Fröken Tjernström

Posts Tagged ‘Ärlighet’

Bara säg det

March 2nd, 2010 | Fröken Tjernström

Okej, jag erkänner, jag är lite trög. När någon dissar mig, när någon älskar mig, när någon är en vän, det fattar jag. Allt däremellan däremot. Alla dessa situationer då människor vägrar att tala klarspråk, då är jag lite lost. Kanske för att jag inte vill göra förhastade antaganden, tillskriva någon känslor och åsikter som denne inte har. Kanske för att jag känner mig totalt paranoid när jag börjar fundera på vad hon eller han egentligen menar med det de gör. Förmodligen för att mina analyser inte direkt är klockrena och då och då dessutom färgas både av mina erfarenheter och mina förhoppningar. Så hur jag än vänder och vrider på det hela vet jag att allt jag kommer fram till är hur jag skulle göra om jag var vederbörande. Vilket jag ju självklart inte är. I det stora hela går jag mest i cirklar.

Så snälla, snälla, snälla, bara säg som det är. Jag är en stor flicka, jag kan ta det. Jag kanske inte går med på allt, men jag kan inte förneka att det underlättar min tillvaro att veta. Det du har att säga kan inte vara så illa, det blir inte fult förrän du förtiger det. Kläm inte ur dig: Du har så vackra ögon. När du egentligen vill säga: Böj dig framåt så att jag kan ta dig bakifrån. Visst, jag kanske inte böjer mig framåt, men jag har i alla fall en chans att utvärdera hur jag ställer mig till det du vill mig. Tassa inte runt, hitta inte på metaforer (om det inte är jäkligt bra sådana, då kan du faktiskt få mig på kroken), bara säg som det är.

Gillar du mig inte, fine! Men låtsas inte att du gör det. Gillar du mig, fine! Jag kan leva med det också. Jag är en stor flicka, jag kan ta det. Önskar du död och lidande över mig och min familj. Jag har hört det förut, jag kan ta det. Jag kanske inte tycker om det jag hör, men jag tycker ännu sämre om att du smyger med det. Vill du ha någon att fly ensamheten med någon gång då och då. Jag har hört det förut, jag kan ta det. Jag kanske är lika ensam som du, men det får du aldrig veta om du inte säger något. Så snälla, snälla, snälla, gör mig en tjänst, vill du mig något var inte så feg, bara säg det.

Ärligt talat

January 30th, 2010 | Fröken Tjernström

Vi vill alla så gärna kalla oss själva för ärliga. Det är en ädel egenskap, den gör oss pålitliga och älskvärda. Långt ifrån alla lyckas dock. Inte sällan urskuldar vi negativa, sårande och nedvärderande uttalanden med att vi faktiskt bara är ärliga. Vi uttrycker vår åsikt, och det måste vi ju få göra. Själv är jag löjligt duktig på att vara diplomatisk. Det är kanske inte vad jag skulle välja … Det sitter i sedan barnsben, viljan att inte stöta sig, i ett litet samhälle i en liten klass. Jag tycker inte som du, men snälla, snälla, snälla, tyck om mig ändå. Andra levererar sina åsikter med en tydlig underton av hur-fan-kan-du-tycka-så, eller vad-i-helvete-tänkte-du-egentligen, utan en tanke på att någon just uttryckt sitt hjärtas åsikt eller handlat i självbevarelsedrift, eller rent av kärlek. Det du tycker är helt enkelt fel och det är inte mitt problem att du är för korkad för att inse det. Kom inte och prata om mitt tonfall, jag uttrycker bara min åsikt, och enligt den har du fel. Exemplen på hur vi väljer att uttrycka vår så kallade ärlighet är många, men långt ifrån alla är just ärliga.

Kanske är det därför vi blir så förvånade när vi väl stöter på någon som faktiskt bara är ärlig. Någon som inte handlar efter en dold agenda, som inte säger emot för att demonstrera sin överlägsenhet, som inser både sina egna tillkortakommanden och styrkor och inte ser någon anledning att dölja något av dem. Helt enkelt någon som delar med sig av sin åsikt just som den är, deras åsikt och inte en värdering av människorna omkring dem och deras åsikter. Nej, så tycker inte jag …

Jag har en sådan vän. Till en början var det ovant, att någon uttryckte sin åsikt rakt av utan att ta hänsyn till om någon inte höll med. Inte för att hon var oresonlig, nedvärderande eller dömande, utan bara för att hon inte försökte anpassa sin åsikt till någon annans. Så småningom har jag lärt mig att det är en av hennes främsta egenskaper. Inte sällan får vi enas om att vara oense, och det är helt okej. Att vi inte är överens betyder inte att vi inte tycker om varandra och i slutänden vet jag också att det hon säger är det hon menar. Ärligt, rakt och okonstlat, så som vi gärna vill se oss själva. Så när hon under en lunch yttrar orden: Jag är ingen ödmjuk person, och vännen på andra sidan bordet kvider av skratt, stämmer jag också in. Inte så mycket för det hon säger som för att hon åter igen visar prov på sin rättframhet och självinsikt. Hennes åsikt är framlagd, fri att diskuteras. Det är inget personligt, och jag har insett att de gånger jag tar det personligt ligger problemet snarast hos mig själv. Nej, hon är kanske ingen ödmjuk person, men hon är något som så många andra gärna vill vara, men sällan lyckas med; en genuint ärlig person.