Fröken Tjernström
Kalla det vad du vill
December 14th, 2010 | Fröken Tjernström
En diskussion om det tämligen slitna begreppet personligt varumärke blinkade förbi på Twitter idag, såhär lagom till årets mest kommersiella högtid. Som alltid några som menar att man inte kan fly undan det medan andra deklarerar att de visst inte är några varumärken. Och som vanligt får det mig att fundera.
Det känns som en evighet sedan som vi fick papperet framför oss. Det där papperet som talade om att vår nästa uppgift var att definiera vårt personliga varumärke. Hitta tre kärnvärden som beskrev oss som personer. Definiera våra mål och koka ihop ett motto. Kallsinnigt och själslöst kan tyckas, men i slutänden en av de mer givande övningar jag någonsin gjort. För att ha ett varumärke gör dig inte till en vara. Visserligen hör orden ihop, men varumärket är det som tar vid när varan slutar. Varumärket är det som uppfanns när vi skaffat oss så mycket saker och bekvämligheter att det inte längre var saken i sig vi ville köpa utan imagen som följde med den. Det är skillnad på att köra en Volvo och på att köra en HD, inte bara på antalet hjul.
Det finns tonvis med teorier runt varumärken. Hur förmedlar man det man vill förmedla? Hur visar man andra att man är det man är? Hur behåller man sedan denna status? Så kläckte något smartskaft att vänta nu, det är ju samma sak med mig själv! Jag vet vem jag är, men hur visar jag det för andra. För vi vet ju alla att det spelar ingen roll hur många gånger man säger att man är snäll om man sedan går omkring och delar ut örfilar helt godtyckligt. Vill jag uppfattas som snäll måste jag alltså göra saker som kommunicerar till andra att jag är snäll. Hepp!
Vanligt sunt bondförnuft kan tyckas. Beteendevetenskap och psykologi? Ja, jo. Men ni får ha överseende med oss marknadsförings/reklam/varumärkes-muppar. Vi har äntligen lyckats hitta en teori som vi inte bara kan använda för att lyckas i arbetet utan också i livet i övrigt. Kan ni förstå lyckan i det? Att vi kan använda oss av vårt nörderi för att bli och uppfattas så som vi vill vara och uppfattas. Och ja, du får kalla det att hitta dig själv. Fast jag kommer att kalla det för att du definierar ditt personliga varumärke, i smyg.
Ett litet tips också. Nästa gång, klappa oss bara lite på huvudet och ge oss en godis. Tanken med det personliga varumärket är ju nämligen att du ständigt kommunicerar vem du är, genom val, uttalanden, handlingar och icke handlingar. Att säga att du inte vill jobba på ditt personliga varumärke är i våra öron som att säga att du skiter i om hela världen missförstår dig totalt. Vilket låter som en tämligen tråkig tillvaro. Och då blir vi så provocerade att vi måste predika vårt budskap lite. Personligt varumärke är bra serru. Att orden kanske inte är helt ideala och lätt kan kopplas till att vara en vara? Kom igen, har ni sett hur många underliga, perversa eller felkommunicerande logotyper det finns? Ni kan inte kräva hur mycket som helst. Men i själva verket menar vi väl. Dessutom är det lättare att säga: Ta och fundera lite på det här med ditt personliga varumärke jämfört med att säga: Har du funderat på hur du uppfattar dig själv och hur du uppfattas av andra och om du kan jobba på att få dem att stämma överens lite mer? Om inte annat.
Och min övning med personliga varumärken då? Jodå, den hjälpte. En övning i att marknadsföra sig själv. Även om ordvalet kan verka opersonligt är det ett bra verktyg. Att stanna upp och fundera på vilka konsekvenser mina handlingar kan få för andras bild av mig. För oavsett om du ska sälja dig själv på arbetsmarknaden eller någon annan marknad så ligger det ju i ditt intresse att ditt varumärke lockar till sig rätt köpare. Sedan kan du ju faktiskt kalla det vad du vill.
The more loving one
December 1st, 2010 | Fröken Tjernström
If equal affection cannot be,
let the more loving one be me.
~W.H. Auden
Vinterstorm
November 23rd, 2010 | Fröken Tjernström
Ute blåser snön på tvären. Naturen visar sin styrka och vi stretar emot. Trots blöta fötter, kalla kinder och piskande snö kan jag inte låta bli att älska det. Stundtals fruktar jag att lägenheten ska lossna från resten av huset och helt enkelt flyga iväg. Promenaden hem slutade inte i de sedvanliga blöta prickarna på glasögonen utan istället med en fullständig snöblästring. På E4an har otaliga fordon kanat eller blåst av vägen och utanför köksfönstret kan jag se tillförsikt när en brandbil kör förbi. Det är vinterstorm igen. Precis som den kvällen för vad som känns som länge sedan. Ställt i ett större perspektiv var det kanske nyss. För mig har ett halvt liv passerat. Säkert för dig också.
Vi hade bokat bord. För du fyllde år och jag ville ge dig något. Om det berodde på att jag inte kunde komma på något annat eller att jag kände att vi alltför sällan gjorde något på tu man hand minns jag inte längre. Du skulle få äta friterade bananer och jag skulle få äta middag med dig. Jag har nog aldrig blivit serverad en middag så fort och på vägen därifrån skrattade vi åt det. Tre rätter på under en och en halv timme. Bussen var full med folk och utanför fönstret hade snön för länge sedan passerat att yra. Vi körde förbi en cyklist som trampade som besatt i motvinden. Jag log åt hans envishet och menade att det nog skulle gå fortare att gå. Du berättade om hur din syster kunde luta sig bakåt och vila mot vinden nere i Skåne.
Kvällen var ung när vi kom hem igen. Tre rätter på under en och en halv timme. Jag minns inte längre vad vi gjorde med resten av kvällen. Bara att vi spenderade den i varandras sällskap. När natten kom kunde vi höra hur presenningen som låg virad över de hopfällbara taket på uteserveringen bredvid piskade i vinden. Jag minns mörkret, din närhet och ljudet av presenningen. När vi vaknade hade stormen fått ett namn. Den hette Gudrun. Vi döpte aldrig vår kväll. Så lite jag minns av den lär du ha glömt den helt. En trerätters middag, en envis cyklist och en presenning som slog i vinden. En kväll med dig, en kväll som alla andra kallar för Gudrun.
Gessle
November 21st, 2010 | Fröken Tjernström
Jag kommer inte ihåg exakt var vi befann oss, bara att vi låg hopkurade tillsammans. Vi var lite loja och samtalet fördes på en mumlande nivå. Det var någon gång i början, när allt var lite trevande och odefinierat. När man inte vet vad man får och inte, vad som gillas och vad som är för mycket. Så låg vi och sade knappt något alls. Jag måste väl ha frågat om det var okej att jag låg som jag gjorde, hade min hand där den var, för du sa: Jag tycker om när du tar på mig. Små, enkla ord som knappt hördes. Fina ord vid en punkt då alla tecken på att något håller på att växa fram välkomnas med jubel. Fina ord från någon som, skulle jag senare lära mig, varken ville eller trivdes med att tala om vad han funderade på eller kände. Men det enda jag kunde tänka på var Per Gessles låttext.
Jag avskyr Per Gessles låttexter.
#6 Your day
November 17th, 2010 | Fröken Tjernström
Jag tror att vi sammanfattar den såhär:
Jag klev upp. Jag krälade till jobbet. Försökte undvika att kliva i och känna lukten av det fett som trängt upp ur avloppen på vår innergård då restaurangen under oss fått problem med sin fettavskiljare. Sedan har jag jobbat och snutit mig i ett. Gått en sväng till optikern och fått konstaterat att det är dags att höja styrkan på mina linser, samt att jag får vänta någon vecka till innan jag får använda dem. Dels för att jag är förkyld och dels för att ögonen är lite torra ännu. Sedan gick jag tillbaka och jobbade till 22.30. Nu ska jag snyta mig en gång till och krypa upp i sängen med min dator för att kika lite på Glee innan jag somnar. Om ni undrar vad jag gör imorgon? Samma sak.
#3 Your parents
November 14th, 2010 | Fröken Tjernström
Okej, på’n igen. Det här med lista gick ju sådär, men skam den som ger sig.
Föräldrar, denna titel som ges till människor som på ett lyckat, om än inte alltid önskat, sätt (eller var det tvärt om?) lyckats avla en avkomma, eller genom juridiska förfaranden förbarmat sig över någon annans. Den senare gruppen prövas rigoröst innan de ges möjligheten att bära titeln medan de tidigare hejdas endast av sitt eget omdöme eller kanske bristen därpå. Inget av dessa sätt garanterar egentligen eventuella telingars välmående och utveckling. Således finns det i huvudsak två sorters texter som hamnar under en rubrik som den ovan. Dem vars föräldrar fått dem att önska att det fanns någon form av körkort för barnavlande. De som av en eller annan, god som dålig, anledning har felat och svikit sina barn. Sorgsna texter om att förlika sig, att slicka sina sår och bli en bättre förälder själv. Och texter glödande av ilska från dem som ännu inte nått dit.
Sedan finns dem som, i likhet med mig, har föräldrar som tagit sig igenom både livet och föräldraskapet med det mesta av sitt vett och förnuft i behåll och dessutom kunnat förmedla det vidare till sina egenskapade små efterföljare. Texter fyllda av vackra minnen och ord som tillit, trygghet, självkänsla och kärlek samt kanske också en och annan svidande batalj vars nödvändighet och kärna inte kunnat förstås förrän långt senare. Hyllningstexter till dem som lyckats med bravaden att inte drabbas av vansinne. Dem som uppfostrat individer som nöjt kan betrakta sig själva, som trivs i sitt eget sällskap. Dem som har gett sin avkomma förmågan att forma sig själva till den de vill vara.
Det är alltså en sådan text jag skulle kunna skriva här. En text om att vara lyckligt lottad. Men för den här gången bjuder jag istället på något annat.
“Om en sotare en dag faller ner i en skorsten, kan man kalla det för Styvmorsviol?”
Min far tar pappaskämt till nya nivåer.
(I vissa delar av landet (?) kallas blomman Styvmorsviol felaktigt för Natt-o-dag. Om det nu hjälpte förståelsen.)
“Få mjölksyra och dö, rödjävel!”
Mamma ser på vinter OS. Över lag är hon en mästare på att producera
fantasifulla sportkommentarer.
Ibland är det inte ett dugg svårt att se hur jag blev som jag blev. Det är ingenting som stör mig, men en och annan tycker att det är besynnerligt att det finns folk som mig. Jag brukar låta bli att tala om för dem att det finns fler. De kanske blir rädda och börjar massproducera foliehattar. Men egentligen är jag stolt.