Fröken Tjernström
Posts Tagged ‘Åsikter’
Ärligt talat
January 30th, 2010 | Fröken Tjernström
Vi vill alla så gärna kalla oss själva för ärliga. Det är en ädel egenskap, den gör oss pålitliga och älskvärda. Långt ifrån alla lyckas dock. Inte sällan urskuldar vi negativa, sårande och nedvärderande uttalanden med att vi faktiskt bara är ärliga. Vi uttrycker vår åsikt, och det måste vi ju få göra. Själv är jag löjligt duktig på att vara diplomatisk. Det är kanske inte vad jag skulle välja … Det sitter i sedan barnsben, viljan att inte stöta sig, i ett litet samhälle i en liten klass. Jag tycker inte som du, men snälla, snälla, snälla, tyck om mig ändå. Andra levererar sina åsikter med en tydlig underton av hur-fan-kan-du-tycka-så, eller vad-i-helvete-tänkte-du-egentligen, utan en tanke på att någon just uttryckt sitt hjärtas åsikt eller handlat i självbevarelsedrift, eller rent av kärlek. Det du tycker är helt enkelt fel och det är inte mitt problem att du är för korkad för att inse det. Kom inte och prata om mitt tonfall, jag uttrycker bara min åsikt, och enligt den har du fel. Exemplen på hur vi väljer att uttrycka vår så kallade ärlighet är många, men långt ifrån alla är just ärliga.
Kanske är det därför vi blir så förvånade när vi väl stöter på någon som faktiskt bara är ärlig. Någon som inte handlar efter en dold agenda, som inte säger emot för att demonstrera sin överlägsenhet, som inser både sina egna tillkortakommanden och styrkor och inte ser någon anledning att dölja något av dem. Helt enkelt någon som delar med sig av sin åsikt just som den är, deras åsikt och inte en värdering av människorna omkring dem och deras åsikter. Nej, så tycker inte jag …
Jag har en sådan vän. Till en början var det ovant, att någon uttryckte sin åsikt rakt av utan att ta hänsyn till om någon inte höll med. Inte för att hon var oresonlig, nedvärderande eller dömande, utan bara för att hon inte försökte anpassa sin åsikt till någon annans. Så småningom har jag lärt mig att det är en av hennes främsta egenskaper. Inte sällan får vi enas om att vara oense, och det är helt okej. Att vi inte är överens betyder inte att vi inte tycker om varandra och i slutänden vet jag också att det hon säger är det hon menar. Ärligt, rakt och okonstlat, så som vi gärna vill se oss själva. Så när hon under en lunch yttrar orden: Jag är ingen ödmjuk person, och vännen på andra sidan bordet kvider av skratt, stämmer jag också in. Inte så mycket för det hon säger som för att hon åter igen visar prov på sin rättframhet och självinsikt. Hennes åsikt är framlagd, fri att diskuteras. Det är inget personligt, och jag har insett att de gånger jag tar det personligt ligger problemet snarast hos mig själv. Nej, hon är kanske ingen ödmjuk person, men hon är något som så många andra gärna vill vara, men sällan lyckas med; en genuint ärlig person.
Mitt smaksinne lever ett eget liv
October 26th, 2009 | Fröken Tjernström
Jag har aldrig gillat havregrynsgröt. Tråkigt, intetsägande och föga tilltalande. Hemkunskapslektionen då jag och min kompis på något outgrundligt sätt lyckades förvandla vår gröt till något som mest av allt liknade förkylningsslem hjälpte ju inte upp saken. Länge vägrade jag att äta det. Hellre en miljon mackor än en tallrik havregrynsgröt. Annan gröt har jag gärna ätit, men havregrynsgröt har alltid varit grötsorternas svarta får.
På senare år har jag kommit att acceptera havregrynsgröten som ett nödvändigt ont. Är planen att vara ute i skogen med en hög barn, vars energi aldrig tycks sina, står man sig inte länge på lite limpa. Nej, då är det havregrynsgröt som gäller.
Så för en vecka sedan fick jag plötsligt för mig att jag var sugen på havregrynsgröt. Helt oväntat och ganska omotiverat. Lät saken bero, lagade annan mat, sov på saken. Förnuftet sa: Du tycker inte om havregrynsgröt. Smaksinnet sa: Lite havregrynsgröt skulle sitta fint. Så alldeles nyss slog jag till. Jag lagade havregrynsgröt med äpplen i. Helt lyckad blev den ju inte, saknades en del salt och sådant, men jag dog inte, jag tror till och med att jag kommer att göra det igen.
Pang, jag äter havregrynsgröt. Från en dag till en annan har mitt smaksinne bestämt sig för att havregrynsgröt är gott. Kanske inte jippie-havregrynsgröt!-gott, men i alla fall en fullständigt godkänd lunch. Lite så gick det till när jag började dricka öl också. På måndag gillade jag inte öl, på torsdag gjorde jag det. Antar att det är en av livets små källor till spänning, jag vet aldrig när jag kommer att börja gilla något jag inte gillat tidigare. Lite kroppens sätt att påminna mig om att inte rista alla mina åsikter i sten. Skönt, jag behöver någon som påminner mig om det ibland.