I ruset släpper de sista hämningarna. Inte för att jag har många i vanliga fall, men några finns det. Ibland när dimman tränger på låter jag dem flyga all världens väg. Sådan var min fredag. I min enfald tänkte jag att det var okej, att allt handlade om en rolig grej. I min enfald trodde jag att det som sas skulle filtreras genom lagren av vår berusning. Vara roliga uttalanden och konstiga handlingar. I min enfald glömde jag att alkoholen inte förvandlade människorna omkring mig till vänner i ordets sanna mening. Att de skulle komma att minnas mina galna idéer, mitt svammel, när måndagen kom. I min enfald inbillade jag mig att allt var Vegas.

När dimman lättat och enfalden bytts mot insikt står jag här, med vetskapen om att jag förmodligen borde hålla mig hemma ett tag. Att inget varit Vegas och att vassa tungor förmodligen har ett och annat att säga om mina påhitt. För sådant är livet och enfalden kan jag bara kosta på mig när jag omges av dem som tycker om mig även när jag bryter mot de sociala konventionerna.

iPoden är nyladdad, men när jag kliver ut i den soliga marsdagen låter jag den ligga kvar i väskan. Jag är på väg till vad som kan vara studietidens sista tenta. Idag behövs ingen musik. I mitt huvud ekar en gammal favorit från tonåren, Semisonic – Closing Time. Every new beginning comes from some other beginnings end. Det är inte mycket kvar nu. Det är dags för en new beginning. Snart knackar det riktiga livet på dörren och det som var en new beginning är till ända. Det känns som om det var nyss vi började, nyss jag åter igen gav mig i kast med det akademiska livet. Nyss jag chansade, tänkte att det kan inte mer än gå fel och det har jag ju överlevt förr. Det var nyss, och för en evighet sedan. Closing time, so finish your whisky or beer. Solen skiner och trots den märkliga känslan av att till slut se målsnöret är jag nöjd. Jag är nöjd att det tar slut nu, medan vi fortfarande har kul, medan vi fortfarande tycker att det är roligt att vara studenter. Man ska sluta på topp brukar det sägas, och jag kan inte annat än att hålla med. Visst, det är när man slutar på topp som man saknar det som mest. Men jag saknar hellre än ledsnar. Det väntar en ny början där ute.

Jag skriver tentan. Jag är arg på tentan. När jag går därifrån, utan en aning om jag klarat mig eller svarat goddag yxskaft på alla frågor, stannar jag till en stund. Studerar tentamenslokalen och ler lite. Solen lyser in och kanske är det sista gången jag är där. You don’t have to go home, but you can’t stay here. Jag tar mina saker och traskar ut i den begynnande våren. Open all the doors up and let you out into the world.

Den sista tentan. Början på slutet, men också början på början. Ikväll lyfter vi våra glas för kanske sista gången tillsammans, för den sista tentan. Turn all of the lights out over every boy and every girl. Ikväll går vi all in. Ikväll firar vi slutet med en jäkla smäll för att det är better to burn out than fade away. Ikväll firar vi the new beginning och the other beginnings end. Ikväll är det oss Semisonic sjunger om. Skål vänner!

På kårhusets scen står snart musikaliska män med gitarrer. Vid ett av borden sitter jag, med en öl, med mina vänner, utan en tanke på morgondagens tenta. Man kan ha det sämre.

Vi kliver ut i vinternatten, jag och min vän. Det susar mellan öronen. Först en spelning. Några glas alkohol, bra musik, väntat och oväntat sällskap. Välkommet. Sedan en stund hemma hos. Några glas vin. Allvar och skratt. Så pockar verkligheten på uppmärksamhet. Vi har dugga imorgon. Klockan tio ska vi infinna oss, prestera klokheter och bevisa att vi är värda vår examen. Så vi kliver ut i vinternatten. Det är isande kallt och förrädiskt halt. Jag försöker att krypa ihop för att slippa frysa, samtidigt som jag går på stela ben för att slippa halka. Fnissiga av ruset, av kvällens händelser och av de sms som min vän får rör vi oss genom natten. Så slår det mig, där jag går, böjd som om jag hade en allvarlig nervskada, det är såhär jag vill ha det, det är såhär jag vill vara. Kanske inte berusad och frusen, men skrattande och fri. Vi rusar alla genom livet på jakt efter stunder som denna. I min frusna plåga finner jag en fulländning. Den är bara några minuter lång, men talar sitt tydliga språk. Jag vet vad jag letar efter, jag vet vad jag vill ha. Jag vill omge mig med människor som får mig att känna mig såhär.

Ruset skingrar dimman. Visst, stunder som denna kräver inte alkohol. Men just idag var det vad som behövdes. Det är så lätt att glömma vad det är man jagar efter. Men när min vän viker av åt sitt håll med ett Tack för en underbar dag, så vet jag att imorgon när jag vaknar kommer allt att vara lite lättare. Inte för att jag inte kommer att vara trött, sliten och stressad, men för att jag blivit påmind om vad det är jag är ute efter.

Min mor brukar säga att Livet handlar inte om att vara lycklig hela tiden, det handlar om hårt arbete, svåra beslut och en massa vardagar, lycka är något som kommer då och då. Just inatt, under en kall promenad hem, hittade jag ett sådant ögonblick. En stund då livet var odelat gott. En stund av oförställda skratt som påminde mig, inte bara om att jag hoppas att hon förblir min vän i många år till, utan om hur bra det kan kännas att vara just mig.

Det finns en kategori av män som, av någon underlig anledning, tror att det är ett accepterat beteende att daska främmande flickor på rumpan på krogen. Jag kan för mitt liv inte förstå varför. Det enda de uppnår är just det, de daskar någon på rumpan. En och annan av oss blir dessutom upprörda och irriterade. Mer än så är det inte. Under en period för några år sedan blev jag till och med så frekvent daskad/klämd/tafsad på rumpan att jag slutade att reagera. Eller, jag slutade åtminstone att visa att jag reagerade. Jag ansåg helt enkelt att någon som var så korkad att han trodde att det var ett acceptabelt beteende inte förtjänade min uppmärksamhet och energi. Inte desto mindre irriterade det mig.

Det är ett korkat beteende. Att anta att man har rätt att ta på en människa man aldrig träffat, aldrig talat med, hur man vill. Respektlöst och korkat. Lika fullt händer det och för någon vecka sedan undrade jag och en vän åter igen varför. Samtalet följde samma mönster som oftast. Vad tror de att de uppnår? Det är ju inte så att man blir överlycklig, kastar sig i hans armar och förklarar att han är Mr Right. Det är inte ens så att man vill ligga med någon som gör så! Där tog samtalet en annan vändning. Fan, det borde man göra, utbrast jag. Nästa idiot som daskar mig på rumpan ska jag banne mig dra med in på toaletten och surprise knulla. Jäklar vad förvånad han ska bli!

Sedan dess har jag inte varit ute. Helgerna har tillbringats med annat. Ikväll är det dock dags igen. Ikväll ska jag och mina vänner åter ut i nattens värld. Så jag antar att jag får stå vid mitt ord. Om någon idiot bestämmer sig för att daska mig på rumpan ikväll får han ligga. Då får han det straff han förtjänar.

Dansgolvet är fyllt till bristningsgränsen, alkoholen flödar och min hjärna har inte längre något att säga till om när det gäller mina fötters rörelser. Vid ett tillfälle stannar jag till och försöker hitta takten i musiken, men inser att kommunikationen mellan mina öron och fötter sedan länge slutat gå via hjärnan. Så jag låter fötterna göra som de vill, och höfterna följer med. Vi står mitt på dansgolvet, jag och min vän. Det är en köttmarknad av det slag du bara hittar en sen lördagskväll. Snart står någon bakom mig, jag ser honom inte, men jag känner hur han följer mina rörelser. Jag lyfter mina händer mot håret och på en sekund är hans händer på mina höfter. Min vän ger mig en menande blick och jag skrattar tillbaka. Vi dansar så en stund, tills jag bestämmer att hans hungriga händer har fått nog. Vi går därifrån, lämnar honom bakom oss. Jag vänder mig aldrig om för att se vem han var. Det kan ha varit Guds gåva till kvinnan, den vackraste man jag någonsin sett eller Godzilla jag lämnade bakom mig, jag orkar inte bry mig. En mindre förflyttning på dansgolvet. En låt, två låtar, ny man. Nära, följsam och snart är också hans händer på mina höfter. Musik, salsahöfter, händer. Det är en köttmarknad och jag är till salu. Han vill känna lite på flickan framför honom innan han köper. En parningsdans, en fylleritual. Jag och min vän ler menande mot varandra innan vi lämnar dansgolvet och ännu en man.

En stund senare är det dags igen. På dansgolvet. Ännu en man som dansar upp nära. Hans händer på mina höfter ber mig att vända mig om. Den här gången gör jag det. Vi står ansikte mot ansikte, det är mörkt, alkoholen gör bilden dimmig och någonstans över hans axel kan jag se min vän, hon rör sig bortåt. Vi rör oss fortfarande i takt till musiken, på automatik. Han är alldeles nära, ett kvällshångel, ett lördagsligg, en engångsgrej. Hur lätt som helst, alldeles för lätt. Jag tar ett steg bakåt och går. Det är för lätt, för simpelt. Jag kommer att tröttna efter två kyssar, för hungriga händer på ett dansgolv gör inget för mig. För många killar på för många klubbar, i barer och på dansgolv har klämt på min rumpa, tafsat på mina lår. Hungriga händer på ett dansgolv berör mig inte längre, ni får ta hur mycket ni vill. Kanske om ni stannar upp och pratar med mig. Men ikväll finns bara hungriga händer på ett dansgolv, en köttmarknad. Så jag går hem ensam. Eller, riktigt ensam är jag inte för när jag kommer hem hittar jag ruter dam nedstucken i linningen på min tubtopp. Hur hon hamnade där minns jag inte riktigt, men ikväll är jag ruter dam, och jag är inte till salu på den stora köttmarknaden.

Så var det dags igen, studentfest. Ikväll tar jag och mina vänner på oss våra pimpade arbetskläder och ger oss av in i dimman på Trappan. Ikväll ska vi glittra, ikväll ska vi skratta, ikväll ska vi säga saker som Rökig, men ändå väldigt fruktig när vi iklädda våra overaller, med spelad kunskap snurrar våra glas med Caol Ila. Ikväll är kanske sista gången vi går på kravall. Ikväll ska vi fånga stunden, möjligheten. Ikväll ska ruset i våra huvuden sprida glitter till våra ögon. Ikväll ska vi skratta, höga på livet. För att vi vill, för att vi kan, för att livet kräver det. Ikväll ska vi fånga den berömda dagen och kyssa den så innerligt att dess knän veknar. Ikväll ska vi glittra som tomtebloss. Imorgon är vi utbrända och vårt glitter ligger som sot runt våra fötter, men ikväll ska vi brinna. För att vi kan, för att möjligheten fortfarande är vår ännu en stund, för att vi om många år ska kunna säga; Minns du den där kvällen. Ikväll är vi alla tomtebloss.

Det var väl dömt att hända förr eller senare. Jag råkar ju vara en av alla dessa människor som faktiskt tycker att organisationer som Amnesty, IM (Individuell Människohjälp) och Greenpeace gör bra saker. Dessutom har jag ju vid upprepade tillfällen tänkt att jag borde sätta mig ner och välja ut i alla fall en organisation att stötta lite. Trots allt handlar det om 50 kronor i månaden. Alltså en öl mindre på krogen varje månad. Det skulle inte bara barnen i Afrika utan också jag må bra av. Kanske är det också därför jag irriterar mig på alla värvare på stan. Inte bara för att de stör min shopping (jag vet att det är vettigare att ha värvare än att göra grisdyr reklam, det är en bra strategi, men jag ogillar det ändå, på ett rent personligt plan) utan också för att de pillar på den ömma punkt som detta faktiskt är. Egentligen har jag råd och jag tycker att det är viktigare att rädda människor än att jag får en öl till. Förmodligen var det det som slutligen blev mitt fall.

Det hände igår. Jag hade just lagt pengar på ett nytt träningskort och tre flaskor glögg, dessutom var jag på väg in på Systembolaget för att köpa lite vin. Då avbröt han mitt dagdrömmande, en värvare från IM. En av alla dessa män som inte tar ett nej. “Kan jag i alla fall få informera lite?” Jag visste väl redan då att det var kört, men jag stannade ändå. Han var snygg och vältalig, pratade engagerat om barnen i Zimbawe och egna erfarenheter från Laos. Retoriken satt som en smäck. “Jag gör det här för att göra en bra grej, egentligen jobbar jag på sjön.” “IM använder inte massreklam, en banderoll på ett hus kostar flera hundra barns utbildning...” Etos, patos och logos, som på ett litet pärlband. Argumenten var vattentäta och i ärlighetens namn orkade jag inte göra mer än tama försök att inte låta mig fångas. För sanningen är den att har jag råd att gå på Systembolaget har jag råd att ge honom 50 kronor. I evigheter eller bara i någon månad, det återstår att se.

Det är lite samma sak som den dag jag öppnade dörren för mannen från Radiotjänst. Jag hade duckat under deras radar ett tag, jag hade varit student och 500 kronor i kvartalet svider mer än piskan. Men jag hade sagt att när jag började jobba skulle jag börja betala, för jag tycker om public sevice, även om jag ogillar betalningsformen. Så stod han där en kväll och ringde på. Jag brukar skylla på att han såg ut som en ledsen John Cleese, att han ju kunde vilja något annat. Givetvis insåg jag vad han ville, men jag orkade inte fortsätta i stealth mode. Det gjorde mig inte så mycket att betala. Just då jobbade jag och såg ingen mening att smita ifrån en avgift som jag faktiskt hade råd att betala. Så var det även igår. Visst, jag jobbar inte, men vill jag att dessa organisationer ska finnas så får jag väl betala för dem. Det är det lilla jag kan göra, för jag tvivlar på att barnen i Malawi behöver en snygg blogg.

(Sedan kan man ju tycka att det borde varit Amnesty jag gick med i, med tanke på min fina vän som värvar åt dem. Hennes klokhet och söta nuna borde räcka som argument för deras sak, i alla fall för mig. Jag tror dock att det får stå kvar på att-göra-listan en stund till, i alla fall tills jag har ett jobb.)

Det är ingen myt. Det är inte något som vi hittar på för att klappa oss själva på axeln. Det är poppis att vara svensk. Kanske av helt fel anledningar, det vet jag inte. Vad jag däremot vet är att jag och min vän fick ta emot lördagkvällens största jubel när vår nationalitet blev känd. Där satt vi, med varsitt glas whisky och varsin öl, och log åt hur uppvärmaren drev med publikens härkomst i väntan på det första stand up numret. Så fick han syn på oss där vi satt och frågade varifrån vi kom. Sweden. Jublet var ögonblickligt. Vi fick dessutom motta tack för att vi givit världen IKEA, eller rättare möbler i platta paket, och när det framkom att jag är singel ägnade sig uppvärmaren åt lite match makeing. Dock var Brian från England upptagen, men han kunde tänka sig att stöta lite på mig för att göra sin tjej avundsjuk så han garanterat fick ligga med henne. Jaha, jo. Ginger Maria from Sweden var alltså en hit. Tyvärr fick jag väl inte ut så mycket av det, kanske är jag för dålig på att utnyttja det. Betala för min egen dricka fick jag i alla fall göra. Hur som helst kan jag ju muntra upp mig själv med det faktum att i Sverige kanske jag är en i mängden tjejer, men i Skottland är jag Ginger Maria from Sweden. Det ni!

Klädd i en tunika som i vanliga fall är en t-shirt, och rustad med endast en bolero och några glas vin mot kylan, klev jag ut i Glasgownatten. På Campus skrev de bara upp maten, men inte ölen, på notan. Så vi betalade och gick därifrån. Vi går nog inte dit igen. På Budda var drinkarna lättdruckna, och därifrån gick det nog utför. Min kompanjon i natten hade planer för mitt sexliv och satt dem mer eller mindre i verket. “Du borde hångla med en skotte innan vi flyttar hem”-planen föll på att offret för kvällen hade flickvän. Så vi vandrade hemåt, och hamnade vid köksbordet med min dator och lite öl. I takt med att promillen steg sjönk kvaliteten på det sociala nätverkande vi utförde. Tweetsen blev svammel, sms-en kan knappast ha varit vettiga, varken för sändare eller mottagare och konversationen är höljd i dimma. Så när glasen var tomma retirerade vi till våra sängar.

Några timmar senare slog jag åter upp ögonen, bara för att stänga dem igen och krypa djupare ner under mitt täcke. Ligga i en fluffig, varm halvdvala och fundera på honom jag drömde om, och på honom som jag inte drömde om. Min alkoholpåverkade hjärnas fantasifoster och en avlägsen verklighet. Bristen på slutsatser och mat tvingade mig upp. Beskådade min slitna och rufsiga uppenbarelse i spegeln och funderade på hur det kommer sig att jag så ofta glömmer att det kommer en morgondag. När vinet rullar över tungan är den en avlägsen illusion, men nu var den här, och jag drog på mig mina pyjamasbyxor för att möta den. Flikarna i Firefox har blivit fler under natten, alla som en del av min vapendragares plan för min framtid. Jag lät framtiden bero, stängde dem och kröp längre in i min stickade kofta, likt en sköldpadda som drar sig in i sitt skal.

Här sitter jag nu, och tröstar mig med att det kommer ännu en dagen efter. Dagen efter bakfyllan, dagen efter de dagar då alkoholen och dess efterverkningar fördunklat mitt sinne. Så med en stilla hoppfullhet ser jag minuterna passera, på väg mot den dagen efter då jag kan ta itu med inte bara det som komma skall utan också det jag eventuellt ställde till med kvällen före. Men för idag är jag en folkskygg sköldpadda med hjärtan på sina pyjamasbyxor.