagstifta om att vi inte får stoppa i oss receptbelagda preparat på eget bevåg. Vi behöver börja tänka själva. Vi kan inte lägga över ansvaret för våra liv och vår hälsa på någon annan hela tiden. Vi är ansvariga. Om jag springer rakt ut i vägen utan att se mig för är det mitt eget fel om jag blir påkörd. Överlever jag har jag ingen rätt att sitta i Rapport och gnälla. Det är inte internets fel, det är ditt eget! Är du 20 år gammal, frisk och normalbegåvad är det dags att du kommer på det.

Visst anser jag att samhället ska skydda sina invånare. Att staten har ett ansvar gentemot oss. Men vi kan inte gömma oss bakom det i ett försök att vara barn hela livet. Ditt liv är, när det kommer till kritan, ditt ansvar. Våga ta hand om det, våga tänka efter, våga ta konsekvenserna av dina handlingar. Det välkomnas!

Som en fiskbulle

August 27th, 2010 | Fröken Tjernström

Nu gör jag det igen. Följer fiskbullen som hoppar ur dillsåsen. Nu flyttar jag. Riktigt om jag tröttnat på dillsåsen vet jag inte. Kanske snarare tvärt om, att den först nu börjat kännas bekväm nog att vara värd att stanna i. Men faktum kvarstår, hummersåsen har något som dillsåsen saknar. Eller så är det bara som jag inbillar mig. Kanske är det de kommande dagarnas internetlöshet som gör mig förvirrad. Förmodligen är det bara så att Norrköping har saker som jag kommer att sakna, för även om Linköping känts som min stad hela tiden vantrivdes jag aldrig staden jag nu tänker lämna. Lika fullt bär det av imorgon. Tätorten på slätten, här kommer jag.

För den som inte förstår fiskbullereferenserna handlar det om en gammal reklam för adressändring där två fiskbullar hoppade från en burk dillsås till en med hummersås. Tyvärr har jag dock inte hittat någon video på den, så ni får helt enkelt lita på mig. Om ni törs.

Förlåt mig, men jag tror att jag råkar vara en del av den heteronormativa massan

August 1st, 2010 | Fröken Tjernström

Inte så att tänker på fluffiga kaninungar och färgglada ballonger för att kunna hålla god min när folk pratar om HBT-frågor och queerteori. Inte heller rynkar jag på näsan åt samkönade förhållanden eller tvättar händerna extra noga om jag råkar hälsa på en bög. Likafullt har jag förhoppningen att möta en man som jag, i ett monogamt förhållande, kan dela mitt liv med. Kanske avla några barn och med lite tur och en massa slit få uppfostra dessa i den ack så Svenssonaktiga kärnfamiljen, utan delade högtider och varannan veckas boende. Det är min önskan, vad livet har tänkt att servera mig återstår att se. Mer spännande än så är jag inte.

För en tid sedan talade en bekant om denna tanke som omodern. Önskan att bygga ett bo, slå sig ner med någon och bilda familj. Istället berättade hon om hur hon och hennes vänner närde en förhoppning om att deras vilja att leva i ett homosexuellt kollektiv skulle vara accepterad. Den kändes visst mer modern. Där jag satt kunde jag inte se något fel i hennes önskan. Jag är ingen expert i barnpsykologi, men jag kan inte hitta en anledning till varför en grupp homosexuella män och kvinnor inte skulle ha samma förutsättningar att ge eventuella barn kärlek och trygghet som jag och en framtida partner skulle ha. Förmågan att lära sina barn de värderingar som krävs för att fungera och må bra i ett samhälle, så som respekt för sina medmänniskor, är ju trotts allt individbaserad och har inte ett skit med sexuell läggning att göra. Så visst tror jag att ett välfungerande homosexuellt kollektiv skulle kunna utgöra ett lika bra hem som en välfungerande heterosexuell tvåsamhet. Ändå kunde jag inte helhjärtat hylla hennes önskan. Inte för att jag inte ville, utan för att hon just avfärdat min.

I debatten om var och ens rätt till sin egen sexualitet är det heteronormativa boven i dramat. Så långt är allt ganska väl. Jag kan se hur tanken att det monogama, heterosexuella förhållandet (gärna ett äktenskap med 1,6 barn) är normen skapar problem, förtryck och fördomar. Det är min övertygelse att vi alla har rätt att må bra, att känna oss så tillfreds vi kan med vår sexualitet och våra liv. Kanske rent utav kalla oss lyckliga. Jag försvarar gladeligen både vänners och främlingars rätt att ha en annan sexuell läggning än min. Andra har slagits för de rättigheter jag kan åtnjuta och förhoppningsvis kommer mina medmänniskor att slåss för mina rättigheter om så skulle behövas. I alla fall några av dem. För då och då möter jag människor som talar om för mig att mitt sätt att leva mitt liv är trångsynt, att jag gör mina val inte på grund utav att det får mig att må bra utan på grund utav att samhället har lärt mig att det är så jag vill vara. De vill att jag ska acceptera att de inte vill leva Svenssonliv, men kan inte förlikas med att jag vill det.

Där skjuter de sig själva i foten. Lika lite som de vill höra att deras läggning är onormal vill jag höra att jag saknar egen vilja, att jag är en förtryckt nickedocka. Visst är det sannolikt att jag är en produkt av min samtid, men det är vi väl alla på ett eller annat sätt? Så sluta peka på mig med stora anklagelsefingret, det leder ingenstans. Bara för att jag passar in i en norm betyder det inte att jag vill kämpa för dess överlevnad. Däremot vill jag, precis som de flesta andra, inte pressas in i ett fack där jag inte hör hemma. Precis som i andra fall av diskriminering handlar det inte om att hämnas utan om att jämställa. Att sluta se vi och dem och börja se individer.

Jag är heterosexuell, snart 26 år och överlag nöjd med mitt liv och de val jag har gjort. Sannolikheten att jag kommer vakna upp som homosexuell imorgon är tämligen liten. Accepterar du mig sådan accepterar jag dig sådan du är. Om vi sedan inte blir vänner beror det med största säkerhet inte på sexuella preferenser.

Förlåt mig, men jag verkar passa rätt bra in i den heterosexuella normen. Jag bestämde inte att sociala regler och lagar skulle utformas efter den och jag ser heller ingen anledning till att så ska ske. Så sluta använd det som ett skällsord och tala om för mig hur vi rättar till saker och ting.

(Ja, jag vet, förmodligen har jag använt en rad felaktiga formuleringar och uttryck som visar att jag tillhör någon slags normgivande massa. Kanske är jag inte tillräckligt insatt. Jag ville bara uttrycka en tanke. Nämligen att jag inte kan tvingas att acceptera någon för vad de är om de inte accepterar mig för vad jag är. Och jag vet, de allra flesta gör det, accepterar alltså. Bara ett litet utspel om en minoritet av en minoritet som på något sätt dröjer sig kvar i medvetandet.)

Bara att tutta och köra

June 1st, 2010 | Fröken Tjernström

På skolan är det lätt. Där går vi alla klädda som vi vill. Korta kjolar, djupa uringningar, vida byxor, ärmar som släpar i backen. Allt är rätt och inget är fel. På en arbetsplats blir det desto klurigare och de senaste månaderna har jag gång på gång insett att både det ena och det andra av mina plagg nog inte passar sig. Men hur kort får kjolen vara och hur djupt skurna toppar kan jag ha? Var går gränsen för att vara “den lättklädda praktikanten”? Problemet blev inte mindre när “ryssvärmen” kom på besök. Lite för många av mina sommartoppar tycks visa en del och min älskade kortkorta jeanskjol fick mig att tveka. Det gör jag inte längre.

I måndags fick jag nämligen klart för mig att jag ligger i lä. Inte för att jag tagit på mig den lilla kjolen ännu, men ändå. Vid mötesbordet satt nämligen min kollega i en kort klänning ringad både bredare och djupare än jag någonsin skulle våga gå ut med. Dels för att mina bröst, om än av normalstorlek, är för stora, och eftersom ringningen inte tillät att man bar bh under skulle de små gynnarna tämligen omgående smita. Dels eftersom jag helt enkelt skulle känna mig naken. Att hon hade ett par tjocka leggins som skylde hennes ben såg jag inte förrän jag tillslut insett att hennes klänning inte hamnat snett utan skulle sitta precis som den satt, och dubbelkollat detta ett antal gånger. Summan av kardemumman blir alltså att när den utlovade värmen kommer mot veckoslutet kan jag lugnt ta på min min kortkorta kjol. Det är, som min twittervän sa, bara att tutta och köra.

Jag hoppas dock att hon inte har fler klänningar av den typen. Tuttchock i konferensrummet är mer än vad jag klarar av innan morgonkaffet. Visst, jag tycker att man ska få klä sig som man vill. Men kvinnan var ju fem millimeter från att flasha chefen. På en måndag! Hur ska resten av veckan gå om den börjar på det viset, jag bara undrar.

Is i magen

May 30th, 2010 | Fröken Tjernström

Vissa har det. De kan kallt vänta och greppa ögonblicket när det flyger förbi. De lyckas ofta med att skapa smidiga lösningar för att de törs bida sin tid istället för att köra på första bästa möjlighet. Frågan är bara: Har jag det? Visserligen vet jag att det mesta ordnar sig. I värsta fall har jag dessutom vänner som bedyrar att de hjälper mig om min plan inte går i lås. Alltså tänker jag ta reda på hur det står till med isen i min mage på det enda sätt som går, genom att testa. Imorgon åker jag tidigare från Linköping och vandrar in till min hyresvärd för att i grevens tid säga upp min lägenhet. Vill det sig illa är jag bostadslös första september. Om jag inte fegar ur imorgon vill säga. Ice, ice baby.

“Nu kan du lugna mormor”

May 24th, 2010 | Fröken Tjernström

För snart fyra år sedan hoppade jag av min första utbildning. Visst, jag kallade det ett studieuppehåll, men såhär i efterhand har jag svårt att se att jag inbillade mig att det fanns någon väg tillbaka. Det var slut mellan mig och statsvetenskapen. Lite sommarjobb hade jag visserligen, men sedan famlade jag i blindo. En situation inte olik min nuvarande, en utbildning som avslutas och ett hopp ut i arbetslöshetens hav på jakt efter frälsarkransen anställning. Jag ägnade augustis första veckor åt att packa upp i min nya lägenhet och skjuta på framtiden det stundande besöket hos en potentiell arbetsgivare. Hemifrån lät min mamma meddela att mormor var orolig. Vad ska hon göra nu då? För helt tryggt kändes det väl kanske inte att näst yngsta barnbarnet bestämt sig för att vara utan försörjning i en stad 60 mil bort. Så när arbetsgivaren ringde upp och sa att de hade jobb åt mig ringde jag hem och sa att nu kan du lugna mormor, jag har jobb.

Samma tanke dök för en sekund upp i mitt huvud efter dagens samtal med chefen på min praktikplats. Jag har räknat på det hela, och om du är intresserad så skulle jag vilja att du börjar jobba för oss i höst. Det finns bara ett svar på den frågan, i alla fall för mig. Så när jag åter sitter vid min dator och slåss med en gammal annons som ska göras om passerar tanken genom mitt huvud. Nu kan jag ringa mamma och säga åt henne att hon kan lugna mormor, jag har jobb. Lika snabbt slås jag av nästa tanke. Ingen behöver längre lugna mormor.  En tanke lika trösterik som tung. Visst finns det många att dela framgången med och nog uppskattar jag dem alla. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt, men ännu har jag inte riktigt vant mig vid den dystra eftersmak som den tanken lämnar där den går fram. Ingen behöver längre lugna mormor. Trygg i förvissningen att hon inte längre oroas för mig, för oss, kan jag ändå inte låta bli att känna att triumfen bär ett stygn av saknad. Denna och många av dem som följer efter den.

Dags att samla mod

May 14th, 2010 | Fröken Tjernström

Om en vecka är det över. Så blev det bestämt. Om en vecka har jag praktiserat färdigt. Tanken var att jag skulle skriva mitt exjobb samtidig och nu inleda slutspurten. Så har det inte blivit. Istället har jag skrivit ansökningar till jobb. Med knapert resultat. Förmodligen lägger jag fram i augusti istället. Förhoppningsvis får jag ett jobb innan dess. Oavsett vilket närmar sig nu sysslolösheten.

Den kan te sig lockande när tiden är knapp och lediga dagar icke-existerande. Men just nu saknar den all dragningskraft. Jag vill inte vara ledig, jag vill känna pulsen, jag vill träffa människor, jag vill få något gjort. Så då kvarstår lösningen att be om mer praktik. Det finns nog att göra. Tillräckligt för att ha en praktikant, förmodligen inte tillräckligt för att betala henne. Frilansskribenten och inhoppande bildgurun har gett mig tummen upp. Övrigas åsikter är fortfarande höljda i dunkel.

Så i helgen får jag samla mod. Mod nog att be om ett kvartssamtal, att be om att bli granskad med lupp. Mod nog att fråga mina kollegor om jag har tillfört något, att fråga chefen om jag kan få stanna kvar. I helgen får jag fundera på en strategi. En strategi för att faktiskt få vettig feedback utan att allt blir spänt och jobbigt. En annan strategi för att fundera ut hur jag tigger mig till att få stanna kvar en stund utan att vara desperat, påträngande eller besvärande.

Om en vecka är det över. Så blev det bestämt. Om en vecka är det över. Förutsatt att jag inte gör något. Frågan är bara vilken strategi som är bäst och vart jag egentligen ställde den där burken med extra mod, för tillfällen då jag behöver ta livet i mina egna händer istället för att låta livet vara något som bara händer. Jag hoppas att den står nära kaffet.

Du är skitduktig, det vet du om va?

May 13th, 2010 | Fröken Tjernström

Klockan är strax efter nio och vi har just avslutat en tretton timmars arbetsdag och klivit ut i skymningen på Ågatan. Bakom oss sliter de sista tappra med att skicka filer till tryckeriet, men vi två utbölingar har gett oss av för den här gången. Vi är på väg mot våra respektive tåg, jag till Norrköping och han till Stockholm. När vi vandrar gatan ner säger han Du är skitduktig, det vet du om va? Du kommer inte att ha några problem med att få jobb. Jag ler, tackar och säger att det är alltid trevligt att höra. För det är det. Visst har jag hört det förr, av vänner och bekanta. Och visst känns det fel att säga, men från någon som inte känner mig, någon som har erfarenhet av det jobb jag förväntas kunna utföra inom en snar framtid väger det tyngre. Han vet skillnaden på tur och skicklighet och han anser att jag har det senare.

När jag kommer hem möts jag av en kommentar på gårdagens facebookstatus om sent arbete på redaktionen från en kollega på en tidigare praktikplats på red? Säg inte att du slösar bort din oerhörda talang på en blaska? Ord som värmer en trött och kall majkväll. Även de från någon som kunde valt att glömma mig som ännu en i raden av förvirrade praktikanter med designerdrömmar. Från någon som jobbat på den bana jag vill slå mig in på sedan jag toddlade bland lövhögarna min mamma så tålmodigt krattat ihop. På samma sätt som när en av magasinets skribenter på en surrande redaktion, på väg att byta en hög med korrekturlästa texter mot en ny att läsa, slänger åt mig ett Bra skrivet. Eller när han något senare tittar över min axel när jag ordnar produktbilder och säger Du har verkligen talang för det där.

Korta fraser av uppskattning som ger en dag lite extra skimmer. Sådant jag tänker på när jag sitter vid en skärm och sliter mitt hår. Sådant jag påminner mig själv när jag loggar in på ams.se och ser högen av sparade platsannonser till jobb jag mer eller mindre gärna vill ha. Det är inte omöjligt. Stort, skrämmande och en aning svårt, men inte omöjligt. Jag är utbildad att sälja och jag har något att sälja.

I snart tre år har jag fått höra om den stenhårda, prestigeinriktade branschen, fått se vad den presterar och fått veta vad den förväntar sig av mig. Den har byggts upp framför mig som ett massivt monster som jag antingen kan tämja eller slukas av. Det är därför jag samlar åt mig av deras beröm. Det är därför jag suger länge, väl och ljudligt på de små karamellerna. Det är därför som deras ord väger lite extra tungt. De är branschen och de har sagt att jag är välkommen. De kastar åt mig smulor och jag glufsar i mig dem som vore de tårtor, goda nog åt ett kungabröllop. Jag samlar på dem i tacksamhet och i hopp om att en dag skrapat ihop en hög stor nog att fylla mig med modet som behövs för att se monstret branschen i ögonen och säga Jag är skitduktig, du vet om det va?

Att ta det man får

April 29th, 2010 | Fröken Tjernström

Det finns kvällar då det är så lätt att falla tillbaka. Att vända sig emot det som är invant och välkänt. Det finns stunder då vi inte orkar jaga nya läppar att kyssa. Inte orkar leta och försöka. Sådana stunder går vi, i skydd av mörkret, hem tillsammans. Vi orkar inte med äventyret. Vill bara jaga ensamheten på flykten en stund. Vi vet vad vi får, men vi får inte vad vi vill ha. Som att gå på McDonalds när man längtar efter oxfilé. Det mättar för stunden, är bättre än att vara hungrig. Så vi gör det. För en stund håller vi varandra i handen, håller vi varandra varma. Vi driver ensamheten halvvägs på flykten. I nattens timmar kurar den i buskarna utanför och vi sover tätt tillsammans i en tyst överenskommelse om att låtsas att vi får vad vi vill ha. I alla fall för stunden. En liten tid av mänsklig närhet.

Det är inte synd om oss. Vi har själva valt. När dagen gryr, eller kanske lite senare, går du hem med obekymrade steg. Och när lakanen svalnat bäddar jag sängen och möter en vän över en kopp kaffe. Ensamheten trycker förskrämd i buskarna ett litet tag till och vi vandrar båda vidare på varsitt håll. Så småningom kommer kanske ensamheten åter igen att slå sig ner bredvid oss i soffan. Kan hända att vi då ännu en gång fattar varandras händer en mörk afton. Ger varandra samma tysta löften om en stunds flykt från verkligheten. Inte heller då är det synd om oss. För vi har, med alla fakta på handen och ett leende på läpparna, gått fram till disken och med stadig röst sagt till flickan i den rutiga skjortan: En McFeast & Co tack.