Det är några år sedan nu, en kall och tidig vintermorgon. Jag stod i en busskur på Linköpings Resecentrum och väntade på bussen som skulle ta mig till jobbet. Visserligen hade det nog gått fortare att cykla, men snön, den tidiga timmen och faktumet att jag hade råd fick mig att unna mig den varma bussen. Det var en liten tröst, för jag visste att ju kallare det var utomhus desto kallare skulle det vara i köttfabriken som jag skulle till. Nackdelen var dock just detta, att behöva byta buss, att stå ute i kylan och huttra i en sovande stad. Just denna morgon var jag dock ensam i busskuren, i alla fall för stunden. Så jag tog mig tillfälle att betrakta min omgivning genom glipan mellan mössan och halsduken. Nakna träd och ett nedsläckt väntrum. Så fick jag syn på den, en liten klisterlapp på busskurens ena vägg. Jag mins inte exakt vad den sa eller vem som var avsändaren, men budskapet var främlingsfientligt. Mitt i morgonens dämpade belysning skar den mig i ögonen. Den fick mig att bita ihop käkarna ännu lite hårdare och muttra tyst för mig själv. Sabla dumheter, allt kan de verkligen förstöra. Jag lät blicken vandra vidare, men den lilla klisterlappen ville inte lämna mina tankar ifred. Så nådde min irritation en gräns. Nej, jag kan inte hindra dem, inte ensam i alla fall. Nej, jag kan inte argumentera med dem, de gömmer sig bakom små klisterlappar. Men en sak kunde jag i alla fall göra den morgonen och det gjorde jag. Jag vände mig om, tog av mig min vante och knåpade bort klisterlappen från busskuren och slängde den i närmsta soptunna. En liten gärning, en liten seger, en liten revolt. Så log jag för mig själv. Förmodligen bekom det inte klisterlappens ägare alls, men alla som stod i den busskuren den morgonen slapp i alla fall se klisterlappens ruttna budskap. En liten gärning en kall vintermorgon, men ändå kändes den viktig. Mitt lilla sätt att säga ifrån, inte bara där alla ser och hör, i det stora, utan också i det lilla.