Fröken Tjernström
Archive for the ‘Vardagsfilosofi’ Category
Första gången
March 19th, 2010 | Fröken Tjernström
Idag var det dags igen. Dags att börja röra på sig. De senaste veckorna har spenderas med näsan tryckt antingen mot en skärm eller i en bok i ett konstant tillstånd av pluggande. De enda avbrotten från detta, halvt zombieliknande tillstånd, har bestått av intagande av onyttigheter. Snabba kolhydrater till lunch, middag och fika. Kårhusets baguetter, kaffe, chokladkakor, mer kaffe och vissa kvällar också kårhusets middagar och en öl eller två.
Ju mer jag pluggat desto mindre tid och ork har funnits till att träna. Både jag och mina vänner har spenderat större delen av våra dagar sittandes. Ett tillstånd som inte direkt kräver ett stadigt intag av energi. När blodsockret fallit har jag helt enkelt fyllt på med mer choklad och kaffe. Till den punkt att jag igår konstaterade att jag består av ungefär lika delar koffein och ironi.
Därför var det idag dags igen. Dags för första gången på Friskis efter en längre period av lathet och onyttigheter. Den alltid lika plågsamma första gången. Dags att hoppa och studsa igen efter veckor av sittande. På något sätt har tisdagens yogapass lämnat efter sig en lätt träningsvärk och de delar av min kropp som inte är stela av stillasittande ömmar efter yogan. Redan innan passet börjat lägger min kropp in första protesten. Mina nytvättade skor känns trånga. Därefter följer mina stela höfters kvidande klagan över steg i sidled. Så fortsätter det, övning för övning, baksidan av låret, höger hälsena, tills slutligen min vänstra lilltå under passets slutkläm vrålar om skavsår. Den första gången på träning efter en längre period av vila. Den ligger högt på listan av värsta första gången, framförallt eftersom den envisas med att fortsätta dyka upp. Det kommer alltid perioder då träning inte hinns med, och efter dem första gången av träning. Var och en plågsamma nog att det förbryllar mig att det blir en gång nummer två.
Nu är den i alla fall avklarad för den här gången. Så länge jag kommer ihåg att träna igen inom en snar framtid lär det dröja ett tag tills första gången visar sitt fula nylle igen. Det vill säga om inte morgondagens obligatoriska dagen-efter-första-träningen-plågor är alltför avskräckande.
Små vita tåg
March 17th, 2010 | Fröken Tjernström
Blir väckt av ett sms som får mig att inse att bussen jag ska ta går om fyra minuter. Jag har glömt att ställa klockan och i Linköping väntar ett möte. Bussen har lämnat staden för länge sedan när jag, efter att ha tagit på mig de närmaste kläderna, sminkat över de värsta ringarna under ögonen och bryggt en termos med kaffe, trippande springer på hala skor över gator med nysnö mot resecentrum.
Fyrtiofem minuter efter smset sitter jag åter på ett av Östgötatrafikens pendeltåg. Det glider ut från Norrköping och en bitterljuv känsla kryper på. Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag sitter på ett av dessa tåg. Ett tåg mellan de två städerna som varit skådeplatsen för mitt liv de senaste åren, nära men oförenliga, som två magnetpoler med samma laddning. Just när man tror att det ska gå att sammanföra dem stöter de bort varandra, så istället går ett litet vitt pendeltåg mellan dem. Ett litet vitt pendeltåg som under åren tagit mig till vänner, från vänner, till män och från dem igen. Möten och avsked, och mellan vart och ett av dem går ett litet vitt pendeltåg med en röd-orange logotyp på. Från varje fallen dröm och varje misslyckad plan till varje nystart går ett litet vitt pendeltåg. Längst ärren från såren som varje avsked lämnar efter sig löper de, fyllda med mina drömmar, förhoppningar och minnen. Lastade med tårar och skratt. Små vita pendeltåg fyllda av nostalgi. Och i en av vagnarna sitter en vuxen liten flicka och tittar på slätten som susar förbi, undrar vart det var hon skulle, hur drömmen såg ut och vad hon ville bli.
Det kom ett mail
March 16th, 2010 | Fröken Tjernström
Hade tänkt att skriva ett inlägg om de där dagarna då jag inte vet varför jag ska kliva ur sängen. Då inget står på agendan och klockan ringer strax innan nio, bara för att jag inte ska sova bort hela dagen. Bara för att jag har lärt mig att man inte ska sova bort hela dagen. För egentligen har jag inte någon anledning till att inte sova bort stora delar av just den här dagen. Helst av allt hade jag faktiskt gjort det.
Det slog mig igår kväll, eller snarare natt, att det var nu det hände. Till slut kom det tillbaka och bet mig i rumpan. Min förmåga att ständigt skjuta upp saker skulle tillslut sätta käppar i hjulet för mig. Vid sämsta möjliga tillfälle. Jag hade just fått ett out-of-office-auto-reply på en praktikplatsförfråga och tiden började bli knapp. Det var nu det hände. Plötsligt verkade det som att tingens förmåga att lösa sig trotts min eviga prokrastinering hade upphört. Helt utan förvarning.
Så jag gick till sängs och tänkte att imorgon blir det ett uppgivet inlägg om prokrastineringens baksida. Om straffet som slutligen kommer. Det blev inte så. Istället kom det ett mail. Hej! Det verkar inte helt omöjligt att du skulle kunna praktisera hos oss. Slå mig en signal så diskuterar vi vidare.
En ljusning, kanske till och med en lösning. I vart fall ett möte inbokat på en potentiell praktikplats. Prokrastineringens nackdelar kom inte tillbaka och bet mig i gumpen, istället kom ett mail.
I ärlighetens namn kom det två mail. Det andra talade om vad jag redan visste, att jag fått en 5a på min tenta i prepress. Statistiken talade dessutom om bara två personer lyckats med det. Därför fortsatte jag idag att fira med den hejdlöst onyttiga och lika goda chokladkakan som vi bakade igår. Frosseri mina vänner, för att en dödssynd om dagen är bra för magen.
Closing time
March 12th, 2010 | Fröken Tjernström
iPoden är nyladdad, men när jag kliver ut i den soliga marsdagen låter jag den ligga kvar i väskan. Jag är på väg till vad som kan vara studietidens sista tenta. Idag behövs ingen musik. I mitt huvud ekar en gammal favorit från tonåren, Semisonic – Closing Time. Every new beginning comes from some other beginnings end. Det är inte mycket kvar nu. Det är dags för en new beginning. Snart knackar det riktiga livet på dörren och det som var en new beginning är till ända. Det känns som om det var nyss vi började, nyss jag åter igen gav mig i kast med det akademiska livet. Nyss jag chansade, tänkte att det kan inte mer än gå fel och det har jag ju överlevt förr. Det var nyss, och för en evighet sedan. Closing time, so finish your whisky or beer. Solen skiner och trots den märkliga känslan av att till slut se målsnöret är jag nöjd. Jag är nöjd att det tar slut nu, medan vi fortfarande har kul, medan vi fortfarande tycker att det är roligt att vara studenter. Man ska sluta på topp brukar det sägas, och jag kan inte annat än att hålla med. Visst, det är när man slutar på topp som man saknar det som mest. Men jag saknar hellre än ledsnar. Det väntar en ny början där ute.
Jag skriver tentan. Jag är arg på tentan. När jag går därifrån, utan en aning om jag klarat mig eller svarat goddag yxskaft på alla frågor, stannar jag till en stund. Studerar tentamenslokalen och ler lite. Solen lyser in och kanske är det sista gången jag är där. You don’t have to go home, but you can’t stay here. Jag tar mina saker och traskar ut i den begynnande våren. Open all the doors up and let you out into the world.
Den sista tentan. Början på slutet, men också början på början. Ikväll lyfter vi våra glas för kanske sista gången tillsammans, för den sista tentan. Turn all of the lights out over every boy and every girl. Ikväll går vi all in. Ikväll firar vi slutet med en jäkla smäll för att det är better to burn out than fade away. Ikväll firar vi the new beginning och the other beginnings end. Ikväll är det oss Semisonic sjunger om. Skål vänner!
Man kan ha det sämre
March 11th, 2010 | Fröken Tjernström
På kårhusets scen står snart musikaliska män med gitarrer. Vid ett av borden sitter jag, med en öl, med mina vänner, utan en tanke på morgondagens tenta. Man kan ha det sämre.
Den näst sista
March 11th, 2010 | Fröken Tjernström
Igår skrev jag vad som kan ha varit den näst sista tentan under min studietid. Visst, det kan hända att jag får en omtenta, men sannolikheten säger att det går vägen. Det slog mig när jag satt där i tentasalen och solen lyste in genom de sneda takfönstren. Det var den näst sista tentan. För varje papper jag skrev den fyrsiffriga kod som ska garantera min anonymitet slog det mig. Jag har gjort det en mängd gånger. Suttit där och tänkt att plågan aldrig kommer att ta slut. Att skriva tentor är tråkigt. Nu var den plötsligt här, slutspurten, de sista tentorna. Jag skrev de fyra siffrorna igen. Tänkte på tentan jag skrev för många år sedan. En extrakurs, en tenta jag inte behövde klara. Utanför lyste solen och mina korridorskamrater låg på filtar och njöt av försommarvädret. Efter två timmar slog det mig hur tråkigt det var. Jag reste mig upp, lämnade in min tenta och gick ut i solen. Igår var det inte ett alternativ. Igår behövde jag poängen. Då hade jag en evighet på mig att skriva tentor, igår insåg jag att detta underliga beteende tillhör en era som är på väg att ta slut. Jag skrev de fyra siffrorna igen och insåg att en gång för många år sedan, när jag nervöst skrev min första tenta, var det mitt namn och personnummer jag upprepade så många gånger att jag såg i kors, papper efter papper. Igår var det inte många papper kvar att märka.
Jag lyfte blicken från min pappershög. Snett framför mig satt min vän. Hon hade en likadan penna som jag. Det tog mig några sekunder att komma på varifrån vi fått våra pennor. På en av många mässor för studenter. Från en av många studentföreningar. Nu använde vi dem för att papper för papper, fråga för fråga ta oss bort från det liv som tillåter oss att gå på dessa mässor och plocka på oss gratispennor. På en solig marseftermiddag skrev vi vår näst sista tenta. Medan jag åter igen skrev de fyra siffrorna, dagens datum, kurskod och provkod tillät jag mig en stund av nostalgi. Att ta in stunden. Att låta denna plåga som en tenta är vara ett kärt bekymmer. Ett fenomen som tillhör den underliga värld som studentlivet är. Igår skrev jag min näst sista tenta och på ett underligt sätt kommer jag när jag att sakna dem. På samma sätt som man saknar en älskad partners snarkande eller sockludd när förhållandet tagit slut. Igår skrev jag min näst sista tenta och för en gångs skull var tristessen, ångesten och känslan av att ha glömt allt jag lärt mig blandat med en gnutta njutning. För i avskedets stund blir också en plåga något kärt.
Ett grattis jag gärna är utan
March 8th, 2010 | Fröken Tjernström
Jag är inte en av dem som gör något speciellt av internationella kvinnodagen. Visst, om det hålls en intressant föreläsning eller debatt, kanske en utställning eller en pjäs, så kan jag mycket väl tänka mig att gå. Det handlar inte om ointresse för frågan i sig utan om att jag, precis som med alla hjärtans dag, tycker att det är ledsamt att det ens ska behövas en speciell dag. Alla 365 dagar ska tillhöra både kvinnor och män. Därför var jag tveksam till om jag ens skulle skriva något om internationella kvinnodagen alls. Det gick över.
Det gick över när jag kastade ett öga på mitt twitterfeed i förmiddags. Där bland tweets om oscarsgalan fanns något som fångade min uppmärksamhet. Till alla kvinnor: Grattis på internationella kvinnodagen. Tweeten var singerad @nya_moderaterna och några av dem jag följer hade upprepat den med frågan: Grattis till vad? Så gjorde även jag. Jag fick svar. Internationella kvinnodagen firar 100 år därav gratulationen och att det är den dag det är som är betydelsefull för många kvinnor. Andra fick andra svar. I Östeuropa och stora delar av Mellanöstern grattar man sina kvinnor 8 mars för att visa sin uppskattning. Frågan kvarstod dock, vad är det vi gratuleras för?
Gratulerar de för att internationella kvinnodagen firar 100 år? Är det verkligen något att gratulera? 100 år efter att dagen för att uppmärksamma förtryck, orättvisor och diskriminering mot kvinnor instiftades är den fortfarande kvar. Det har alltså tagit mer än 100 år att lösa problemet. Hur kan det vara något att gratulera? Grattis, kvinnoförtrycket finns fortfarande kvar. Allvarligt? Alla jubileer är inte av godo. Målet måste ju ändå vara att göra internationella kvinnodagen överflödig, inte jättegammal.
Gratulerar de för att folk i Östeuropa och Mellanöstern gör det? Något sådant kan jag endast bemöta med det svar min mamma brukade ge mig när jag ville göra något för att alla andra gjorde det: Om alla andra målar rumpan grön, tänker du också göra det? Tänk först, härma sedan. Bara för att andra gör något får inte handlandet substans eller legitimitet. Något jag hade förhoppningar om att ett av Sveriges största politiska partier var medvetna om.
Så, frågan kvarstår: Vad då grattis? Grattis är något man säger när någon har åstadkommit något. Grattis är något positivt. Grattis till examen, du lyckades lära dig något trotts allt. Grattis på födelsedagen, du har överlevt ett år till. Grattis till det nya jobbet, härligt att du får utvecklas. Grattis på internationella kvinnodagen, du lever fortfarande i en orättvis värld där kvinnor är mindre värda. Ska jag svara tack på det? Är det någon form av ironi som jag missar? Gratulerar ni folk på internationella AIDS-dagen också?
Jag är hemskt ledsen Moderaterna, men nu har ni trampat i klaveret, skitit i det blå skåpet. Internationella kvinnodagen är inte en dag för gratulationer. Internationella kvinnodagen är en dag som förhoppningsvis ska kunna avvecklas inom en snar framtid. Tills det händer betackar jag mig från gratulationer, hejarop och klappar på axeln för att jag är kvinna. Inte för att jag ogillar att vara kvinna, tvärt om, men för att jag inte behöver ogenomtänkta, substanslösa uttalanden och sympati för hur jag råkar vara född. Ansträngningar i kvinnofrågor, både internationellt och nationellt, mottages gärna, men era grattis är jag helst utan.
Singelkvällar
March 6th, 2010 | Fröken Tjernström
Visst finns det mornar när jag önskar att någon låg bredvid mig i sängen, nätter då jag önskar att någon höll om mig. Inte nödvändigtvis med passion och lidelse, men i alla fall med ömhet och tillgivenhet. Det är klart att det finns dagar då jag önskar att jag hade någon att komma hem till. Någon som lagade middag ibland eller hade tid att tvätta när jag inte hann. Det är klart att det finns gånger då tvåsamheten har sin lockelse. Ikväll var inte en av dessa gånger.
Ikväll, när våra vänner gosade upp sig mot sina respektive, den utflyttade på helgbesök, de nykära på bio, då lagar min vän middag åt mig. Hennes kök fylls av ljuva dofter och 70-tals musik. Hon för befälet över spisen och jag står länge med elvispen i ett fast grepp, tills jag inser att det är matlagningsgrädde jag försöker vispa. Vi skrattar, diskuterar, fuldansar och fäller de flippade kommentarer som gör oss till en duo. Rappa analyser, onda ironier och skruvade perversiteter. Så är moussen klar och den gorgonzolafyllda fläskfilén puttrar i sin rödvinssås. Om några timmar ska vi avnjuta moussen till den sexuellt frigjorda och härligt besynnerliga Shortbus, men nu väntar vi på huvudrätten. Min vän tar fram två glas och häller upp ur den nyöppnade vinflaskan. Så räcker hon mig det ena och lyfter sitt till en skål. För att vara singel. Där, i hennes kök, kan jag inte göra annat än att låta mitt glas möta hennes. För jag kan inte komma på någon plats jag hellre skulle vara på.
Visst finns det tillfällen då jag suktar efter tvåsamhet, men ikväll var inte ett av dem. Nej, ikväll var en bra kväll att vara singel på.
En guldkant
March 1st, 2010 | Fröken Tjernström
Varje moln sägs ju ha en guldkant, fast det är ju inte riktigt så det känns en söndagslunch när bakfyllan slagit sina klor i min tillvaro. Ljuden är lite för ljudliga och texten på skärmen lite för påträngande. Planlöst surfande leder mig in till Sjumilaklivs blogg. Där, i hennes söndagssjua, hittar jag min guldkant. Denna söndag hade hon listat sju läsvärda bloggar. Bland dem, min. Med en väldigt fin motivering därtill. Visst, jag var fortfarande bakis och inte ett dugg sugen på att ta tag i dagens sysslor, men vänliga ord värmer alltid.
Jag tror att jag har sagt det förr, men jag säger det igen: Ni borde läsa Sjumilaklivs blogg. Det är lite som en påse med lösgodis. Man sticker ner handen och får upp olika godsaker varje gång. En skön blandning av tankar och funderingar i stort och smått ihopskakat med musiktips och bokrecenssioner. Hennes erkännande om sin melodifestivalnördighet får till och med mig, som mest får gröna utslag av fenomenet, att överväga att kolla. Förutsatt att jag får ha henne som expertkommentator. Ja, ni fattar. Så skutt iväg och läs nu. Jag ska sitta här och suga på den senaste karamellen jag fått gottepåsen sjumilakliv.se
Livet ska hända mig
February 26th, 2010 | Fröken Tjernström
För några veckor sedan såg jag en teckning på Godtyckliga gatan. En man som jobbade på Scan. Han påminde om människor jag mött under den tid jag jobbade på ett bemanningsföretag. Inte bara för att han jobbade på Scan. Människor som väntar på att livet ska hända. Som om det skulle överfalla dem, överraska dem, hoppa fram bakom en buske en tidig morgon på väg till ännu ett skift på fabriken. De väntar, för en dag kan livet hända.
Så härom dagen slog det mig. Jag är på väg dit. Skjuter det jag måste ta tag i framför mig. Prokrastinerar som det så vackert heter. Låter dagarna passera, för det kommer ju snart en ny. Sticker huvudet i sanden och blundar för de läskiga dagar som kommer när examen väl är i hamn. Fortsätter jag kommer jag en dag att stå där, med hygienkläderna på igen, bland korv och köttfärs. Det är dags att krypa fram ur min håla nu. Det är dags att skaffa lite stake.
Nej, jag har ingen aning om vad jag ska skriva mitt exjobb om. Jag har inte en susning om var jag ska bo. Men det kommer garanterat inte att lösa sig om jag bara sitter här. Alltså är det dags nu. Dags att massmaila potentiella praktikplatser. Dags att hänga på ams hemsida dagligen. Dags att utvärdera vad jag egentligen tycker om Borås och Järfälla. Dags att ta över kommandot igen. Kanske hamnar jag på Scan igen jag också, men det ska fan i mig inte vara för att jag sitter här handfallen och låter allt det jag jobbat för glida mig ur händerna. Livet ska hända mig. Det tänker jag se till.
Någon som har en praktikplats i 5-7 veckor åt mig? En PR-byrå, en tidning, ett magasin? Någon som behöver en originalare eller så? Gärna i Norrköping-Linköpings-regionen.
Pst! Fler briljanta tekningar finns på www.godtyckligagatan.se och det kommer nya varje dag. Skitbra!