Klädd i en tunika som i vanliga fall är en t-shirt, och rustad med endast en bolero och några glas vin mot kylan, klev jag ut i Glasgownatten. På Campus skrev de bara upp maten, men inte ölen, på notan. Så vi betalade och gick därifrån. Vi går nog inte dit igen. På Budda var drinkarna lättdruckna, och därifrån gick det nog utför. Min kompanjon i natten hade planer för mitt sexliv och satt dem mer eller mindre i verket. “Du borde hångla med en skotte innan vi flyttar hem”-planen föll på att offret för kvällen hade flickvän. Så vi vandrade hemåt, och hamnade vid köksbordet med min dator och lite öl. I takt med att promillen steg sjönk kvaliteten på det sociala nätverkande vi utförde. Tweetsen blev svammel, sms-en kan knappast ha varit vettiga, varken för sändare eller mottagare och konversationen är höljd i dimma. Så när glasen var tomma retirerade vi till våra sängar.

Några timmar senare slog jag åter upp ögonen, bara för att stänga dem igen och krypa djupare ner under mitt täcke. Ligga i en fluffig, varm halvdvala och fundera på honom jag drömde om, och på honom som jag inte drömde om. Min alkoholpåverkade hjärnas fantasifoster och en avlägsen verklighet. Bristen på slutsatser och mat tvingade mig upp. Beskådade min slitna och rufsiga uppenbarelse i spegeln och funderade på hur det kommer sig att jag så ofta glömmer att det kommer en morgondag. När vinet rullar över tungan är den en avlägsen illusion, men nu var den här, och jag drog på mig mina pyjamasbyxor för att möta den. Flikarna i Firefox har blivit fler under natten, alla som en del av min vapendragares plan för min framtid. Jag lät framtiden bero, stängde dem och kröp längre in i min stickade kofta, likt en sköldpadda som drar sig in i sitt skal.

Här sitter jag nu, och tröstar mig med att det kommer ännu en dagen efter. Dagen efter bakfyllan, dagen efter de dagar då alkoholen och dess efterverkningar fördunklat mitt sinne. Så med en stilla hoppfullhet ser jag minuterna passera, på väg mot den dagen efter då jag kan ta itu med inte bara det som komma skall utan också det jag eventuellt ställde till med kvällen före. Men för idag är jag en folkskygg sköldpadda med hjärtan på sina pyjamasbyxor.

Fikaflickorna är verkligen medicinen mot så mycket. Några timmar i ert sällskap och livet ter sig så mycket ljusare. Jag är evigt tacksam att jag fått lära känna er! Shopping, fika, Bonos stämma genom en öppen dörr, film, mer fika. Ni kan konsten att få mig att tycka att livet är gött. Allt annat vore väl konstigt när man som välkomnande möts av ett kramöverfall och födelsedagspresenter (i förskott, men på den dag då jag skulle ha fötts). Egentligen kan det hela sammanfattas i att detta var precis vad jag behövde. Från klänningen med fjädern till tårtan, sms-krig, manchesterklänningen och the 60’s. Funderar på om jag borde packa upp lite. Eller så sätter jag mig och letar reda på fler bilder till det fina albumet jag fick. Vilket som är jag tillbaka på banan, thanks to you!

Jag mins en vän som för några år sedan kommit ur ett fyra år långt förhållande. Efter ett par månader skulle hon ge sig ut på en fyra dagars fjällvandring. När hon kom hem igen kunde hon konstatera att fyra dagars vandrande i de tysta, vackra fjällen var precis den tid och miljö hon behövde för att tänka igenom det hela. Självklart löser man inte allt på fyra dagar, men när man inte har mycket annat att göra än att tänka kan man komma långt. Därför kan jag inte låta bli att tänka att två bussresor på 3,5h kanske är ett mycket bra tillfälle att låta tankarna vandra en stund.. Istället sitter jag här och slösurfar… Nåja.. Kanske hjälper mot något också. Förhoppningsvis är jag lite klokare på måndag.. All logik säger ju att jag borde bli det. Å andra sidan är jag inte den som följer logikens lagar…