Fram tills för några dagar sedan hade jag inte ens reflekterat över att jag tillryggalagt ännu ett decennium, men så är det ju faktiskt. Det har gått tio år sedan vi sjöng vår modifierade version av ABBAs Happy New Year och väntade med spänning på att se vad som skulle hända med våra datorer vid tolvslaget. När år 2000 grydde såg jag slutet på min obligatoriska skolgång, gymnasiet hägrade, och framtiden. Om allt går enligt planen så blir 2010 det år då jag avslutar den frivilliga delen av min skolgång, året då jag får ut min kandidatexamen, arbetslivet hägrar, och framtiden. Under år 2000 fick jag min första seriösa pojkvän, men trotts fjärilar i magen och fullständigt engagemang visste jag att sannolikheten var liten för att han skulle vara min sista seriösa pojkvän. När jag möter 2010 är jag fortfarande på jakt efter den sista seriösa pojkvännen.

Decenniets första år är åter igen ett av de där åren då jag inte vet vad som komma skall. Allt är möjligt. Härligt och skrämmande. På ett sätt är jag lite på samma ställe nu som för tio år sedan. På de flesta andra sätt har jag vandrat långt. Planerna från år 2000 är genomförda, reviderade, förkastade och återupptagna. Mål har satts, missats och uppnåtts och listan på lärdomar är lång. Det har gått tio år sedan jag stod med mina jämnåriga och sjöng Happy New Year på skolans julshow. Vissa dagar verkar det som att det var en evighet sedan, andra som om det vore igår. Allt är relativt, så också tiden. Det har gått tio år sedan millennieskiftet, tio varierande år, med toppar och dalar, skratt och gråt. Det har gått drygt tjugofem år sedan mina första andetag, vart och ett av de åren lika varierande som de tio senaste. Därför förväntar jag mig inte att 2010 ska skilja sig från dem speciellt mycket. Det är ett år som alla andra som jag har framför mig. Dock har lokaltidningens barnsidor i sitt horoskop berättat att jag kommer att få hångla i år, om jag bara hittar rätt puss-person. Det ser jag fram emot.