Sitter på tåget mellan Stockholm och Sundsvall. I sätet mitt emot sitter en mamma och hennes dotter på ungefär 5 år. Mamman försöker både sova och läsa, något som inte går så bra. Gång på gång uppmanar hon dottern att titta ut genom fönstret, pyssla lite själv och fundera på något, det går inte heller så bra. Ärligt talat vet jag inte många barn som på uppmaning sitter och funderar en stund. Inte heller detta barn, eller i vart fall inte tyst för sig själv. Någonstans norr om Uppsala säger hon till sin mamma:
Man får inte trampa på djur!
Mamman ser lite förvånat på sin dotter: Va?
Dottern: Man får inte trampa på djur!
Mamman svarar med eftertryck: Nej, man får INTE trampa på djur!
Dottern: Bara getingar och humlor..
Mamman: Nej, inte på getingar och humlor heller!
Här kan jag inte låta bli att undra varför. Det är ju ett utmärkt sätt att ta ihjäl fanskapen, i alla fall getingarna, tänker jag och börjar rota efter min iPod…

Satt i T’s soffa och tuggade pannkakor när det slog mig. Vi hade just kommit fram till att det inte spelade någon roll att jag förgiftat alla pannkakor eftersom T är en multiresitent bakterie (fullständigt normalt, jag vet). Hans inneboende funderar på vilka biologiska beslut som legat bakom detta i hans avlande. -Tja, titta inte på mig, jag har inte avlat honom, säger jag. Det är då det slår mig; här sitter vi, tre 20 plusare, och slänger absurda kommentarer mellan oss en onsdaseftermiddag. Vi äter någon form av lunch strax innan 16 på eftermiddagen och har just funderat över hur mycket (om ens något) jordgubbar det är i Eldorado jordgubbsylt. Men kommer dagen då vi säger: Älskling låt oss avla en såndär mulitresistent livsform också känd som människobarn! och får svaret: Yes, let’s! Vi är 80-talister, kända för vår egoism och önskan att förverkliga oss själva, med allt vad det kan innebära. Frågan är bara, hur vet vi att vi har förverkligat oss själva (var vi någonsin overkliga?) och kommer någonsin dagen då vi vill sätta någon annan till världen för att förverkliga sig själv? Eller kommer vi alltid att vilja sitta i vardagsrummet och äta lunch klockan 16 och snacka skit?

Något senare, när maten är undanstökad och T lagt sig tillrätta i soffan med en mattebok, hör jag hur hans granne skäller på sitt barn. Ramsan ger inte barnet någon chans att invända. Jag vet inte om det hade behövts heller, eller ens om barnet var stort nog att diskutera vad som nu än hänt. Men jag kunde inte låta bli att fundera; när jag är klar med att förverkliga mig själv och avlat en egen liten multiresistent bakterie i människoform, kommer jag också att stå i trädgården och skrika “Vad sa jag åt dig innan vi gick?!“. Är det att förverkliga mig själv? Finns det bättre sätt att göra det på eller är jag bara en dryg och omogen liten skitunge när jag tror att jag inte ska göra så? Kommer jag att bli besviken om jag kommer på mig själv med att bli jättearg på min 4-åring? Men framförallt: Kommer jag någonsin nå punkten då jag förverkligat mig själv mycket nog för att realisera ett barn?

… otrevligt

Ett barn, gissningsvis i 12års åldern, som när vi närmar oss Stockholm C reser sig upp och tar sin väska, hostar ett par gånger och sedan kräks rakt ut. På dörren mot den tysta avdelningen och på golvet. Han hostar lite till, men står kvar, och hans mamma undrar vad som hände. Jag kräktes, svarar han och sekunden efter gör han det igen! Hans mamma uppmanar honom att gå på toa, vilket han inte gör. Äckelmagad som jag är går jag i det här läget från min plats strax bredvid och ställer mig ett antal säten bort, håller för näsan och önskar att vi ska vara vid perrongen snart.

… ros

Till pappan som satt mitt emot mig. När jag inser att min väska naturligtvis står fasligt nära kräkspölen och att jag faktiskt måste ha den ser jag vänligt och lätt lidande på honom och undrar om han skulle kunna räcka mig väskan, jag har så fasligt svårt för det där med spyor. Snabbt och lätt får han tag på min väska, ställer den framför sig och tittar lite på den. Jag tror den har klarat sig, säger han. Nej, vänta det är några stänk. Så vänder han sig om och fiskar efter servetter samtidigt som jag får fatt i en av mina näsdukar. Jag ska precis till att böja mig fram och torka när han tar den ur min hand och torkar av min väska. Vissa människor finns det helt enkelt för få av här i världen!