De senaste dagarna har jag haft en intensiv stirrtävling med en platsannons. En annons för ett jobb, ett relevant jobb här i Norrköping. Ett jobb som kräver att jag kan formulera mig i skrift. Alltså kan jag inte bara slänga in ett CV och en hej-på-er-ansökan. Det måste vara genomtänkt och mitt huvud lyckades inte forma en enda tanke. Så jag stirrade. Skrev lite och stirrade ännu mer. Någon påpekade att jag kanske skulle ta anställning hos en katt. Förmodligen hade katten fått komplex.

I flera dagar har jag stirrat. Formulerat mitt CV. Suckat åt den saliga röra som är mina akademiska meriter. Ruskat på huvudet åt den fantasilösa röda tråd som går igenom mina anställningar. Känt ett stygn av vemod när jag insett att det efterlängtade truckkortet, efter bara några användningar blivit överflödigt. Stirrat lite till.

Tillslut, i sista stund, fick jag iväg en ansökan. Förmodligen hamnar den i en papperskorg, virtuell eller digital, någonstans. För visst kan jag skriva, formulera mig, men när det kommer till den förhatliga söka-jobb-processen så lyckas jag bara pressa ur mig standardiserad rappakalja. Och som grädde på moset drabbas jag av total ångest vid tanken på att visa upp mina ansökningshandlingar för någon annan. Så jag stirrar. Helst av allt vill jag leta reda på arbetsgivaren, kliva in på deras kontor och tala om för dem att jag är kompetent, att jag kan det som de vill att jag ska kunna, att jag har lätt för att lära mig nya saker och mer än gärna gör det, dessutom är jag inte alls otrevlig att varken titta på eller umgås med och jag har ovanan att baka kakor som jag sedan ger till alla andra eftersom jag inte vill äta dem själv. Däremot avskyr jag att skriva personliga brev och ansökningar, men om de bara pratar med mig ett tag så kommer de att se att det är mig de söker. Men ett sådant beteende skulle nog snarare ge mig en puckostämpel än ett jobb, så jag stirrar.

Igår skickade jag in ansökan. Idag börjar det om. Lagerarbetare på ByggMAX, originalare i Stockholm, informatör på universitetet, Konditorbiträde i Linköping eller kommunikatör på KTH. Var och en av dem kommer jag att stirra på tills den dagen kommer då jag antingen vinner en stirrtävling mot min katt om hennes älskade Whiskas eller får ett flipp och faktiskt kliver in hos en arbetsgivare och talar om för dem att de ska anställa mig för att alla som skriver personliga brev är losers. Vilket som är det vad som står på schemat för tillfället, stirrande. Förhoppningsvis kommer någon att anställa mig innan jag börjar bete mig alltför mycket som en katt. Inte för att jag ogillar katter, jag är bara inte så förtjust i Whiskas.

Hade tänkt att skriva ett inlägg om de där dagarna då jag inte vet varför jag ska kliva ur sängen. Då inget står på agendan och klockan ringer strax innan nio, bara för att jag inte ska sova bort hela dagen. Bara för att jag har lärt mig att man inte ska sova bort hela dagen. För egentligen har jag inte någon anledning till att inte sova bort stora delar av just den här dagen. Helst av allt hade jag faktiskt gjort det.

Det slog mig igår kväll, eller snarare natt, att det var nu det hände. Till slut kom det tillbaka och bet mig i rumpan. Min förmåga att ständigt skjuta upp saker skulle tillslut sätta käppar i hjulet för mig. Vid sämsta möjliga tillfälle. Jag hade just fått ett out-of-office-auto-reply på en praktikplatsförfråga och tiden började bli knapp. Det var nu det hände. Plötsligt verkade det som att tingens förmåga att lösa sig trotts min eviga prokrastinering hade upphört. Helt utan förvarning.

Så jag gick till sängs och tänkte att imorgon blir det ett uppgivet inlägg om prokrastineringens baksida. Om straffet som slutligen kommer. Det blev inte så. Istället kom det ett mail. Hej! Det verkar inte helt omöjligt att du skulle kunna praktisera hos oss. Slå mig en signal så diskuterar vi vidare.

En ljusning, kanske till och med en lösning. I vart fall ett möte inbokat på en potentiell praktikplats. Prokrastineringens nackdelar kom inte tillbaka och bet mig i gumpen, istället kom ett mail.

I ärlighetens namn kom det två mail. Det andra talade om vad jag redan visste, att jag fått en 5a på min tenta i prepress. Statistiken talade dessutom om bara två personer lyckats med det. Därför fortsatte jag idag att fira med den hejdlöst onyttiga och lika goda chokladkakan som vi bakade igår. Frosseri mina vänner, för att en dödssynd om dagen är bra för magen.

Tar en fika med en vän, en vän som just nu inte sitter hårt fastspänd i höghastighetskarusellen som jag och mina klasskamrater åker med. Vi pratar om nutiden, framtiden och om ullsvin. Om jobbsökande, planer och grisar med päls. En liten stund av dagen som inte handlar om mig och mina måsten. Sedan är det tillbaka till verkligheten igen. Försöker få min portfolio att se vettig ut och funderar på grafiska lösningar till en förpackning. Inser att träningskläderna ligger i tvättmaskinen och mitt yogapass börjar om alltför snart. Rotar fram en mix av följsamma kläder som inte är smickrande på något vis och snart ligger jag på en lila yogamatta.

Ta djupa andetag, fyll lungorna med luft. In och ut. Svart, vitt och en dekorfärg borde räcka. Sätt dig upp, låt rörelserna följa din andning. Jobbansökningar, praktikplatser, produktdisplayer. Andas jag? Jo, det verkar jag göra. Ytliga korta andetag, inte alls i takt med det jag gör. Solhälsningar och jag tappar balansen. Inte i en underlig övning, tvistad runt min egen axel i alla plan, utan stående rakt upp. Andas ut och gå upp i Kobran. Kippar efter luft. Lösryckta funderingar om ex-jobb, praktikplatser och portfoliomaterial fladdrar genom mitt huvud medan jag försöker utföra övning efter övning. Letar efter djupandningen och balansen. Ryggkotorna lägger sig på plats och pulsen håller dubbla takten mot musikens basslag. Mjuk, avslappnande musik fyller rummet, men allt jag hör är basrytmen. Dunk, dunk, dunk, dunk. Jo, svart, vitt och en dekorfärg räcker. Hur skriver jag nästa ansökan? Kan jag tänka mig att bo i Borås? Djupa andetag. Dunk, dunk, dunk, dunk. Sitter i meditationsställning men hittar ingen ro. Öppnar ögonen för ett ögonblick och ser ett rum fullt med avslappnade människor, jag är inte en av dem.

Namaste. Sedan på med strumporna, på med kläderna och ut i vinterkvällen. Bredvid mig går min vän, hon sitter på samma expresståg mot framtiden som jag. Vi drivs av en ångestcoctail och dygnet har aldrig tillräckligt många timmar. I slutet av promenaden väntar fler måsten. Fler designförslag och fler jobbansökningar. Namaste är långt borta. När jag kliver innanför dörren inser jag att jag för tredje gången på ett dygn glömt att köpa toalettpapper. Det får vänta tills imorgon. Svart, vitt och en dekorfärg räcker. Dunk, dunk, dunk, dunk.