Idag dog min mormor. Handarbetenas mästarinna, kaktanternas härförare, min ummamomma. Det är två år och sju månader sedan min pappa ringde och väckte mig en söndagsmorgon. Mormor har haft en stor hjärtinfarkt, mamma är på väg in på sjukhuset nu, de tror inte att det är långt kvar. Men det var långt kvar. Hon blev bättre, men aldrig bra. För att sedan bli sämre igen. Så idag kom samtalet som jag väntat på i två år och sju månader. Nu har mormor somnat in. Det finns massor av saker att säga, om henne, om livet, om döden och om hur skönt det är att hon inte längre ligger i en säng på ett vårdboende och väntar. Men allt blir till klyschor och hon förtjänar bättre än så.

Jag önskar att jag kunde sitta här och yla: Vem ska nu baka mina araksbollar?! Att hon hade fått sluta med flaggan i topp, bland kakor och broderier. Istället vet jag att svaret på frågan länge har varit jag. Så jag tar fram receptet och inser åter igen att den första ingrediensen är en sockerkaka. Minns med ett leende den dagen jag satt i hennes kök och skrev av det.

-Vad då: en sockerkaka? undrade jag.
-Ja, du bakar en sockerkaka och sedan smular du ner den i smeten, svarade hon, som om det var den självklaraste sak i världen att baka en kaka bara för att mosa ner den i en annan kaka.

Kalla mig kak-konservativ, men jag tycker fortfarande att det är en smula märkligt att ha en kaka som ingrediens i en annan kaka. Hon däremot såg inget underligt i det. Kanske för att det är så alla gör araksbollar, kanske för att hon bakat dem så många gånger åt mig och mina kusiner att hon tog det för självklart.

Idag dog min mormor och kvar är alla vi andra med högar av minnen. Det finns mängder av saker att säga, att berätta. Men just idag låter jag det vara och nöjer mig helt enkelt med att säga som Mattis i Ronja Rövardotter. Mormor, du fattas mig!